Krönika: Vi mot världen!
Avsky är vidrigt, avsky är fel och den kränker. Dock finns det undantag, det finns ju de där tiderna när avsky stiger och agerar bensin som släcker eld! Alla blickar emot Real Madrid, i förhoppning om att de vitklädda skall misslyckas men om inte? Extra god lycka för den vardagliga Madridistan!
När Real Madrid ska ta sig an allas kära Barcelona så är det ju inte en fråga om vilka man gillar mest; The Beatles eller The Rolling Stones. I en värld full av avsky och wannabe rebeller så ska den där ”anti köplag” attityden stiga som bara den. Det skriks ständigt att det är Real Madrid som förstör fotbollen, som om vi är det enda laget som köper spelare. Dessa anti Madrid fasoner ska ju självklart stärkas ytterligare av faktumet att Barcelona hade en grovt bra flod med ungdomar från La Masia. Då ska ju såklart alla lag och framför allt Real Madrid också satsa på talanger från Canteran, annars är man en ond makt som är direkt ansvariga för allt som är dåligt med fotbollens transfer marknad.
Detta är vi Madridistas vana vid, vi klarar av att fortsätta leva trots all avsky vi har emot oss. Men vad händer när man börjar bli synonym med kontroversiell? Vad händer när Real Madrid gästar Camp Nou med Señor Florentino på läktaren, José Mourinho på bänken och Cristiano Ronaldo på planen? Vad händer när snälla mer än en klubb Barcelona ska ta emot tre av de mest hatade profilerna inom fotbollen idag? Vad händer när detta förekommer i att alla tre representerar just Real Madrid? Jag kan garantera er kära läsare att det inte kommer sjungas kärlekslåtar till Los Blancos favör, vi får återigen målas upp som den där onda makten, en gång och för alltid är dagens första regel kan man ju nästan tro.
Men vet ni vad? Låt dessa människor måla allt så svart och vitt som möjligt. Ingen ska få döma min kärlek till denna klubb, ingen kan få mig att tveka på den. All tyngd vi känner, alla blickar vi har riktade mot oss får en att uppskatta kärleken till klubben vid varje förlust. Dock är det viktigaste av allt hur avskyn emot oss injekterar en känsla av lättnad och den godaste sorts lycka vid varje vinst! Vi mot världen? Ja tack!
Jag njuter av att ha alla blickar mot vår klubb, jag njuter av att hur alla vill se oss falla hårt. Jag kände den där grövre tomheten efter El Clásico, allt provocerande, allt snack om våra antagonisters kapacitet gick rakt in i hjärtat. Dock var det just det, all snack och hyllning som gjorde den där bilden av en galning med numero uno fingret uppe så vacker.
Detta är vi mot världen, vi känner en tyngd över axeln, en tomhet vid varje förlust och en provokativ attityd vid varje vinst, hur vackert är inte det?
