Den rätta glöden saknades
Trots ett mycket svårt och pressat läge inför returmatchen på Camp Nou höll Barca på att lyckas med en bedrift utöver det vanliga. När slutsignalen väl ljudit och Mourinho inledde sitt glädjerus kunde alla konstatera att det istället var Inter som hade lyckats med något stort. Men frågan jag ställer mig dagen efter är om det verkligen hade behövt bli så?
Ett hyfsat utgångsläge
För de flesta lag hade det på förhand varit en omöjligt uppgift att hämta in 3-1 mot ett defensivt skickligt Inter. Motståndet hette nu Barcelona och istället spekulerades det under en veckas tid i att de regerande mästarna trots allt hade en hygglig chans att vända på steken. Hela laget satte press på sig genom att be fansen fylla Camp Nou tidigt och Zlatan ökade pressen ytterligare genom att beteckna semifinalreturen som den viktigaste matchen i karriären. Förutsättningarna blev ännu bättre för Barca när Thiago Motta blev utvisad tidigt i matchen. Bollen låg nu hos Barcelona (inte bara bokstavligt talat) och nu var det upp till spelarna själva om de ville utnyttja läget laget hade skaffat sig eller inte. En man mer med 100.000 fans i ryggen och ett Inter som tidigt visade att man inte skulle ställa till några större besvär på Barcas planhalva. Chansen att nå finalen i Madrid hade ökat, men i vägen fanns något som skymde sikten mot huvudstaden: en betongmur som inte tänkte ge vika en millimeter.
En matchbild båda var nöjda med
Inter, som hade en ledning med sig från Milano, stod gärna i sina positioner och såg på medan Barcaspelarna spelade bollen mellan sig fram och tillbaka. Barca i sin tur mår i normala fall bra av att äga boll så mycket som möjligt, men den här kvällen hade Barca glömt av vad som är det viktigaste mot låga försvar, nämligen bolltempot. Bollen gick långsamt, långsamt från kant till kant utan att någon verkade intresserad av att hitta en avgörande passning. Barcaspelarna gav bollen till Messi, men han spelade i sidled, Xavi ville och försökte hitta öppningar men utan löpningar är såklart världens bästa passningsspelare maktlös. Zlatan som spelade sin viktigaste match i karriären hade inte mycket att sätta emot mot mittbacksparet Samuel/Lucio.
Varför denna rädsla och tvivel?
Känslan inför matchen var att Barcaspelarna verkligen trodde att de kunde vända matchen. Tyvärr tog de inte med sig den känslan in på planen. Spelarna verkade vilja lämna över ansvaret till någon annan och frågan är varför de såg ut att tvivla så mycket på sin egen förmåga? Messis insats får på något sett tydligt exemplifiera detta. Vi har lärt känna Messi som en spelare som skapar någonting så fort han får bollen. Argentinaren brukar sätta fart, dra ett par motståndare och servera delikata passningar till sina medspelare. Av någon oförklarlig anledning såg vi istället en Messi som tog emot bollen, gick några steg med bollen och släppte en enkel passning i sidled på två meter. Den kändes som att Messi gick runt med tankarna: ”jag kan inte” ”det är ingen idé”.
Jag förstår att det är svårt att möta ett lag som spelar så kompakt som Inter och på ett så imponerande sätt. Men trots att en spelare som Messi har flera spelare emot sig så har det ju aldrig hindrat honom förut. Varför inte ens försöka, försöka och försöka så man i alla fall kan säga efteråt att man har försökt? Alla måste förstå att Messi inte kan vara överlägsen varje match, men för mig är det oförklarligt att han inte ens försökte skapa något. Prestationsångest? Sliten? Nu fick ju Messi ingen bra hjälp av sina lagkamrater, så absolut inte skugga över honom, men man måste ju ändå ställa frågan.
Undanflykter meningslösa i sammanhanget
För ett kort ögonblick trodde vi att Barcelona hade lyckats med en sanslös bedrift trots en mindre bra insats spelmässigt. Känslan av tomhet när man såg att målet blev bortdömt är obeskrivligt jobbig, det var ju så nära. Jag förstår om många Barcafans mår dåligt en sådan här dag och gärna tar ut sin frustration på domaren. Men snälla gör inte det. Skyll inte förlusten på domaren eller på enskilda spelare i ert favoritlag. Jag ber istället alla Barcafans att i första hand vara besvikna på lagets insats som helhet, som inte var tillräckligt bra för att gå vidare.
Som jag nämnt tidigare är oförståeligt många faktorer som krävs för att vinna Champions League, det är ju därför alla vill vinna denna titel så mycket och det är därför den medför så mycket respekt.
