Krönika: Hopp om ett tyst Camp Nou.
Gonzalo Higuaín är den som er ödmjuka krönikör hoppas på mest av alla, han är en hjälte men har nu chansen att bli så mycket mer. Låt oss hålla tummarna och hoppas på den vitklädda riddaren från Argentina.
Klädda i vitt reser man till rivalernas hem, med endast ett mål; måla en blå-rött fylld arena vit. För varje sekund som går känner jag äckliga nerver stiga inom mig. Dessa äckliga nerver får mig att uppskatta min kärlek till Real Madrid mer än någonsin, dessa äckliga nerver påminner mig om varje möjlig scenario. Jag tänker förlust, jag tänker en pinne och jag tänker vinst. Dock kan jag inte låta bli, jag kan inte låta bli att se en vit himmel, jag kan inte få hjärtat att sluta slå så hårt, ett hjärta som är fyllt med kärlek för de kungliga och fyllt med hat för Tiki-taka mästarna.
Denna kärlek, detta hat och minnen från den andra maj. Det får mig att längta, det får mig att vilja men det får mig inte att tro helt och hållet. Söndagen den tjugonionde november, ett omöjligt uppdrag? Icke. Men, för att kunna ta hämnd så är det obligatoriskt för vissa saker att funktionera på bästa möjliga sätt. Ronaldo, Alonso, backlinjen och passningsspelet. Ett Barcelona som pressar hårt på hemmaplan lär bli ett helvete att möta.
Själv väljer jag att lägga mina förhoppningar på en viss hjälte, en hjälte med nummer tjugo på ryggen. En hjälte som fått mig jubla mer än vanligt. Han är mannen med en vilja gjord av stål, det verkar inte finnas något han inte kan göra om han vill tillräckligt. Gonzalo Higuaín är en född vinnare. Men med fötterna nere på jorden så tvekar jag, negativa vibbar sjunker in sakta men effektivt när jag hör ett hundratusen busvisslingar. Men jag är fortfarande full av hopp, hopp om att El Pipita ska tysta ner oljudet en gång för alla!
Gonzalo har tidigare gjort otroligt viktiga mål för klubben, men det är nu jag hoppas på honom som mest, det är nu han ska visa att han har en extra dimension i sitt spel. Det är nu han kan ta steget och bli mer än en hjälte i klubben.
Tror jag på detta? Nej, det gör jag inte. Men vem behöver tro när man har hopp, jag älskar att vara full av hopp, det är trots allt det sista som överger en människa.
