En seger med sur eftersmak
Messis skada förtog helt klart glädjen av segern.

En seger med sur eftersmak

Barcelona lyckades med bedriften att vinna på mardrömsarenan Vicente Calderón i en minst sagt känslofylld drabbning, men trots segern var det blandade känslor efter slutsignalen...


Ett programmerat passningsspel

Herrarna i Canalplus-studion mer eller mindre utlovade sju mål före avspark och Atlético visade direkt med en hög press att det inte skulle bli någon bekväm resa för Barcelona den här kvällen. Som Fjellström mycket riktigt analyserade i paus vägrade Barcelona, precis som alltid, att lyfta längre bollar hur pressade de än blev och var på planen de än befann sig.

Att spela på det sättet, brett isär med laget, innebär såklart stora risker. Så varför spelar Barcelona på det här sättet? Det korta svaret är: för att de kan. Det är precis som att merparten av spelarna i Barcelona har något slags sjätte sinne som hjälper dem att räkna ut vad motståndarnas nästa steg är. De löser situationer som inte ska gå att lösa och det gör det på ett fantastiskt sätt. Detta är inget nytt, men med tanke på senaste ligamatchen var det skönt att se.

Passningsspelet Barcelona visade upp under den första halvleken mot Atlético kändes näst intill programmerat. Atlético väntade på misstagen, men de kom aldrig. Istället gjorde Messi ett mycket vackert ledningsmål som gav oss hopp om ett trendbrott på Vicente Calderón där Barcelona haft så svårt att vinna de senaste säsongerna.

Ett sanslöst tryck på Vicente Calderón

Men matcherna mellan Atlético och Barcelona brukar vara svängiga tillställningar och trycket som uppstod på Vicente Calderón när Raúl Garcia kvitterade Barcas ledning var något utöver det vanliga. För att kunna fortsätta att spela sitt eget spel under dessa omständigheter på bortaplan krävs något alldeles extra, som till exempel sju stycken världsmästare.

Ja, Barca hade faktiskt sju spelare från VM-finalen i somras på planen mot Atlético och en av dem gjorde ett mycket viktigt mål när han på klassiskt forward-manér plockade ner en hörna och avslutade distinkt. Men det var inte David Villa, utan Gerard Piqué som ännu en gång visade upp sina offensiva talanger när han gjorde målet som skulle visa sig bli matchavgörande.

Sex poäng efter tre matcher

I den här typen av matcher, i uddamålsledning, finns det två saker man definitivt inte får göra:

1. missa en straff.
2. missa andra klara lägen att avgöra matchen på.

Om något av dessa två alternativ uppfylls leder det allt som oftast till att motståndarna kvitterar. Vi såg Manchester United åka på det mot Everton förra helgen och mot Fulham för några veckor sedan. Igår (lördags) var det Arsenals tur mot Sunderland när Bent kvitterade på matchens sista spark. Så fungerar fotbollens logik och det har såklart med psykologi att göra.

När David Villa missade ett öppet läge vid ställningen 2-1 i andra halvlek, som han i normala fall gör mål på i sömnen, tänkte jag genast: jaha, vi får vara glada om vi får en poäng i alla fall. Men så blev det inte och Barcelona tog en mycket viktig och tung bortaseger som nästan suddar ut fiaskot mot Hércules, men bara nästan. Med Racing, Hércules och Atlético som inledande motståndare i ligan är enligt mig sju poäng vad som kan anses som godkänt för Barcelona. Laget har nu sex poäng efter tre matcher, men det man kan ha överseende med efter en imponerande seger i ett pressat läge.

Villa letar fortfarande

För att vara ärlig. Jag tror att om Zlatan hade presterat det Villa har presterat rent anfallsmässigt under de inledande matcherna i Barcelona tror jag att han hade fått en massiv kritik riktad mot sig. Men så är det också två helt olika typer av fotbollsspelare och personligheter. Villa letar fortfarande efter sin plats i det här laget och har en bit kvar, men till skillnad från när Zlatan hade svårt att hitta rätt i Guardiolas lagbygge är jag hundra procent säker på att spanjoren kommer att växa in i det här laget.

Anledningen är att Villas attityd på planen är exemplarisk. Vid flera tillfällen kunde han ha gått på eget avslut, men valde att söka Messi eller Pedro istället. Flera gånger tog han löpningar hela vägen hem till eget straffområde för att försvara, trots att han inte gillar det. När Guardiola bytte ut honom i andra halvlek gav han Keita en uppmuntrande blinkning och satte sig lugnt och fint på bänken.

Villa vet att det är han som måste anpassa sig till Barcelonas spel och inte tvärtom vilket gör honom till en klockren spelare för FC Barcelona, han behöver bara lite mer tid för att hitta rätt. Jag är inte det minsta orolig för Villa, men det finns ju tyvärr andra orosmoln på Barcahimlen.

Seger och förlust på samma gång

Jag tror att jag vet hur alla Barcelona-supportrar känner sig just nu. Barcelona fick ju sin revansch på det enda laget man förlorade mot i ligan förra säsongen, så allt borde vara på topp. Men istället för en underbar magkänsla infann sig en klump i halsen när man såg Lionel Messi bli utburen på bår i svåra smärtor samtidigt som han tog sig sådär otäckt för ansiktet.

Helt plötsligt kändes matchen inte lika viktig längre. Om Messi, som befarat, blir borta en längre tid kan den här segern mycket väl ha kostat mer än den smakar. Men trots det får vi inte glömma att känslan hade varit, om möjligt, ännu mer plågsam om Barcelona dessutom hade förlorat matchen. Skador är en av fotbollens elakaste avigsidor och nu har den drabbat Barcelona hårt.

Jag skulle lätt kunna offra ett ligaguld för att få se Messi tillbaka på planen inom en snar framtid. Fotboll handlar om att vinna titlar, men det finns viktigare saker. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på Messis leende vid ledningsmålet kontra hans ansiktsuttryck när han lämnade planen. Publikens hyllningar till Iniesta var av stor värdighet, men suddar ändå inte ut den sura eftersmak man känner efter att Barcelona besegrat Vicente Calderón-spöket. 


Visca el Barca!


Henrik Johansson2010-09-19 23:43:00
Author

Fler artiklar om Barcelona