För att vinna en Champions League-titel krävs:
1. En väl fungerande defensiv, som är en förutsättning för att ens överleva åttondelsfinalerna.
2. Ett eget anfallsspel, eftersom man behöver kunna anfalla åtminstone ibland.
3. En bra målvakt, annars blir det inga titlar alls.
4. En skicklig tränare.
5. Att laget har precis alla marginaler som finns med sig, vid rätt tillfälle.
Det finns givetvis fler faktorer som spelar in men de här är de primära. Barca hade som vi vet alla tänkbara marginaler med sig mot Chelsea förra året, liksom mot Milan 2006. När Liverpool vann Champions League 2005 slog man ut Chelsea med hjälp av ett mål som inte ens kunde konstateras korrekt med sattelitbilder. Därför har jag inte lust att klaga på domsluten i och med Barcas uttåg i år trots att det givetvis retar mig något oerhört. Det går inte annat än att hylla hur Barcelonas spelare uppträdde när målet väl hade blivit bortdömt. Vi såg hur Chelsea agerade ifjol och om Inter hade åkt ut på samma sätt hade nog Mourinho lämnat sitt tekniska område för mittcirkeln.
Den rätta glöden saknades
Det är svårt att förklara hur Barcelona kan göra en såhär svag insats i säsongens viktigaste match, förutom att Inter gjorde det mycket bra givetvis. Men något att ta fasta på är spelarnas ögon. Förra säsongen lyste det i ögonen på spelarna i så gott som varje match och man kände en hunger av att vinna titlar. Den här säsongen har Barca stundtals sätt ut som ett lag som är rädda för att förlora titlar. Vi såg det mot Espanyol, vi såg det mot Inter borta i Milano och vi såg det igår. Så fort den rädslan infinner sig har man förlorat matchen rent mentalt. Det är självklart svårt att visa precis samma glöd säsongen efter en oöverträfflig säsong och motivationen kan omöjligtvis ha saknats i den här matchen. Känslan jag hade var ändå, sett till två matcher, att Inter ville vinna mer än Barcelona ville.
Gerard Piqué, vilken spelare
Jag hade förmånen att vara på plats på Camp Nou när Barcelona firade liga- och cupguldet för ett drygt år sedan efter att ett b-betonat Barca förlorat mot Osasuna. Efter att pokalen höjts till skyarna inför ögonen på hela galna katalaner skulle spelarna hålla sitt eget tal till publiken. Samtliga Barcaspelarna greppade en efter en tag om mikrofonen, sa något kort och avslutade med: Visca el Barca, Visca el Catalunya! Alla utom en, Gerard Piqué. Piqúe tog tag i mikrofonen och började dansa och sjunga för publiken på Camp Nou innan han startade ”vågen” på Camp Nou som inte ville sluta förrän ett mäktigt fyrverkeri fick avsluta en fantastisk kväll. Ett bevis på hur mycket Piqué brinner för den här klubben och vilken glädje han känner för att få vara en del av den.
Om glöden saknades hos Barcelona mot Inter så var det bara till 10/11 för Piqué var precis som i första mötet den spelare som visade mest vilja att vinna och minst fruktan att förlora. Svenska spel hade ett odds på 30 gånger pengarna på att Piqúe skulle bli matchens sista målskytt. Piqué lyckades med det som varken Xavi, Messi eller Zlatan hade lyckats med på 80 minuter, nämligen att skapa oreda i Inters försvar. Att han sedan gör en helt makalös vändning innan han lade in bollen i mål visar hur bra spelarna i Barcelona är när de tror på vad de gör. All heder åt Piqué men vi jag önskar att han hade haft fler med sig med samma typ av inställning.
Först efter Piqúes ledningsmål satte Barca en oerhörd fart på bollen och skapade ett flertal hörnor och möjligheter till ett 2-0-mål. Spelarna rörde på sig, de trodde på att de kunde göra mål och helt plötsligt hade Inter inte lika bra kontroll längre. Jag vet att ett mål betyder massor för ett lag rent psykologiskt. Men VARFÖR satte man inte den här farten och viljan att gå direkt på mål redan från första minuten? Det fanns ju ingenting att be för, det var ju bara att gå ut och köra.
Med facit i hand anser jag att Barcelona hade en större chans att gå vidare än jag först hade trott, men att laget inte tog den. Detta faktum gör mig mer besviken än det faktum att Barcelona åkte ut på ett felaktigt bortdömt mål. Som sagt man behöver ha marginalerna med sig vid rätt tillfälle, men om inte glöden finns, spelar det ingen roll.
Säsongen är inte slut
Trots att det inte blir någon final i Champions League finns det fortfarande mycket kvar att spela för. Om Barcelona spelar resten av ligamatcherna med rädslan att förlora ligatiteln lär det också bli så. Om Barcelona spelar matcherna med viljan och tron på att vinna ligatiteln finns det fortfarande möjlighet till detta. Det kommer bli en mycket svår match på lördag mot Villarreal, där seger lär krävas. Det är alltid skyhöga krav på Barcelona vilket man såklart är vana vid. Givetvis det seger som räknas på lördag, men det jag kräver är att spelarna verkligen försöker att vinna matchen. Jag känner att Barca hade mer att ge mot Inter, när säsongen är slut vill jag invänta en VM-turnering med känslan att Barcelona gav allt de sista omgångarna. Vad det sedan leder till återstår att se, men rätt inställning är såklart en förutsättning för ett lyckligt slut på säsongen.
Visca el Barca!
