Inter–Barcelona 3-1 (CL-semifinal 1:2)
För tredje säsongen i rad gick Barcelona in i semifinalspelet i Champions League, men nu har klubben ett tufft utgångsläge inför returen på Camp Nou. Inter vann fullt rättvist det första mötet i Milano och nu ska Barça mot alla odds försöka vända på detta nästa vecka.
Hur hanterar man en förlust som supporter när man inte är van vid tunga förluster? Man kan gå till frysen och tröstäta sig fet på en småvuxen pistageglass som ens mamma köpt hem för fikastunden med väninnorna, ta en fylla och bara glömma för en stund eller kallsvettandes vrida och vända sig om i sin säng natten lång. Kort sagt – man vet inte vad man gör och ska ta sig till och gör därför istället något man inte skulle ha gjort i vanliga fall.
Ungefär så kändes det också som att Barcelona hanterade kvällens match.
Samtidigt som den italienska pistagen (läs Inter) hade is i magen med ett kompakt mittfält och utnyttjade Diego Milito och Samuel Eto'o i de snabba omställningarna hade katalanerna inget motdrag. Det var tungt, det var segt, det var kyligt – och det var tröttsamt. Messi och Zlatan var iskalla på topp. Pep stod fast, stelfrusen på bänken och gjorde enbart ett byte då en ytterback bytte av klubbens rekorddyre centertank (Bojan och Henry fanns på bänken). Dani Alvés har knappt slagit ett inlägg rätt på den här sidan jul. Maicon visade redan i minut tolv vem av brasseytterbackarna kvällen skulle tillhöra med en riktigt ful hand-stämpling. Xavi kom inte loss på mitten och återigen bevisades det hur mycket Don Andrés Iniesta betyder för laget. Skadan på fjolårets semifinalhjälte kom allt annat än lägligt. Du är saknad!
Jag tänker inte inleda den här texten med att det återigen var Norden som avgjorde en semifinal för/emot Barcelona. Islandsvulkanen och bussresan är ingen bortförklaring, absolut inte. Men faktum är fortfarande att Inter slapp samma resa. Så, då var det sagt, utan att lägga några vidare värderingar i det. Norrmannen Övrebö var Chelseas förklaring förra säsongen. Mourinhos landsman Benquerenca skulle kunna vara Blaugranas i år. Åtminstone om man får tro Xavi som i besvikelse efteråt surt sa att Mourinho borde "gå och krama om sin vän", åtminstone enligt danska TV3+. En tokmiss på Militos 3-1-nick (offside) samtidigt som Dani Alves blev nedkapad bakifrån i straffområdet (vilken spelare som helst på planen hade fått straff i det läget, utom Alves. Och för det har han enbart sig själv att skylla, domarna vet nog att han faktiskt har en tendens att lägga sig, alltför, ofta) ger Inter ett utmärkt utgångsläge inför returen nästa onsdag.
Champions League har funnits i nuvarande form (med slutspelsformen med åtminstone kvartsfinaler och framåt) sedan 1995. Åtta gånger sedan dess har ett lag hamnat i minst ett tvåmålsunderläge efter det första semifinalmötet. Ingen gång har man lyckats vända.
De senaste årens första semimöten har slutat 0-0, 1-0, 1-1, 0-0, 3-2, 1-0, 0-1, 1-0. Hyfsat målsnålt och jämnt, alltså. Matchen i kväll var således ganska unik.
Så där, då har vi målat fan på väggen tillräckligt. Till det positiva: Det här laget skapat historia och skrivit om rekordböckerna förut. Eller som Piqué (som ansåg att Inter vann fullt rättvist men att det tredje målet var offside) uttryckte sig i Viasats sändning apropå returen på hemmaplan: "90 minuter med våran publik, som hjälper oss... det kommer att bli tufft för dom".
Men samtidigt gjorde såklart Inter en mycket bra match ikväll och var fullt värdiga vinnare. Moralen efter att ha vänt 0-1 till 3-1 mot regerande mästarna måste betraktas som fantastisk. Applåder för den hungern.
Mourinho börjar redan spekulera i eventuella finalmotståndare ("If I play in the final, I prefer to meet Lyon"). Föga överraskande, men likväl perfekt inför returen om en vecka då Blaugrana kan gå in som liten underdog i sin egen borg.
The Special One raderade ut Pep Guardiola i coachkampen, men trots det var det Blaugrana som straffade Inter i inledningen av matchen. Det kändes som att Inter var på väg att ändra riktning i matchen, efter en i försvarsspelet djup inledning med snabba omställningar framåt. Plötsligt började man efter en dryg kvart flytta fram positionerna något för att med sin hungriga aggressivitet och ett högre tempo försöka vinna boll ännu högre upp i banan. Eto'os skott släppte Valdés ut mot Milito, matchens spelare, som dock missade grovt.
