Gästkrönika: När vi plötsligt blev ett LAG
"Det som fångar min uppmärksamhet är att situationen, matchhändelserna och likheterna mellan 3-3-matchen och gårdagens förlust är skrämmande lika."
Slutsignalen ljuder och man känner en enorm bitterhet, den stora matchen är förlorad och man vill inte riktigt inse det så man tar ännu en titt på resultatskylten i vänster hörn. Den visar smärtsamma siffror, siffror som gnager bit för bit på ens hjärta. Den eviga frågan dyker återigen upp i huvudet, finns det någon rättvisa här i världen? När jag sedan funnit svaret på den frågan, så lugnar jag ner mig lite och återfår mitt normala medvetande, då inser jag på nytt, fast denna gång med en liten gnutta glädje, att vi spelade bra och vi förtjänade så mycket mer! Och då plötsligt, när jag sitter där ihopsjunken på fåtöljen med hjärtat söndermalt så minns jag något som får mig att börja småle, lite sådär smått djävulskt och som får mig att börja tro att ödet, kanske till slut, trots allt kommer vara på vår sida när säsongen ska sammanfattas.
Jag återvänder, med ett glatt ansikte, till året 07 och den tionde mars. Då dyker en viss mans fysionomi upp i min fantasi och jag ryser till snabbt, en rysning som framkallar både rädsla och glädje. Namnet på denna fruktansvärda man är Fabio Capello. Jag minns tillbaka på den dråpliga 3-3-matchen, den matchen som vi borde ha vunnit, den matchen som till slut ledde till den oförglömliga vändningen, då Casillas brast ut i gråt, gråt av ren och skär lycka. Det som fångar min uppmärksamhet är att situationen, matchhändelserna och likheterna mellan 3-3-matchen och gårdagens förlust är skrämmande lika. En smart tränare, ett rött kort, ett orättvist resultat men framförallt så fick vi ännu en gång bevittna en minnesvärd och tydlig förvandling. Det individualistiska och osammanhängande Real Madrid transformerades till en enhet och ett LAG, ett lag som jobbar och visar en enorm passion för det fina klubbmärket som de bär på bröstet.
Trots att jag efter gårdagens match var helt apatisk och nedstämd så kunde jag inte vara besviken på spelarna eller ledningen. Jag var förkrossad över resultatet men missnöjd med de inblandande kunde jag helt enkelt inte vara. För samtidigt vet jag att om vi fortsätter på den inslagna vägen så kommer vi snart få uppleva härliga stunder med nya titlar och förhoppningsvis lika sköna vändningar som vi fick bevittna det galna året 06/07. För förutsättningarna har aldrig varit bättre, och även detta år, som 06/07, så har vi en utomordentlig tränare och ett ”nybildat” lag efter ett El Clásico, där alla spelare jobbar och sliter för varandra, och för oss fans.
