Gästkrönika: Dagen efter
"Jag älskar att spelarna inte gnällde på domaren efter matchen, jag älskar att ingen brydde sig om Inters provokationer, jag älskar Guardiola för att han inte ens brydde sig om Mourinho när han snackade med Zlatan."
Det var vår dag. Dagen då vi skulle ta klivet mot fiendens territorium. Istället så är besvikelse det enda jag egentligen känner. Ett massivt spelövertag, spel mot ett mål och ett bollinnehav av sällan skådat slag i alla fall i en Champions League-semi. Ändå så skapades det inte några egentliga farligheter. Efter 60 minuter blir vår långe svensk utbytt mot Bojan. Det börjar hända något och spelet som såg ut som Törnrosas sömn, börjar nu få lite fart.
Piqué flyttas upp och trycket ökar. Mitt hopp håller på att rinna iväg och jag känner bara ren ilska. Messi får bollen, spelar Xavi som i sin tur hittar till Piqué. Elegant så vänder Piqué bort sin försvarare och lägger bollen i mål. Hoppet tänds igen jag får en känsla som säger att vi kommer klara det. Publiken gör allt de kan och min ledsna kropp förändras och nu känner jag euforin som publiken har skapat.
Sex minuter kvar av matchen och Barca fortsätter att äga boll, men det dröjer innan matchens stora möjlighet skulle uppstå. Yaya Toure får bollen, spelar den fram till ynglingen Bojan och helt plötsligt så exploderar Camp Nou i några få sekunder. Jag vågar inte fira för precis som jag misstänkte så skulle domaren blåsa för hands. Efter att ha sett repris bilderna så kunde jag konstatera att domaren borde dömt mål.
Nu säger jag inte att Barcelona åkte ut på grund av domaren, för han gjorde det han trodde var rätt dessutom så är handsregeln så luddig att det är svårt att förstå vad som egentligen är hands. Domsluten brukar ändå jämna ut sig för vi alla minns väl Stamford Bridge i förra årets CL-upplaga. Det spelar ingen roll vad man tycker för har domaren dömt så gäller det. Lite orättvist kan man tycka men fotboll är, precis som allt annat här i världen, inte rättvist och som jag sa tidigare så jämnar det ut sig i det långa loppet.
Nu till min poäng. Våra spelare lovade oss en sak, vi blev lovade remontada, Vi blev lovade en vändning. Det krävdes två mål för att vi ens skulle ha en chans. Bojan såg till att vi fick det vi blev lovade men tyvärr hade vi inte marginalerna på vår sida denna kväll. Camp Nou kokade i ett fåtal hundradelar, vi hade vänt och ingen kunde ta miste på euforin. Att det sedan inte blev riktigt som vi hade tänkt bryr jag mig inte om. Jag fick det jag ville, ett kvitto på att jag älskar FC Barcelona. Jag älskar att spelarna inte gnällde på domaren efter matchen, jag älskar att ingen brydde sig om Inters provokationer, jag älskar Guardiola för att han inte ens brydde sig om Mourinho när han snackade med Zlatan.
Ikväll fick jag min verifikation. Jag är och kommer för all evighet att vara en culé oavsett om vi vinner femtio nya titlar eller inte. Vi fick vår vändning. Vi fick känna på lyckan i några hundradelar. För mig räckte det och det är det enda jag tänker ta med mig ifrån den här matchen. Vi är FC Barcelona, MES QUE UN CLUB!
