Krönika: Var finns viljan gubbar?
Las Palmas var ett lag med stort hjärta. Det var en klubb man var stolt över och som man brydde sig om. Estadio Insular var en arena där stämningen var näst intill euforisk. För egen del var Insular mitt andra hem och varje gång jag åkte ner till ön ville jag dit. Det var en annorlunda läktarkultur än den hemma i Sverige eller den man såg på TV från de större ligorna. En exotisk och rolig fotboll spelades. Under 2009 såg jag två matcher på plats nere i Gran Canaria och vart inte alls imponerad. Enda sedan degraderingen från La Primera división säsongen 01/02 och arenabytet två år senare till nya Estadio de Gran Canaria så är inget längre sig likt.
Flytten till nya arenan är enligt mig en enorm missberäkning. Arenan är för stor kontra de få som numera går på matcher. Löparbanan gör arenan ännu större och klacken är helt fel situerade. Stämningen har alltså sjunkit sedan flytten från Insular. Den där riktiga hemmaplan-känslan är borta. Dessutom så är den byggd i utkanten av staden medan Insular ligger mitt i staden. Under senare år har klubben dessutom haft dålig ekonomi, en stökig organisation och resultaten har inte heller de blivit som förväntat. Man lyckas även inte få fram lika många talanger som förut.
Unión Deportiva Las Palmas är en klubb med en lång historia där klimax nåddes säsongen 68/89 då man slutade tvåa i ligan och för första gången fick representera Spanien ute i Europa. Förväntningarna före varje säsong är att hamna i toppen av tabellen och slåss om avancemang för att ta sig tillbaka, men när säsongen lider mot sitt slut har målet ändrats till att enbart klara sig kvar i Segunda. Pressen på klubben är således enorm varje år.
I år är inget undantag. Man trodde att Marcos Márquez skulle fortsätta ösa in mål och att Rondón skulle ta ännu ett kliv i sin karriär. Man trodde att hemvändarna Guayre och Josico skulle ge laget hjärta och vilja. Man trodde även att med nyförvärv som Assmann så skulle man få ett balanserat lagbygge. Hittills är det bara den senare som med sina fenomenala räddningar som svarat upp till förväntningarna.
Gran Canarias stolthet har på pappret ett ganska bra lag. I truppen finns en mycket skicklig målvakt och en stabil reservmålvakt. Man har en backlinje som sällan gör bort sig, dock för dåliga uppspel från samtliga för att kunna bli ett riktigt bollförande lag. På kanterna har man ett par riktiga tekniker. Det centrala mittfältet är under all kritik och det slås iväg alltför mycket bollar, man saknar en pivote. Anfallet är på pappret den starkaste lagdelen med mycket rutin och där lagets kapten går att återfinna, Marcos Márquez, som förra året öste in mål och länge slogs om att bli Segundas pichichi. Problemet med anfallet är att man har hela fem dugliga anfallare och Kresic har likt Rikard Norling när han tränade AIK bytt runt inför varje match.
Vad är det som går fel? Det finns många komponenter som måste stämma, men i grund och botten är den totala avsaknaden på både spelidé som någon som helst form av anfallsspel som utgör Las Palmas dåliga resultat och att de är ett av ligans sämsta lag på att göra mål. Laget spelar utan självförtroende, vilket genomsyrar hela deras agerande på planen. Det saknas vilja och tendenser till frustration går även att finna. Långbollar slås konstant. Enkla passningar slås bort. Rörelse saknas. Det finns ingen strategi på hur de ska anfalla.
Hur ska man gå tillväga? Man måste givetvis hitta ett eget spel. Personligen tycker jag man borde utnyttja kanterna mer där det finns både fart och teknik. Eftersom att Las Palmas har ett tamt innermittfält så känns det som den enda lösningen. Kresic måste även bestämma sig för vilket anfallspar han ska använda sig utav och ge dem kontinuitet och förtroende. Anfallarna måste bli trygga med varandra och bestämma sig för vem som ska göra vad, det har hittills inte fungerat.
Framförallt så måste laget få fram lite vilja. De måste börja jobba för varandra, ta löpningar och öppna upp ytor.
Än är det inte försent att rädda säsongen.