Då slog Barcelona till. Aggressiviteten hos Cambiasso, Maicon och Lucio var som bortblåst när Maxwell fick vandra flera mil på högerkanten innan han serverade Pedro snett-inåt-bakåt för 1-0 i minut 19. Så långt frid och fröjd och Barça började få allt längre bollinnehav. Inter fortsatte dock skaka fram riktigt bra chanser och när matchuret visade 27 borde Milito den äldre ha kvitterat med en höger insida från vänsterkanten, men missade obegripligt målet.
Sneijder trodde inte sina ögon.
Det gjorde han säkert inte heller tre minuter senare. Helt ren fick han bollen till vänster i straffområdet efter Eto'os och framförallt Militos förarbete och holländaren hade ett enkelt avslut mot stackars Valdés.
Detta under en första halvlek där Barca inte fått igång firma Messi-Xavi/Inter fått stopp på desamma. Förvisso fick argentinaren fram bollen mot Zlatan efter en fin aktion mot Zanetti på kanten, men Julio Cesar hann före. Messi gled även förbi ett antal försvarare i inledningen men mycket mer hände tyvärr inte runt världens bäste under kvällen. Det blev ingen man-man-markering från Inters sida, men likväl lyckades man perfekt med den hemliga taktiken att utmanövrera Messi.
I andra var Goran Pandev väldigt nära redan efter en minut på Militos låga inspel. Istället blev det Maicon som bara minuterna senare mosade in 2-1 efter att ha hunnit före Keita på Militos (vem annars?) framspelning. Inter strömmade framåt efter att Messi förlorat en tuff närkamp med Motta högt upp på Inters planhalva. Omställningen resulterade i en ledning som fortsatte att moral-boosta hela Giuseppe Meazza/San Siro.
Barça var skakat och blev det än mer när Puyol minuterna därefter drog på sig en varning efter en lätt knuff på mittplan, vilket gör honom indisponibel i returen på Camp Nou.
Men laget repade mod och ett skott som vände i luften från Messis fot tvingade Cesar att släppa retur.
Minuten senare blev Busquets plötsligt helt fri i mitten av straffområdet efter Xavis hörna. Interkeepern släppte retur och det blev för stunden lite kalabalik i straffområdet, innan Cesar fick frispark. I 86:e minuten fick så en tappert stångandes Piqué guldläge att böka in reduceringen, men en strålande lycklig Lucio kunde rensa på mållinjen.
Dessförinnan, närmare bestämt en dryg kvart, hade så Milito gjort det där offsidemålet fram till 3-1. Vad man ska ha i åtanke är att Milito blev avblåst, felaktigt, för offside i inledningen av matchen på Eto'os fina framspelning. Men vi vet inte om han hade gjort mål eller ens skapat ett läge av den chansen, det är en hypotetisk fråga. Vad vi vet är dock att han gjorde 3-1 från offsideposition...
Pedro och Piqué var Barças främsta hot under sista halvtimmen, men laget förmådde inte att reducera, trots intensiv press mot ett djupt spelande hemmalag, som till slut vann fullt rättvist, oavsett eventuella domartabbar och tuffa bussresor.
Nu ska jag kallsvettandes lämna tangentbordet för att istället vrida och vända mig om i sängen natten lång och därefter vakna upp till en ny morgondag. Det kommer trots allt en ny sådan!
Fakta: Uefa Champions League-semifinal, match 1:2
FC Internazionale-FC Barcelona 3-1 (1-1)
Mål: 0-1 (19) Pedro, 1-1 (29) Sneijder, 2-1 (48) Maicon, 3-1 (60) D.Milito.
Varningar, Inter: Eto'o, Stankovic (missar returen).
Barcelona: Busquets, Puyol (missar returen), Piqué, Keita, D.Alves.
Inters lag: Julio Cesar - Maicon, Lucio, W.Samuel, Zanetti - Motta, Sneijder, Cambiasso - Eto'o, D.Milito, Pandev (56).
Ersättare: Stankovic (56), Chivu (72), Balotelli (74). Córdoba, Muntari, Materazzi, Orlandoni (mv).
Barcelonas lag: V.Valdés - D.Alves, Puyol, Piqué, Maxwell - Xavi, Busquets, Keita - Messi, Ibrahimovic (62), Pedro.
Ersättare: Abidal (62). Henry, Bojan, G.Milito, Y.Touré, Márquez, Pinto (mv).
