Krönika: Vart tog löftet vägen?
Det måste sägas, Real Madrid åkte ut i den första utslagsrundan. Igen. Det går inte längre att skylla just detta fenomen på domarna/för kort gräs/strafflägen/vindriktningen/stolparnas position/andra laget/luften i bollen etc.
Att glömma gårdagen är känslan som finns. Denna morse kunde jag knappt tro vad som hade skett kvällen innan, Real Madrid utslagna, inför en fullsatt arena, i sin egen borg.
Lät som en mardröm, vilket jag önskar att det hade varit men så var inte fallet. När jag blickar tillbaka vill jag bara redigera och klippa bort försvarets agernade vid Pjanics kvittering, eller rättare sagt så hade jag bytt ut elva vitklädda koner mot riktiga spelare, för det var väl vad vi alla såg i andra halvlek?
Spelarna hade lovordat inför matchen, väckt hopp och glädje för oss alla Real Madrid-fans, tidningarna hade fyllt löpsedlarna med storheten i laget och hur denna säsong skulle äntligen ha ett lyckligt slut gällande spel i Europa. Vad vi istället fick var ett gäng rent tomma löften, ett rent bullsh*t. Vi hade förts bakom ljuset utav våra egna hjältar. För jag vägrar tro att man igår spelade "som bäst" vilket spelarna hade lovat att man skulle göra innan matchen.
Sjävklart måste man blicka på ett gäng faktorer och inse att detta lag är under uppbyggnad. Laget måste spela ihop sig, spelarna måste lära känna varandra och tränaren måste få sig ett hum om laget. Det är förståeligt.
Ingen kan verkligen ställa som minimumkrav att man ska plocka hem turneringen redan första säsongen i laget uppbyggnadsfas. Däremot har vi supportrar rätt att kräva att man åtminstone tar sig i kragen, skippar naiviteten och tar sig vidare från den första utslagsrundan mot Lyon då man bara hade ett underläge på 0-1 att ta igen. Det kan man kräva.
Jag blickar bakåt och tänker på tidigare Champions League-matcher denna säsong och försöker hitta vart felet kan ligga. Jag hittade kanske ett perfekt exempel på detta, nämligen i matchen mot Milan på Santiago Bernabéu.
Vid en tidpunkt så låg Real under med 2-1 med ungefär en kvart kvar efter att Pirlo och Pato nätat för Milan. Det återstår cirka en kvart av andra halvlek när Real får en hörna. Xabi Alonso (som förövrigt gjort det utmärkt denna säsong) som då är lagets hörnsparkare joggar lite nonchalant för att ta den, visserligen kanske tröttheten slog in men spelar man i Real Madrid och ligger under på hemmaplan med en kvart kvar ska man banne mig springa tills benen går av.
Raúl upptäcker dock detta och bestämmer sig för att ta en snabb löpning som bara den och med sina sista krafter slår han in bollen mot straffområdet. Detta genererade i Drenthes kvittering till 2-2.
Det var exakt vad som saknades igår (inte att Raul skjuter hörnor) men att visa hjärta och kämpa för klubbmärket när det behövs som mest. Igår fick vi skåda samma naivitet som gjorde att laget åkte ut mot Alcorcón.
Detta är något som laget absolut måste komma över, och snarast. Vi har alla sett enorma framsteg i lagets utveckling de senaste månaderna och om detta fortsätter på samma spår så kan laget vara med och utmana på fullaste allvar i Champions League inom sinom tid.
Börjar spelarna visa hjärta och verkligen inse att man kan bli hur odödlig som helst bara man vill så kommer man att sikta mot stjärnorna och nå dit, för det är just där man hör hemma.
Avslutar med ett litet omgjort citat, vilket säkerligen skulle väcka en tanke eller två hos de vitklädda.
"Dont ask what drives you to your dreams, let your dreams drive you!"
