Resekrönika från Barcelona
Det var likt en karnevalstämning i Barcelona utanför Camp Nou några timmar innan matchen skulle börja. Stämningen var fantastisk innan matchen och under matchen. Efter matchen så var det ingen karnivalstämningen, men den var överraskande god.
Ett jubel utan dess väckte hela Katalonien när, de trodde att, Bojan hade skickat FC Barcelona till final. Lika fort jublet kom försvann jublet i busvisslingar och burop. Några minuter senare blåser domaren av pipan och Tot el Camp sjungs på Camp Nou för sista gången i Champions League den här säsongen. Medan Mourinho och Valdés missförstår varandra, Diego Milito och Zlatan börjar bråka och Interfans jublar över avancemanget så sjunger alla Barcelona-supportrar hymnen och applåderar åt sitt lag. Det fanns en stolthet kvar och med en rak rygg och hög stämma sjöng fansen så högt de kunde.
Att gå mot Camp Nou tillsammans med flera tusentals människor var som att vara i himmelriket. Det var som en karnevalstämning utanför Camp Nou och alla trodde på vändningen. "För att vinna måste vi göra mål i första halvlek", "Barcelona vinner, om Barcelona vill vinna", "Barcelona vinner om Zlatan börjar på bänken". Det var en del av rösterna när jag satt och åt en god pasta i väntan på matchen. Zlatan på bänken, undrade jag. Det här är en spelare, förklarade jag, som mest av allt vill vinna Champions League. Han lämnade Inter för att försöka vinna Champions League och han kom till världens bästa fotbollslag. - Precis, han kom till Barcelona av helt fel anledningen, svarade medelålders katalanen.
I, mannen som jag möttes, värld ska det vara en ära att spela i en fotbollsklubb och klubben är inte till för ditt förfogande. Vi fortsatte att diskutera Zlatanvärvning och vi båda var ganska eniga. Det var ett sunt köp som blev fel. I teorin är köpet av en stor target med god teknik ett perfekt köp. Det skulle vara den sista pusselbiten i ett annars så bra lag. Förmågan att suga upp varenda boll och öka bollinnehavet och kunna ändra spelsättet skulle göra FC Barcelona bäst igen. I praktiken blev köpet av Zlatan mer eller mindre en flopp. Det är katalanerna från förra året som har burit upp laget i år. Och inte svensken, var hans ord.
Jag tackade för pratstunden och fortsatte mot arenan och när jag fick höra att spelarbussen var på väg så tog jag raska kliv för att hamna i ett blårött hav av människor. Unga som gamla, kvinnor som män. Människor från alla nationaliteter hade kommit för att stödja sitt lag. De sjöngs ramsor om laget och tron om att laget skulle spela Champions League- final var enorm. Väl inne på Camp Nou började folk hitta sina platser. Det sjöngs lite här och var, men inget anmärkningsvärt. Det skulle komma och publiken skulle få rikta sin ilska mot den forna tränaren. När Julio Cesar kom in började supportrarna att bua, när Inter kom in började supportrarna att bua. När Mourinho kom ut började hela Camp Nou att exploderara. Han blir kallad en hel del som jag egentligen inte ens vill skriva. Men det var öronbedövande.
Gamla tanter ställer sig upp och pekar finger och småbarn gör likadant. Ett mästardrag av Mourinho som får hela publikens ilska mot sig och tar bort fokusen på laget Inter. Han tittar ut mot publiken och även fall han ser lika kylig ut som en actionfigur så har jag svårt att tro att han inte får fjärilar i magen. Mourinho gick alltså in på Camp Nou under Intersuppvärmning och tittade ut mot Camp Nou och gav sina spelare de sista detaljerna.
Futbol club Barceloooooona, började publiken sjunga när de såg att hemmalaget började värma upp. Stämningen höjdes en aning och människor förstod att det var nära avspark snart. Camp Nou var nästan fylld och det vara bara en fotbollsmatch i vägen för att få spela en final i Madrid. Spelarna går in i omklädningsrummen för att byta om och medan folk diskuterar och tippar olika resultat så dras Tot el Camp igång. Tifot var igång och det sjöngs högt på Camp Nou. Även när Tot el Camp avslutades och Champions League-hymnen gick igång så sjöngs det ramsor om laget. Laget behövde nu supportrarna och de fick det stöd som laget förtjänade efter nästan två år av fantastisk fotboll.
Under hela matchen stod supportrarna bakom sitt lag och när domaren blåste av för halvtid så var det fortfarande optimistiska supportrar. Jag letade upp en tv för att se Motta- och Busquetsduellen och till min förvåning ser jag skådespelaren från Crackovia som spelar Guardiola. I pausen var det många som ville se Bojan Krkic, flickfavoriten, istället för Zlatan. Och när Bojan värmde upp var det många, flest tjejer, som skrek. Och när Ibra byttes ut så gav Guardiola inte ens honom en blick. Var han besviken på honom? En sak är säker och det är att alla på Camp Nou verkade vara trötta på Zlatan. En missad nick (som borde ha varit mål) och ett mål (som dömdes bort) blev Bojans facit. Jublet från målet, som alla trodde, skulle ta Barcelona till final. Buropen fortsatte mot domaren. Men framåt 93:e minuten stod publiken bakom sitt lag. Och när domaren blåste av matchen och Mourinho springer in på plan och jublar med Interfansen inser publiken att Barcelona inte lyckades att kvalificiera sig till Champions League-finalen. Tot el Camp sätts igång och fansen ställer sig upp. De visar inte sitt missnöje på något sätt utan sjunger hymnen högt för sista gången i Champions League den här säsongen. Medan Valdés och Mourinho missförstår varandra börjar Milito och Zlatan bråka. Vad de bråkade om vet bara spelarna och tränarna på plan. Vi supportrar kan ju bara gissa. Men jag chansar på att han hånade honom för att Inter är i final och Zlatan inte kommer att ha chanser att vinna den där Champions det här året.
I slutet av kvällen så ropade jag på en taxi som skulle ta mig tillbaka till hotellet. Och till min förvåning så stod en Intersupporter bredvid och vi båda gick mot taxin. Jag backade och visade med handen att han kunde ta taxin. Det var trots allt han som var en vinnare den kvällen. Gratulerar, Inter. Lycka till i Madrid!
Barcelona missade att ta sig till Champions League-finalen i Madrid. De missade att vinna två raka Champions League-titlar och bli historiska, men finalen 2011 på Wembley kommer att betyda mer. Det var 1992 som FC Barcelona för första gången vann Europacupen och Guardiola spelade för laget som kallades för Cruyffs Dream Team. 2011 kan Guardiola vara tillbaka där Cruyff startade med sitt dream team och avsluta det med sitt egna dream team.
