Fotbollsvärlden är mållös – det är inte Messi
Många såg det, andra har hört om det och en del har säkert sett det i efterhand. Oavsett vilket kan ingen med ord beskriva vad som hände på Camp Nou under den magiska tisdagskvällen. Det var kvällen när Barcelona tog ett steg närmare ännu en Champions League-final. Fast snacket dagarna efter handlar uteslutande om ett underbarn som ska fylla 23, men fortfarande inte har glömt av hur man leker...
Kylig i avslutningarna redan från början
Första gången jag såg Lionel Messi var på plats på Camp Nou när jag bevittnade Barcelonas match mot Albacete (året var 2005). En seger för Barca och ligaguldet skulle inte vara långt borta. Ronaldinho fick igång publiken med några vackra fotbollskonster och Eto'o gjorde 1-0. Fylld av alla intryck från mitt första besök i den mäktiga grytan tittade jag bort i samma ögonblick som första målet kom till. Jag vände mig snett till vänster och frågade en hysteriskt glad katalan vem som gjorde mål. Eto'o ! Eto'o ! blev svaret.
Barcelona gör ett byte: ut går målskytten Eto'o , in kommer en ung pojke med nummer 30 på ryggen och tar plats i anfallslinjen. Jag glömmer aldrig hur Ronaldinho sedan två gånger om lyfte fram bollen till ynglingen som bara hade målvakten kvar att överlista. Båda gångerna var den unge pojken ofin nog att lyfta bollen i en perfekt båge över målvakten och in i mål. Första gången blev det offside, men på andra försöket blev målet godkänt. Jag vände mig mot min katalanska vän igen och frågade något i stil med: ”Who was that”? Jag vet inte om han förstod engelska eller hörde vad jag frågade. Men en sak är jag säker på: den frågan har inte ställts många gånger på Camp Nou sen den dagen.
Bäst i världen med en sällsynt ödmjukhet
Bygg en staty av Messi utanför Camp Nou och han frågar lite blygsamt varför hans lagkamrater inte finns med. Påstå att han är bäst i världen och han svarar att det finns många bra spelare. Påstå att han är bäst genom alla tider och han svarar att ingen kan överträffa Maradona och tillägger att han måste bli bättre. Påstå att han gjorde en magisk match mot Arsenal och han svarar att hela laget gjorde en fantastisk insats.
Hur vanligt är det egentligen att världens bäste fotbollsspelare är anfallare och gör ett så fantastiskt jobb i defensiven? Tittar man på Messi kan man tro att han är ny i laget och jagar sitt första
A-lagsmål, men det gjorde han ju som sagt mot Albacete för dryga fem år sedan. Ronaldinho bjöd oss på magiska ögonblick och förde laget till många titlar, men att ta jobbet i defensiven passade inte in på brassens karaktär, det var ju han som var stjärnan. Den här säsongen har Messi flera gånger vunnit bollen högt upp i planen centralt och startat giftiga omställningar. Det visar på en oerhörd hunger och att han alltid ser till lagets bästa framför sig själv. Överlämnandet av straffen till Zlatan är bara ytterligare ett av många exempel.
En förebild för unga fotbollsspelare
Messis sätt att agera både på och utanför plan gör honom till den mest perfekta förebilden unga fotbollsspelare kan ha idag. Enda problematiken är väl att Messi får fotboll att se så vansinnigt enkelt ut att de unga spelarna tror att vem som helst kan engagera en hel backlinje på egen hand och att man kan dribbla igenom ett helt lag.
Läste en artikel ur fotbollstidningen ”Offside” där Messi berättade hur en tränare i ungdomslaget hade klagat på att han inte passade bollen. När Barcelona slutade anfalla i tisdags bjöd man in Arsenal i matchen och Barca levde långa stunder farligt. ”Jag får väl ta slut på fansens lidande då” tänkte Messi och sprang igenom hela backlinjen innan han placerade in bollen mellan benen på Almunia. Ja, Guardiola måste verkligen ha varit vansinnig i det läget för att Messi inte passade bollen.
Inte lik, utan kusligt lik
För all framtid kommer Messi att jämföras med Maradona. Vad jag har hört så pratar man inte om tiden före och efter Kristus i Napoli utan istället tiden före och efter Maradona (storheten går inte att ta miste på med andra ord). Jämförelsen har gjorts med samtliga argentinska talanger som kommit fram efter Maradona, men det är bara i Messis fall den är berättigad.
Messi är inte lik Maradona, han är kusligt lik. Jag ryser och blir nästan spökrädd när jag tänker på hur Messi först kopierade Maradonas solomål mot England och därefter också slog in ett mål med handen mot Espanyol. Fortfarande låter det helt osannolikt för mig, men det har faktiskt hänt i verkligheten.
Äkta glädje
För att illustrera äkta glädje hänvisar jag till när unga fotbollsspelare gör sina allra första mål. Den glädjen man ser under en sjumanna-match är helt äkta och den glädjen förmedlar fortfarande Lionel Messi fast på fotbollens största scen. När man spelar på en sjumanna-plan är fotboll bara en lek, det roligaste som finns och så är det fortfarande för världens bästa Lionel Messi.
Ronaldinhos leende blekande efter ett par år på den absoluta världstoppen. Det som talar för att Messis ska hålla i sig är just ödmjukheten och lagmoralen. Diskussionen om vem som är den bäste/störste fotbollsspelaren genom tiderna kommer fortsätta i all oändlighet. Den är intressant men vi lär aldrig få något svar och egentligen spelar det ingen roll. Messi underhåller en hel fotbollsvärld just nu så det är bara att njuta. Frågan är när nästa underbarn föds?
Visca el Barca!
