Hyllning till Urruti

Hyllning till Urruti

Imorgon ska klubben hålla en ceremoni på Camp Nou där man kommer bjuda in hjältarna som vann ligan 84/85. Tränaren och de flesta från den dåvarande spelartruppen kommer närvara, men en viss speciell individ kommer dessvärre inte delta i firandet.

I samband med mötet mot Osasuna imorgon är det exakt 25 år sedan Barcelona tog hem ligan säsongen 1984/85 och klubben vill därför, innan matchen mot los navarros startar, ge de veteranerna som tog hem guldet en chans att få ta emot publikens hyllningar.
I det laget som tränades av engelsmannen Terry Venables fanns det en mängd av profiler som Migueli, Alexanco, ”Lobo” Carrasco, Víctor Muñoz, Julio Alberto, Bernd Schuster och Steve Archibald. Men den kanske mest omtyckte och viktigaste spelaren den säsongen var den baskiska målvakten Javier González Urruticoechea, bättre känd som Urruti och om det är någon som förtjänar en hyllning efter bärgandet av ligan 84/85 så är det han.

Legenden om Urruti

Spanien har alltid haft en stolt målvaktstradition med bland annat Zamora, Iribar och Ramallets. Urruti var ännu en i raden av kompetenta sista utposter som Baskien hade lyckats producera fram. Hans största styrkor var främst hans snabba reflexer och stabila bollhantering.
Men han var framförallt känd för sin varma personlighet och karisma, alltid med en leende på läpparna, något som gjorde honom omåttligt respekterad och älskad av sina lagkamrater och under sin tid i Can Barça var han en av publikens absoluta favoriter på Camp Nou.
Kort och gott, en genuin trevlig kille som kom överens med allt och alla.

Var allting startade
Urruti föddes i San Sebastian den 17 november 1952. Han började sin karriär i Real Sociedad, laget som han kom att debutera i högsta divisionen med.
Men tiden som klubbens odiskutable målvakt skulle inte komma att bli långvarig. Efter bara ett par säsonger dök Luis Miguel Arconada upp på scenen och hans framfart gjorde att han tog över som burväktare för den baskiska klubben.
Urruti insåg till slut att hans tid i Real Sociedad var över och i 1977 flyttade han till Espanyol, som på den tiden hette Español. Han tillbringade fyra år där och i sin sista säsong vann han Don Balón priset för bästa spanska fotbollspelare, innan han tog steget vidare till FC Barcelona.
Den sympatiske basken spelade för Kataloniens stolthet i sju säsonger (1981-88) och det var även där som han firade de största ögonblicken i sin karriär. Han vann bl.a. Zamora-priset säsongen 1983/84, men det skulle komma att bli ännu bättre.

Titelns ursprung
Det, utan tvekan, största ögonblicket i Urrutis tid som professionell fotbollspelare var ligasegern 1985, klubbens första sedan 1973/74 med Johan Cruyff i laget. Men för att förstå innebörden av den triumfen måste vi först göra en snabb återblick.
Ända sedan Josep Lluís Núñez vann presidentvalet 1978 hade klubben misslyckats i sina försök att vinna den åtråvärda ligatiteln, trots att man både hade haft världsklass spelare, Neeskens och Maradona, och högprofilerade tränare, Herrera och Menotti, till sitt förfogande.
Efter debaclet i Copa del Rey finalen 1984 mot Athletic Bilbao och den påföljande försäljningen av Diego Maradona till Napoli, var Núñez i desperat behov av en titel för att lugna fansen.
Man bestämde sig till slut för att ge tränarjobbet till en, på den tiden, okänd engelsman vid namn Terry Venables. Han hade rekommenderats av Bobby Robson, som då tränade det engelska landslaget och den som Núñez och hans vicepresident Joan Gaspart egentligen var ute efter. Venables blev på så sätt den sjunde tränaren för Barcelona under Núñez regim på lika många säsonger.
Engelsmannens tre viktigaste bidragande till Barcelona under sin debutsäsong var den höga pressen på bollhållaren, ett stabilt försvar och ett effektivt kontringsspel.

Spanska lektioner
För att underlätta kommunikationen med lagets spelare, köpte Venables in skotten Steve Archibald, en pålitlig målskytt med ett stort självförtroende.
Archibald skulle komma att acklimatisera sig till staden relativt snabbt och även till resten av laget, trots att han inte kunde språket när han kom till klubben. Under försäsongen delade han rum med Urruti och denne tog sig an ansvaret att lära Archibald spanska.
Efter en kort presentation tog Urruti fram ett papper och tecknade en man och en kvinna. Senare, efter att ha gått igenom de olika kroppsdelarna och lite sexkunskap, lärde Urruti ut några enkla fraser för att förenkla deras tid tillsammans på hotellet.
Archibald fick bland annat lära sig att utföra vissa handlingar när Urruti t.ex. sade till honom att stänga av TV:n, ”Steve, apaga tele”, eller tända ljuset, ”Steve, enciende luz”.

