Zaragoza, no me jodas!
Så länge man kan minnas har mötena mellan Barça och Zaragoza allt som oftast kännetecknats av många mål, minnesvärda matcher och, naturligtvis, kontroversiella händelser. Framförallt matcherna på La Romareda har visat sig blivit ihågkomna för andra saker än de endast sportsliga.
Det är något med La Romareda som ger mig rysningar. En obehaglig arena där man aldrig vet hur det kommer sluta. Bara under Frank Rijkaards tid som míster fick man uppleva både det ena och det andra när Barça besökte Aragonien. Under holländarens första säsong som tränare för Blaugrana gick klubben igenom sin mörkaste period efter att Zaragoza slog ut de i spanska cupen. 0-1 på Camp Nou och 1-1 på la Romareda gjorde att Rijkaards anseende sjönk lägre än någonsin tidigare under hösten och det var ytterst nära att hans dagar var räknade just där och då. I ligamatcherna lagen emellan 04/05 och 05/06 gick Barcelona segrande ur striden bägge gångerna, men det man minns mest var Zaragozapublikens rasistiska glåpord riktade mot Samuel Eto’o.
Men det finns en match som mer än någon annan kom att sätta standarden för morbo lagen emellan. En match som har kommit att bli legendarisk inom spansk fotboll, tack vare en viss linjedomare.
Legenden om ”Rafa, no me jodas”
Det är ingen direkt nyhet att spanska domare är kända för att hamna i centrum på grund av felaktiga och hårresande beslut. Om en rättskipare nämns i sporttidningarna dagen efter kan man vara 99,9 % säker på att det inte rör sig om några direkta hyllningar till denne.
Men det är inte bara huvuddomarna i Spanien som kan hamna på första sidorna. Det finns en som har gått ner i historien som den mest ökändaste av de alla i spansk fotboll, med möjligtvis undantag för Guruceta. Den personen är Rafael Guerrero.
Legenden om ”Rafa, no me jodas”, (Rafa, jävlas inte med mig) kom till den 29 september 1996, i en ligadrabbning mellan Zaragoza och Barcelona på La Romareda. I den 69:e minuten, och med ställningen 3-2 till hemmalaget, slog Figo en frispark ute på kanten som Zaragozakeepern Juanmi plockade ner utan problem. Därefter började kaoset.
Medan resten av Barçaspelarna återvände hem för att försvara, ser det ut som att Fernando Couto gav Xavi Aguado en lätt spark på baksidan av benet. Därefter verkar det som att Jesús Solana, Aguados lagkamrat i Zaragoza, svingade med armen mot huvudet på Couto, varav denne föll ihop och tog sig för hjässan. På reprisbilden är det mycket svårt att se vad som egentligen skedde, men det ser onekligen ut som Solana tar med handen på Coutos huvud, men det är omöjligt att säga hur pass hårt det var, eller om det rörde sig om ett slag eller en lättare klappning.
Det är än idag oklart vad som föregick i straffområdet mellan dessa tre herrar, men för en viss linjedomare fanns det inga tvivel om vad som hade hänt. Rafa Guerrero bestämde sig för att kliva in i handlingen, tog upp på sin flagga och kallade till sig huvuddomaren Mejuto González. Tack vare spanska Canal Plus installerade mikrofoner vid sidlinjen kunde TV-kamerorna fånga samtalet mellan de bägge herrarna och sända det dagen efter, i det klassiska fotbollsprogrammet ”El Día Después” med engelsmannen Michael Robinson som programledare.
Rafa var kortfattat och rakt på sak i sin bedömning: ”Straff och utvisning”. Mejuto González, som inte har sett något, var uppenbarligen uppgiven (”Vaya, joder Rafa, me cago en mi madre”) och krävde en förklaring. Rafa Guerrero klargjorde att han hade sett någon slå Couto i bakhuvudet i straffområdet medan bollen var i spel och att det därmed var straff och utvisning. När Mejuto frågade vem den skyldige var svarade Rafa att det var nr. 6, Aguado, när det i själva verket var Solana, med tröja nummer 3 på ryggen, som hade stått för ”aggressionen” mot den portugisiske mittbacken.
Efterspelet
Slutsumman blev att Barcelona tilldelades en straff, aningen tveksamt dömt ska tilläggas, och Zaragoza fick Aguado utvisad, direkt felaktig. Aguado kunde inte tro sina ögon när Mejuto González visade honom det röda kortet och La Romareda var i uppror. Publiken började kasta saker in på planen och Gustavo Poyet, en av de mest upprörda i Zaragozalägret, uppmanade resten av sina lagkamrater att lämna planen i protest mot domarens beslut.
Det dröjde hela sex minuter från dess att Guerrero hade tagit upp sin flagga längs med långsidan, till dess att matchen kom igång igen. När den väl gjorde kunde kaptenen Popescu slå in kvitteringen från straffpunkten. Med en man mer och med Zaragoza i gungning och i psykologisk obalans efter de dramatiska minuterna var det bara en tidsfråga innan Barça skulle få in segermålet. Vilket de även gjorde drygt åtta minuter senare genom Luis Enrique och med fem minuter från slutet kunde Ronaldo spika igen slutresultatet till 3-5.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Tidningarna sågade Mejuto González och Rafa Guerrero längs med fotknölarna, Rafa fick flera dödshot skickat till sin mobiltelefon och väl tillbaka i hemstaden Léon fick han polisbeskydd, för säkerhets skull.
