Gästkrönika: Respekt och behovet av pep(p)ning
Efter matchen mot Stuttgart satt jag och funderade kring hur respektlöst tyskarna genomförde matchen, och hur vilsna och frånvarande spelarna i Barcelona framstod som. Ofta går tankarna tillbaka till förra säsongen då den tiden var det absoluta idealet för hur fotboll skulle spelas, både på det fysiska och det mentala planet. Just nu känner jag att blaugrana snarare är på väg åt motsatt håll. Tanken med denna krönika är att bena ut varför, och kanske snudda vid en analys kring hur laget ska kunna ändra riktning och åter kunna nå idealet.
Min avsikt är inte att ta upp enskilda spelare eller matcher, jag vill i stället sätta fokus på vad som sker mentalt, både vad gäller motståndarna och Barcelona. Utgångspunkten börjar trots allt i slutet av förra säsongen då tre titlar bärgades som frukten av fantastisk fotboll. Få kunde förneka att Barcelona hade presterat en nära perfekt fotboll under en hel säsong (nåja, frånsett de två första matcherna och en veckolång svacka i januari). I eftersvallet påbörjades sakta en strategi att utformas av ledning och tränare, hur skulle klubben bygga vidare, hitta nya utvecklingsområden och ta tillvara på idealets fördelar? Utmaningen ligger just där, hur utvecklar man något som till synes är perfekt?
Respekt
Från förra säsongen minns jag tre matcher som alla innehöll respekt, eller avsaknaden av den, som en faktor för slutresultatet.
Den första är matchen på Bernabeu där Real valde att inte visa respekt för den passningsskicklighet som Barcelona visat upp i 45 matcher tidigare på säsongen. Det fanns ingen press på bollhållaren, och hur mycket ytor som helst att spela på för mittfältet.
Den andra matchen är den mot Chelsea på Stamford Bridge. Här hade engelsmännen till skillnad från Madridlaget så stor respekt för Barcelonas spelidé att de glömde bort att långa stunder själva anfalla. Barca behövde aldrig ändra sin spelidé trots en man mindre i andra halvlek.
Den tredje och sista matchen är finalen mot United i CL. Här visade Pep dels respekt för motståndaren genom att verkligen respektera och motverka dennes starka sidor i form av positionssäkra mittbackar (Messi rörde om i grytan) och en anfallsstark vänsterkant (Eto´o och Puyol dödade effektivt denna). Samtidigt hade Pep stor respekt för sitt egna lags spelidé och övergav inte lagets främsta vapen, ett rörligt och snabbt mittfältsspel. Behöver jag nämna slutresultatet..?
På något sätt vann Barcelona nästan alltid den mentala kampen, och motståndarnas respekt eller brist på densamma föll oftast väl ut för Peps del. Att ha denna känsla med sig in till varje match måste betyda oerhört mycket för varje individ, och skapa en trygghet och goda förutsättningar för att lyckas som individ och lag på planen. Tyvärr ser jag inte att samma trygghet återspeglas i dagens Barcelona. Jag undrar om det kanske handlar just kring utmaningen i att vidareutveckla laget? Ofta hör man Pep säga att man inte ska underskatta motståndarna, att de är farliga osv. Men börjar det bli för tjatigt? Borde man inte i stället bryta upp och likt Messi röra om i grytan i stället. Jag skulle vilja höra Pep gå ut och säga att ”jag är övertygad om att vi är det bästa laget och det ämnar vi att visa också, den här matchen ska vi vinna”. Okej, för den ödmjuke Pep kanske detta ligger för långt utanför ramarna, men man ska heller inte glömma bort att tränaren så klart också behöver utvecklas. Men som sagt, hur utvecklar man något som redan är idealet? Hur som helst, min åsikt ligger i att motståndarna numera oftare vinner kampen innan matchen, de lyckas mer och mer neutralisera respekt som faktor för slutresultatet. Många gånger räcker fotbollskunnandet för att ändå vinna matchen för Barcelona, men fler gånger än få går det grus i maskineriet, förutsättningarna och tryggheten är inte desamma längre.
Pep(p)ning
Señor Guardiola känns många gånger som en pionjär och mästare i konsten att peppa och motivera de människor han leder. Vem har inte hört talas om den video han och en vän satt ihop inför CL-finalen, eller de gånger han bjudit ut spelare på middag mano á mano. Lägg därtill att han alltid försvarar den enskilde individen och inte räds att själv ta på sig skulden då laget misslyckas.
Jag ser fortfarande ett lag med bra självförtroende (inte konstigt när man knappt förlorat fem matcher på en och en halv säsong). Jag är dock övertygad om att Pep sätter höga krav på spelarna och ger dem feedback på deras prestationer – innanför murarna. Men här kommer min fundering, vem ansvarar för att peppa Guardiola? Jag har skrivit det på forumet innan, och jag skriver det igen. Under presskonferensen efter matchen mot Stuttgart såg mister från Santpedor mer ansatt ut än jag kan minnas honom. Naturligtvis är han också bara människa och likt oss andra saknar han inte egenskapen att kunna motstå pressen vid motgångar. Lägg därtill att han gärna tar på sig ansvaret för lagets fadäser samt att en viss Johan Cruyff efter 4-0 vinsten gick ut och sågade laget (och därmed även Pep). Det blåser hårt på toppen, och jag undrar vilket stöd Pep får från klubben, och om den press han känner även kanaliseras ut till spelarna?
Summa summarum är det min åsikt och tanke att Barcelona dels måste vinna den mentala fighten innan matchen, dels att Pep behöver hitta en ny nivå att peppa spelarna på. Gärna genom att själv få positiv energi från sina medmänniskor och mentorer. Då kvittar det om vi har en Zlatan eller Eto´o där framme, eller en Piqué eller Milito där bak.
En vis man sa en gång att ibland måste man ta två steg tillbaka för att kunna ta tre framåt. Jag hoppas innerligt att det är just detta som händer med FC Barcelona för tillfället. Första steget tillbaka var uttåget mot Sevilla i Copan, det andra var förhoppningsvis alla skador som på en gång infann sig i mitten av februari. Första steget framåt tar vi förhoppningsvis, om inte idag, så senast i samband med returmötet i CL. Andra respektive tredje steget tar vi på en och samma arena inom loppet av en månad från mitten av april. Och då står vi där igen, med det ideala – FC Barcelona!