Reseberättelse: Barcelona-Valladolid
I början av februari beställde jag och några vänner en resa till Barcelona. Datum för vistelsen blev 13:e till 17:e maj. Fotboll stod självklart på agendan, och samma helg skulle FC Barcelona enligt spelschemat spela sin sista match för säsongen på Camp Nou. Jaha, funderade jag, det vore ju sanslöst om ligan avgjordes just där och då – och till Barcas fördel. Sanslöst blev det, här följer min version av upplevelsen.
Ankomsten till Barcelona blev väl sådär. En stenhård landning följdes av att jag i all upprymdhet av att vara tillbaka i staden jag älskar lyckades med konststycket att missa kanten på rullbandet. En halv kullerbytta och några skratt senare var jag i alla fall på väg in mot Barcelona innerdelar i flygbuss. Vädret var väl inte det bästa, men det skulle bli både sämre och bättre.
Undertecknad har, till skillnad från mina resekamrater, varit i Barcelona tidigare. Jag vet hur nyckfullt vädret kan bete sig där, och givetvis fanns ett paraply med i resväskan. Varför berättar jag det här? Jo, därför att fredagen mötte oss med ihållande regn och det blev genast en tripp till den lokala stormarknaden för inköp av paraply. Vid ingången satt ett gult papper med svarta bokstäver där texten löd ”Marc Ingla – Més Barca Que Mai”. Senare under dagen passerade jag även presidentkandidatens valkontor på Passeig de Grácia, det var förvånansvärt tomt på folk.
Under lördagen blev vädret betydligt mer gästvänligt, borta var regnet och solen gjorde sitt bästa för att torka upp regnpölarna i Barri Gotics trånga gränder. Medan mina vänner ägnade ett par timmar åt shopping satt jag på en uteservering vid Placa Reial. Med en kall öl i handen och blicken mot myllret av turister kunde jag konstatera att majoriteten av barnen, och i viss mån även deras pappor, hade Barcas matchtröja på sig. Det började bli allt mer tydligt att det var match på gång. Jag kunde även i sorlet höra hur andra svenska turister diskuterade morgondagens match. De flesta verkade övertygade om att Zlatan skulle spela från start. Jag funderade på om det möjligtvis var så att många svenskar befann sig här på grund av Ibracadabra, och om de över huvud taget kunde förstå vad en ligatitel skulle innebära för den gemene katalanen? Knappast tänkte jag, de är nog som jag själv var vid mitt första besök, en ovetandes turist i en känsloladdad stad.
Matchdag och strålande solsken. Efter en stadig frukostbuffé bar det iväg i taxi till Playa Icària vid Port Olímpic. Att en storstad kan erbjuda perfekta sandstränder är få förunnat. I jämförelse med ”Ribban” i Malmö framstår Icària i Barcelona som rena rama Västindien. Mina vänner blev överlyckliga och blev till barn på nytt. Samma känsla som jag några timmar senare själv skulle uppleva – igen. Med sanden mellan tårna och mp3-spelarens öronsnäckor fyllda med hiphop tickade klockan på mot matchdags. Ytterligare en taxiresa och dusch senare var jag äntligen på väg mot Camp Nou och källan där den vackra fotbollen föddes.
Match. Jag väljer alltid att ta metron till stationen Maria Christina. Det är en underbar känsla att gå nedför den lummiga allén till stadionområdet. Mycket folk, visst, men ingen som stressar. Det är som att alla känner lugnet som den så mäktiga arenan ger ifrån sig. Ett ställe att trivas, att känna harmoni i och bara njuta av. Camp Nou återspeglar till viss del Katalonien, en ärrad kämpe som varit med om mycket men som skänker stolthet tillbaka. Föga konstigt är det då att en viss Sandro Rosell förlagt sitt valkontor till just denna allé som leder till stadion. Och ja, här var det livat värre inne kan jag säga.
Precis innan grindarna stannar en av mina vänner för att köpa en halsduk. Hon väljer en med texten ”Barca – Campeons 2009/2010” på. Jag frågar om hon verkligen ska köpa den eftersom det kanske inte blir verklighet och den då inte är så användbar. Hon säger då med den mest självklara röst: ”Men du har ju sagt att Barcelona är världens bästa klubb, hur ska de då kunna förlora på hemmaplan mot ett mycket sämre lag?”. Ja, där fick jag så att jag teg, och min oro för att detta inte skulle bli en bra kväll försvann om än inte helt så i alla fall för en stund. Ibland är det bra med personer som bara tolkar verkligheten utifrån förutsättningar i stället för känslor. Som inte är som mig själv.
Matchen. En härlig stämning innan domaren blåser i pipan byts ut mot frustration efter bara tio minuters spel. Valladolid har skakat om Barcelona som gjort ett par riktiga misstag i försvarslinjen. En engagerad Pep står halvt utanför det tekniska området och är allt annat än glad. Minut 27. Camp Nou exploderar. Pedrooo, Pedrooo, Pedrooo. Pojken från Tenerife är uppenbart fansens nya kelgris och väldigt uppskattad för sitt självuppoffrande spel, och så klar även för sina mål! Efter 1-0 målet är stämningen fantastisk. Vågen går några varv runt stadion, klacken på kortsidan får direkt gensvar från resten av publiken då de drar igång ”Hoppa om ni älskar Barca, hej, hej” eller första versen av ”Tot el Cant”. Det är dock inte förrän Messi rullar in 3-0 målet som ”Campeons, Campeons – olé, olé, olé” verkligen sjungs på allvar. Jag upplever det till och med som att det är mannen bredvid mig (han har ingen sittplats) på trappan/gången som är den som drar igång den sistnämnda visan. Kanske är det en bara en dröm, kanske en osanning – jag är i alla fall övertygad om att det är han som initierar till sången. Samma man börjar sedan prata med mig på spanska och blir lite överraskad när jag svarar honom ”no habla espanol”. Kanske för att jag sjungit med i varenda ramsa innan (är mitt katalanska uttal så bra?). Kanske ville han bara dela sin eufori med någon, med vem som helst. Vem vill vara ensam en sådan här fantastisk kväll?
En av de mäktigaste stunderna under kvällen är när Iniesta börjar värma upp. När publiken skanderar hans namn är det som om en innerlig och intim känsla infinner sig. Den bleke tunne mannen (ja, han är faktiskt en man nu) vinkar lite generat mot publiken närmast honom. Så mycket älskad, så mycket Barcelona.
När slutsignalen ljudit och eftershowen börjat i ett nedsläckt Camp Nou kommer jag på mig själv att sitta där med ett fånigt leende på läpparna. Samma känsla som mina vänner hade när de upptäckte stranden, samma känsla hade jag nu inom mig. Som ett barn.
Jag vill inte, och kan inte, beskriva mycket mer från eftershowen, det finns så mycket känslor som helt enkelt inte går att beskriva med ord. Man måste vara där själv för att förstå. Därför lämnar jag resten till fantasin, för den är ofta bättre än verkligheten. Även om verkligheten överträffade dikten just denna kväll.
Avslutningsvis vill jag berätta om de 50-tal culés som under hela vår kvällsmiddag (på den fantastiska restaurangen ”Attic”) hoppade och sjöng på la Rambla. De hade inte fått se matchen live, men oj vilken glädje de utstrålade. Maten smakade säkert lite bättre med denna fantastiska inramning. Eftersmaken sitter fortfarande i. Inte från maten – men från kvällen.
