Krönika: Ska det krävas en utvisning?
Förlust mot Milan, oavgjort mot Sporting Gijon, förlust mot Alcorón. Real Madrid vaknade till liv igen mot Getafe i helgen, men varför ska det vara så svårt att ha rätt inställning?
Jag kommer ihåg när jag tittade på Real-matcher för några år sedan, under den första eran då galaxens hjältar samlades i den spanska huvudstaden. Galacticos 1.0 eller kalla den vad ni vill. Chips och läsk var inhandlade, ölåldern hade ju inte riktigt uppnåtts ännu, och lördags- eller söndagskvällen var räddad för den veckan. Och matcherna började alltid likadant. Jag satte mig och väntade på att första målet skulle komma. Inte för att det var givet att det skulle komma, utan för att Reals spel i regel var så fruktansvärt dåligt innan nollan var spräckt.
I match efter match gick ett antal, 11 för att vara exakt, välmeriterade och välavlönade storstjärnor ut på planen och gjorde långt ifrån vad som förväntades av dem – ända fram till någon gjorde mål. Det spelade egentligen ingen roll om det var Real eller motståndarna som gjorde det, men det var tvunget att komma. Och då vart det en djävla fart och ofta slutade det hyfsat lyckligt ändå.
Ungefär som i dagens Real Madrid skulle man kunna säga. Efter historiens bottennapp i förra veckans cupmatch mot Alcorón, var seger mot vad som på pappret ser ut som Reals farmarlag, Getafe, ett måste. Det började ju lite sisådär som vi kunde se i lördags. Men sedan hände något; närmare bestämt Mateu Lahoz. Domaren bestämmer sig för att skicka Albiol av planen efter en förseelse som möjligtvis var värt ett gult kort, men definitivt inte mer än så.
Tack Señor Lahoz för det! Ett av de mest bedrövliga domarbeslut på länge visade sig vara det absolut bästa domarbeslutet på ännu längre.
Eller ska vi säga tack Raul Albiol? Vilket genidrag att dra på sig det där röda kortet. Om Manuel Pellegrini någonsin behöver en taktisk ass. coach så hittar han honom i backlinjen.
Så fort Albiol klivit av planen gjorde det där gamla Real Madrid-hjärtat comeback på densamma. Sergio Ramos klev in i mitten och skapade den där muren vi får bevittna då och då tillsammans med Pepe. Marcelo tog hand om hela vänsterkanten på egen hand och gjorde det med bravur. Kaká var överallt. Higuain gjorde lite som han ville, och framförallt gjorde han det tillsammans med Benzema. Det var inte annat än att man fick lite Raúl/Ronaldo(fenomenet)-vibbar i kroppen när man såg dem tillsammans. Och Pellegrini får alltså äran att sitta kvar vid tränarposten – tills Perez får för sig något annat förstås.
Men varför ska det vara så svårt? Varför ska det behövas en utvisning eller ett mål för att man ska ta tag i spelet? Vare sig man vill erkänna det eller inte så har vår klubb en tradition av att ha några utav världens skickligaste spelare i laget, men ändå så är tendensen att de inte lyckas enas och spela den fantastiska fotboll de borde kunna göra.
Att det är tränarens fel kan vi glömma direkt. Vi har haft så många tränare det senaste decenniet att jag inte ens orkar tänka på det. Och jag skulle säga att det på senare år bara är Fabio Capello som fått någon form av ordning på laget (Pellegrini måste självklart få mer tid för att vara med i den beräkningen).
Det handlar nog snarare om en mentalitet som säger att spelarna redan har kommit så långt de kan komma. De spelar i ett av världens mest framgångsrika lag genom tiderna; synd bara att de flesta av spelarna inte var med under de tiderna. Om en spelare går runt på plan och tror att allt löser sig då någon utav guldbollenvinnarna självklart kommer lirka in en balja, eller att San Iker i mål är övermänsklig i varenda match, då kommer det gå precis tvärt emot. Ingen kommer att ta löpningen en annan spelare borde ha tagit, ingen kommer gå in 140% i närkampen mot en motståndare som en annan spelare ska markera.
Matchen mot Alcorón, utvisningen mot Getafe och skadorna på några av våra bästa spelare var nog precis vad det här laget behövde, nämligen en möjlighet att på första parkett få uppleva att ingenting är vunnet förrän ”Real Madrid 2009-2010” är ingraverat på en pokal.