El Clásico kickar igång säsongen
För att inleda ligasäsongen väntade värsta möjliga scenario för Urruti & Co; bortamatch mot Real Madrid!
Trots ett fullsatt Santiago Bernabéu och det faktumet att Barça hade en ny tränare och ett nytt spelsystem vek man inte ner sig. Istället tog man till sig den nya taktiken Venables hade infört och vann med hela 0-3, efter ett självmål av Angel och två andra av Archibald och Calderé, en egen produkt.
Madridsupportrarna, oförmögna att hantera förlusten, började slänga mynt och flaskor in på planen efter slutsignalen och senare kastade de även stenar mot Barcelonas spelarbuss när man lämnade arenan.
Den positiva starten gav laget en våg av självförtroende som man red på under hela inledningen av säsongen och man gick obesegrade i tolv raka matcher. Men trots detta led man fortfarande av den offermentalitet som hade präglat klubben i flera årtionden. En rad av, i klubbens ögon, oförtjänta straffar dömda emot de i flera bortamatcher bidrog även till konspirationsteorier där man var övertygade om att man inte skulle tillåtas att vinna ligan.

”Urruti, t’estimo”
I början av mars och med sex omgångar kvar besökte man Hércules hemmaarena. Matchen förblev mållös, ett resultat som innebar att Barcelona med största sannolikhet skulle ta hem ligan. Men med tre minuter kvar att spela dömde domaren straff för hemmalaget. Hércules nätade och Barça åkte hem med känslan av att man hade blivit bestulna på matchen.
Nästa bortamatch spelades den 24 maj 1985 mot Real Valladolid. Med endast fyra matcher kvar att spela var katalanerna fullt medvetna om att vinst mot Valladolid innebar att ligaguldet skulle bärgas.
Med två minuter kvar av ordinariespeltid stod det 1-2 till Barça och segern var inom räckhåll, men ni kan säkert gissa er fram till vad som hände. Domaren dömde återigen en ytterst tveksam straff mot Barcelona och alla hemma i Katalonien som lyssnade på matchen via radio var i uppror.
Barcelonas och hela Kataloniens hopp vilade nu på Urrutis axlar. Han var den enda som kunde se till att återställa rättvisan och den dagen gissade han på att straffskytten, ”Mágico” González, skulle slå straffen i samma hörn som han slog in sitt lags mål tidigare i matchen.
Urruti gissade rätt, slängde sig åt höger och räddade straffen. Det episka ögonblicket förevigades tack vare den katalanske radiokommentatorn Joaquim Maria Puyal. När Puyal bevittnade Urrutis straffräddning brast han ut i glädjefnatt och började skrika ut ”Urruti, t’estimo. Urruti, t’estimo”, Urruti, jag älskar dig. Den frasen skulle komma att bli en av de mest ihågkomna i klubbens historia.

Firandet i Barcelona
Betydelsen av ligasegern för Katalonien är nog svårt att förklara som utomstående till en annan. Inte bara för att Barcelona vann ligan första gången på elva år, det var dessutom klubben första ligatitel sedan Francos död och införandet av demokrati i landet.
Flaggor med såväl Barças som Kataloniens färger sågs viftandes från balkongerna. Folk flödade ut på gatorna och dansade, firade och sjöng hela natten lång. Firandet fortsatte ända tills dagen efter, då laget återvände hem efter segern i Valladolid och precis som väntat befann sig tusentals otröttliga culés vid el Prat för att välkomna sina hjältar.
Urruti var en av de första som klev av planet, iklädd med en cowboyhatt som han hade lovat en vän i Madrid att ha på sig under hela färden runt staden.
Efter att visat sin tacksamhet till Merce, stadens jungfru, begav sig spelarbussen till stadens kärna, Plaça Saunt Jaume. När spelarna klev ut på balkongen i rådhuset möttes de av ett enormt jubel från supportrarna och en av de som hyllades mest var naturligtvis basken med det eviga leendet.
Väl där ute på balkongen vände sig Urruti till sin gode vän Archibald och övertalade honom att ta av sig sin slips och slänga den till massorna där nere. Skotten gjorde gladeligen som han blev tillsagd och därefter var det Urrutis tur att göra det samma, till folkets stora förtjusning.
Efteråt var det dags för spelartruppen att bege sig till presidentpalatset där man blev emottagna av Jordi Pujol. Väl ute på terrassen höll spelarna att par korta tal till fansen och Urruti höll sitt på katalanska, en gest som togs väl emot av de närvarande culés. ”En varm kram till er allihopa! Visca el Barça i visca Catalunya!”
Slutdestinationen var Camp Nou, där ca 30 000 culés väntade på dem. Ett passande slut till en minnesvärd triumf.