Rafael Guerrero skulle för all framtid bli känd som ”Rafa, no me jodas” inom den spanska fotbollsvärlden trots att, kuriöst nog, Mejuto Gonzalez aldrig uttalade de exakta orden. Även för spanska ligan, där tveksamma, felaktiga och horribla domarbeslut är vardagsmat, tycktes händelsen nå episka höjder, där t.o.m. en assisterande domare kunde fånga en hel nations uppmärksamhet.
Rafael Guerrero fortsatte dock med sitt yrke, men händelsen på La Romareda skulle komma att följa honom under resten av sin karriär. Han kunde ha valt att gömma sig under sängen, men istället valde Rafa att spela in en reklamfilm för Renault där han gjorde narr av situationen. I reklamen kör en bil ut Guerrero till skogen och lämnar honom där ute i ödemarken, med motiveringen ”så att han inte ska få förstöra spelet”.
Episode II
Det var bara en tidsfråga innan Spaniens, och världens för den delen, kändaste linjedomare skulle komma att ställas mot Barça och Zaragoza på nytt. Den här gången var det på Camp Nou, den 12 november 2006, nästan ett decennium sedan ”Rafa, no me jodas” incidenten.
Gabriel Milito gav laget från Aragonien ledningen efter en hörna, men efter ett halvtimmesspel nickade Ronaldinho in kvitteringen, även det från en hörna. I andra halvleken fortsatte katalanerna trycka på efter ett segermål, vilket i sådana fall hade gett dem serieledningen, medan Zaragoza backade hem och satsade på kontringar, till synes nöjd med det oavgjorda resultatet.
Historien upprepar (nästan) sig
I den 73:e matchminuten utkämpade Thiago Motta och Diego Milito en kamp om bollen och brassen, med ryggen mot argentinaren, tog upp armen för att känna efter var han hade sin motståndare. Motta tog med handen på Militos överkropp, men denne sistnämnde störtdök ner mot marken och tog sig för ansiktet, á la Rivaldo.
Linjedomaren var snabbt uppe med flaggan och efter en kort samtal med domaren Iturralde González fick Motta se det röda kortet direkt, efter att den assisterande domaren hade tolkat det som att Motta hade medvetet stått för ett våldsamt slag mot ansiktet på den äldre av Militobröderna. Behöver jag ens nämna att linjedomaren i fråga var Rafael Guerrero?
Den vanligtvis ojuste Motta hade i detta fall inte varit i närheten av att skada Diego Milito och Rafa hade helt och hållet fallit för argentinarens filmning. Barcelonaspelarna gick upp i taket och flera av de, bland annat Puyol, Ronaldinho och Deco, slängde sig över Guerrero och försökte få honom att inse vad som egentligen hade hänt. Protesterna var meningslösa och som väntat viftades de bort av Rafa, som var bergsäker på sin sak.
Iturralde González var tvungen att stoppa spelet i ca fem minuter på grund av all tumultet och innan röken hade lagt sig hade även Rijkaards andretränare Johan Neeskens och klubbdelegaten Carles Naval blivit utvisade för protester.
I en match som inte under några som helst omständigheter hade varit en ful tillställning hade domaren plockat fram det röda kortet tre gånger och allt på grund av en viss Rafa Guerrero. Hans direkta involvering i Mottas utvisning gav matchen en extra krydda av morbo och publiken på Camp Nou, som naturligtvis inte höll med om beslutet, tände till, plockade fram sina vita näsduckar och började skandera ”Fuera, fuera, fuera”.
Den här gången var det Barças tur att känna sig oförtjänt behandlade av domarteamet, men utvisningen på Motta skulle inte komma att stjälpa hemmalaget i längden. Några minuter senare, när spelet hade kommit igång, drog Gabi Milito ner Saviola strax utanför straffområdet och eftersom Gabi var siste man hade Iturralde González inget val än att skicka iväg honom för en tidig dusch.
I den 85:e minuten kunde Ronaldinho, efter en delikat frispark, ge Barça ledningen och arenan exploderade i ett glädjeraseri. Saviola kunde senare på tilläggstid slå in trean, efter en ny vacker frispark från el Gaúcho.
Den gången tog Barcelona hem segern trots Rafael Guerreros försök att sno åt sig rampljuset, men det var ändå oundvikligt att tidningarna skulle tillägna ett par sidor för att kommentera Rafas agerande. Det verkar som att spanska rättskipare har en unik förmåga att söka till sig uppmärksamheten, trots att de borde vara fullt medvetna om att sådan publicitet inte är positivt för dem i längden.
Ny match, nytt kapitel, ny kontrovers?
Episoderna med Rafael Guerrero på La Romareda och Camo Nou skulle hur som helst bidra med att injektera en viss dos av klassisk morbo i framtida Barça-Zaragoza möten. Och trots att vi inte kommer behöva oroa oss för Rafa Guerreo på lördagskväll, han drog sig tillbaka från dömandet efter säsongen 07/08, kan vi trösta oss med att det finns ett överflöd av problematiska domare som fortfarande kan komma att jävlas med oss på söndagskväll.
Inför matchen imorgon ställs vi mot ett lag som troligtvis inte kommer sälja sig lika billigt som under höstmötet och med en hårt kämpandes Chupete Suazo i anfallet kommer Barças backlinje få det svettigt. Med två så pass offensivt lagda lag kan vi vara ganska säkra på att vi kommer få se ännu en målrik och minnesvärd tillställning.
Är det bara jag som ser fram emot att få se en närkampsduell mellan Carles Puyol och Suazo?
