Krönika: Guardiolas tårar
Det finns inte den minsta tvekan om vem den riktiga stjärnan i dagens Barcelona är. Nej, det är inte Leo Messi. Det är inte heller Xavi eller Iniesta. Zlatan? Inte i närheten. Den odiskutable huvudfiguren i Barca är kungen från Santpedor; Josep Guardiola. Pep är solen som alla andra i Can Barça cirkulerar runt om, den mest lysande stjärnan i den katalanska himlen som guidar de vilsna själarna. Pep är, kort och gott, en crack.
Under det senaste året har Guardiola blivit bombarderad med så pass många hyllningar från fotbollsvärlden att det känns som om de flesta adjektivn som finns tillgängliga redan har använts för att beskriva hans enorma arbete. Går det överhuvudtaget att hylla honom mer?! Om Kubala fick en staty rest till sin ära (vilket han definitivt förtjänar ska tillägas) för några månader sen, bör Guardiola få en liknande hyllning när han bestämmer sig för att kliva ner från sin tränarpost. Notera att jag skriver "när han bestämmer", för finns det verkligen någon mentalt frisk människa därute som tror att man kan sparka någon som Pep? Nej exakt, jag trodde väl inte heller det. De uppgifterna som har läckt ut om Sandro Rosells valprogram avslöjar att han tänker ge Pep en mer managarliknande roll, á la Alex Ferguson och den katalanske professorn Jaume Guixá, som har offentliggjort att han kommer ställa upp i valet, har sagt att Guardiola kommer fortsätta som huvudtränare ifall han blir vald. Kloka beslut. Allt annat hade varit skandal.
If it ain't broke...
Om det som kännetecknade Pep Guardiola under sin debutsäsong för Barcelona var hans inställning, vilja och beslutsamhet, har han under 09/10 även visat prov på mod. Det är nog inte många tränare som hade vågat att ändra på ett vinnande lag och sälja en spelare som stod för 30 ligamål och som dessutom nätade i Champions League finalen. Men samtidigt är inte Pep som alla andra. Redan när han tog över klubben var han inne på att han ville ha in en centertank med god teknik och till slut fick han sin vilja igenom. Ut med Eto'o och in med Zlatan. Tydligen har Pep aldrig hört talas om uttrycket "If it ain't broke, don't fix it". Han skiter i sånt, konformism är ett ord som inte existerar i hans vokabulär. Envis och fanatisk i sin tränarsyssla som han är känner han sig tvungen att låsa in sig i sitt kontor och hitta lösningar till taktiska problem, trots att hans lag avslutade förra säsongen med att vinna en historiskt trippel.
Och än så länge har hans satsning på Zlatan betalat av sig och det med besked. Hur mycket man än tyckte om Eto'o är det svårt att säga emot Pep när Barcelona går och vinner den spanska och europeiska supercupen, besegrar Madrid på Camp Nou efter ett mål av Ibra och avslutar året med ligaledning och...VM för klubblag.
En culés tårar
Det är noterbart att den bilden man kommer att komma ihåg mest från finalen mot Estudiantes är inte Pedros episka kvittering, när de flesta av oss höll på att få en hjärtattack av nervositet. Det är inte Messis bröstning som innebar segermålet. Det är istället bilden över en gråtande Pep Guardiola som står ut mest av allt. Det är även noterbart att de tårarna inte kom från en tränare som har vunnit allt som går att vinna på klubblagsnivå, de kom från en culé. Det var inte míster Guardiola som stod där och grät av lycka, det var istället Barçasupportern Pep. Samma pojkspoling som sprang in på Camp Nou under semifinalen i Europacupen mot IFK Göteborg för att fira Pichi Alonsos mål. Samma kille som några år senare skrek ut från balkongen i stadshuset: "Ciutadans de Catalunya, ja la tenim aquí!" Alla de var handlingar gjorda en culé.
Efter segern i Abu Dhabi fick Pep frågan, under den efterföljande presskonferensen, om sina tårar efter slutsignalen. Han nöjde sig med att säga: "Det är sånt som händer".
Guardiola passade även på att hålla sitt obligatoriska ödmjuka segertal: "Jag ser mig inte som världens konung efter att ha vunnit VM för klubblag, bara som en lycklig person". Han var sannerligen inte den enda culé som var lycklig den kvällen och inte heller den enda som grät en och annan glädjetår.