Urrutis sista show
Den efterföljande säsongen fick man äntligen delta i Europacupen. Efter att ha slagit ut Juventus i kvartsfinalen ställdes man mot IFK Göteborg i semifinalen. Första mötet slutade med en 3-0 förlust i Göteborg och Barça hade en tuff uppgift framför sig om man skulle ha något hopp att avancera till finalen.
I returmötet på Camp Nou fick IFK ett tidigt ledningsmål, men Urruti sprang fram till domaren och protesterade att bollen redan hade passerat kortlinjen innan målet kom till. Efter att Urruti följt domaren ända till mittlinjen gick denne fram till linjedomaren för att rådfråga vad som hade hänt och upptäckte att bollen hade gått ut, precis som Urruti hade sagt. Huvuddomaren dömde bort målet och efter Pichi Alonsos hattrick gick matchen så småningom till straffläggning.
Med ställningen 3-2 till göteborgarna missade Lobo Carrasco sin straff. Torbjörn Nilsson och Calderé satte sedan sina respektive straffar, innan det var dags för Roland Nilsson att kliva fram. Backen hade avgörandet i sina händer, men Urruti svarade med en superräddning och slog sedan själv in nästa straff hur säkert som helst och höll spänningen vid liv. Hela Camp Nou började skandera ”Urruti, Urruti, Urruti”.
IFK Göteborg missade sin nästa straff medan Víctor satte sin, vilket innebar det att det var Barcelona som gick vidare till finalen. Drömmen var nu nära.
Finalen spelades i Sevilla och där skulle man ställas mot rumänska Steaua Bukarest. Matchen blev en tråkig och steril tillställning, med 0-0 efter fulltid och förlängning. Återigen straffläggning och återigen hoppades hela barcelonismo på att Urruti skulle frälsa de.
Urruti gjorde sitt jobb och räddade två straffar, men Barcelonas samtliga straffskyttar sumpade otroligt nog alla sina straffar och drömmen gick i spillror. En av de dystraste dagarna i klubbens historia var ett faktum.
Den sommaren värvades en ny baskisk målvakt in, Andoni Zubizarreta, och det var uppenbart att Urruti inte längre var given i startelvan. Efter två säsonger i Zubis skugga fick Urruti nog och drog sig tillbaka från fotbollen, vid 35 års ålder.

Ett tragiskt farväl
Den 24 maj 2001 satt Urruti i sin bil och var på väg till sitt hem i Esplugues de Llobregat, en kommun i Katalonien, efter att ha tillbringat dagen hos en vän. Runt klockan halv fyra på natten, medan han befann sig på motorvägen, tappade han kontrollen över bilen och körde rakt in i en barriär.
Krocken var så förödande att Urruti avled på grund av sina skador. Sorgen var påtaglig inom den spanska fotbollsvärlden efter förlusten av basken med det smittsamma leendet. En av de bästa, snällaste och betydelsefullaste målvakterna i Barças historia gick bort för evigt den natten.
Tre dagar senare spelade Barça en ligamatch hemma mot Real Oviedo. Innan matchen kom igång höll man en tyst minut till Urrutis ära och Oviedospelarna deltog även de i sörjandet genom att lämna över en bukett blommor vid målburen längs den norra kortsidan. En fin gest från deras sida, minst sagt.
Jag var inte ens 15 år gammal när den tragiska olyckan skedde och har inget minne över att ha sett matchen mot Oviedo på TV. Det enda jag kommer ihåg från säsongen 2000/01 var Figos återkomst till Camp Nou i den vita tröjan, Guardiolas avsked och Rivaldos chilena mot Valencia. Inte mycket mer.
Men Urruti är en spelare som är värt att minnas inom Can Barça, bland oss supportrar. Under min tid som culé har jag vant mig vid att se målvakter komma och gå, oftast bespottade och hånade. Därför är det svårt för mig att begripa fenomenet med Urruti. Hur denna burväktare kom att bli så populär på Camp Nou, så omtyckt och så älskad.
Det har funnits många legendariska sista utposter som har vaktat målet för Barcelona genom åren, men praktiskt taget ingen av dem stod för en sådan kritiskt viktigt insats under en enskild säsong som Urruti gjorde under 1984/85. Utan hans ovärderliga räddningar hade ligasegern kanske inte blivit en verklighet, en seger som dessutom togs under en tidsperiod när klubben som mest behövde det.
Till matchen imorgon är såväl Venables som flera av spelarnas närvaro bekräftade, men en kommer som sagt inte vara där ute med dem. Urruti kommer utan tvekan vara den mest saknade medlemmen från det laget imorgon kväll, även om hans änka och barn åtminstone kommer befinna sig på läktaren.

Ambassadören
Det var dock inte bara hans positiva utstrålning, kamratanda och pålitliga målvaktsspel som kännetecknade Urruti. Han var dessutom fullt medveten om det symboliska värdet som FC Barcelona stod för även utanför fotbollsplanen.

”Jag kände alltid att vi hade en skyldighet att göra vårt bästa för att försvara färgerna varje gång vi spelade, med tanke på vad klubben representerade. Varje gång laget färdades utanför Katalonien fick jag känslan av att vi var ambassadörer, inte bara för klubben men även för Katalonien. Vi skulle klä oss lämpligt, vara artiga och visa upp en god sportsmannaanda. Om en spelare inte förstod detta, att han var tvungen att göra sitt bästa, fanns det ingen poäng för honom att stanna i Barça.”

R.I.P.

El Flacomalmo_klint@hotmail.com2010-03-23 09:31:03
Author

Fler artiklar om Barcelona