Gästkrönika: Barça och La Selección, olika men ändå så lika
Som culé och sann förespråkare för Cruyffs filosofi hoppades man tveklöst på ett VM-guld för Spanien, vilket samtidigt skulle stärka Barca stjärnornas status i fotbollsvärlden än mer. Lägg därtill att finalplatsen i VM kändes som något utav en revansch efter uttåget i CL semin mot Inter. En andra chans där vår kapten den här gången kunde nicka laget vidare till finalen.
Innan semifinalen mellan Spanien och Tyskland gick av stapeln var säkerligen jag inte den enda Culé som var tämligen bekymrad över att Spanska landslaget med sitt stilfulla smeknamn La Furia Roja inte fått spelet att klicka rejält. Ni som följer Barça vet vad jag talar om. Matcher då det inte klickar för Barça ser vi fantasilöst sidledsspel och statiska spelare ovilliga att ta löpningar.
Barcelonas spelmodell kan här liknas vid ett pussel av den högsta svårighetsgraden, där varje spelare utgör varsin pusselbit. När laget hittar varandra och får pusselbitarna på rätt plats får åskådarna njuta av ett färdig lagt pussel som föreställer ren och skär konst. Men bollen är rund och den beter sig inte alltid som man önskar.
Inledande matchen i VM-gruppspelet lyckades inte Barça inspirerade Spanien att få bitarna på plats och föll snöpligt mot Schweiz. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen, tänkte det mentalt starka Spanien och vann också efterkommande matcher. Dock fortfarande utan att övertyga.
Fotbollsvärldens stormakter Brasilien och Tyskland levde å sin sida upp till sina rykten och lagmaskinen Tyskland skulle så småningom gå förbi Spanien i favoritskap och status. Dock inte bland världens spanjorer, Culés och La Liga sympatisatörer som vet vilken kapacitet laget är kapabelt att få ut. Därmed var det med all säkerhet inte bara undertecknad som hade på känn att det skulle klicka för Xavi & Co i den moraliska VM-finalen mot Tyskland. Inte skulle ett framsnickrat Bundesliga gäng få Spaniens eviga dröm att gå i kras? Nu eller aldrig, var det som stod på tapeten.
Stämningen inför drabbningen mellan de två giganterna och den efterföljande tillfredställande känslan påminde mig lite om Champions league-finalen mellan vårat Barcelona och Manchester United årgång 2009. Många trodde bestämt att lagmaskinen United var starkare och de som skulle få bukt på Barça. United såg också betydligt starkare ut första 10 minuterna men matchen fick sedan en totalvändning i vad som resulterade i en utspelning många knappast kunnat föreställa sig. Och med facit i hand kan vi berätta att scenariot utspelade sig likadant i mötet mellan Spanien och Tyskland, med bara en liten skillnad. Tyskland fick inte ens 10 minuter. Spelet klickade och spanjorerna ägde tyskarna från första till sista minuten.
La Selección stod nu inför sin första VM-final som vid vinst kunde bryta den negativa trenden i Världsmästerskapen och ändra synen på det spanska landslaget för alltid. Så även Holland, som var beredda att tackla sönder hälsenor och sparka in bröstkorgar, allt för att vinna sitt första VM.
Som culé och sann förespråkare för Cruyffs filosofi hoppades man tveklöst på ett VM-guld för Spanien, vilket samtidigt skulle stärka Barca stjärnornas status i fotbollsvärlden än mer. Lägg därtill att finalplatsen i VM kändes som något utav en revansch efter uttåget i CL-semin mot Inter. En andra chans där vår kapten den här gången kunde nicka laget vidare till finalen. När sedan världens bäste Andrés Iniesta bärgade guldet med ett underbart vackert mål och en ännu vackrare målgest som förde tankarna tillbaka till den makalösa kvällen på Stamford Bridge, så har landslaget onekligen satt plåster på det mesta av såren efter Champions League besvikelsen mot Inter.
Efter detta VM spektakel återstår för mig endast ett konstaterande. Vår kontroversiella slogan ”Mes que un Club” har fått ytterligare en innebörd. Hur mycket irritation den än skapar bland rival supportrarna som inte vill visa sig sämre och tycker att det är ett löjligt varumärke så förändrar det inte faktumet att Fc Barcelona är mer än en klubb .
Vi är numer i symbios med det Barcafierade La Selección, vars VM insats väckte en hel del känslor.
Länge leve Iker Casillas!
