SvenskaFans ser tillbaka: El Clásico, tidig historik och nya förutsättningar.

Ett historiskt, symboliskt viktigt möte, mellan två av världens bästa klubbar genom tiderna.

I de flesta länder är den hetaste matchen varje år ett lokalderby. Det kan vara två lag som alltid varit i topp i landet, det kan vara storebror mot lillebror, eller i en del fall två lag som sällan nått några större framgångar. Det rör sig dock vanligen om två lag från samma stad, eller åtminstone från samma region. I Spanien är det inte så (Sevillaborna får ursäkta). Spaniens största match spelas mellan landets odiskutabelt två mest framgångsrika klubbar genom tiderna, två av världens mest kända fotbollsklubbar, Barcelona och Real Madrid. Med undantag för derbyt i Glasgow, och möjligen i Istanbul, finns det nog inte heller någon återkommande fotbollsmatch i Europa som symboliskt betytt så mycket, även för människor totalt ointresserade av fotboll. Ofta mer än för spelare och ledare själva.

Första gången de båda lagen som skulle bli 1900-talets stora i spansk fotboll möttes var den 13/5 1902. Eftersom detta utspelade sig i Madrid och helgens möte går av stapeln i Barcelona väljer jag att snabbt gå förbi detta möte (att Barcelona vann med 3-1 spelar nog också in i detta omsorgsfulla förbiseende av matchen..). Måste bara nämna att en person vid namn Stenberg slog in ett av Barcas mål. Svensk? Kolla gärna upp det den som orkar.

Tjugosju år senare hade mycket ändrats i Spanien. Förutom den samhälleliga utvecklingen som skulle få nog så stor betydelse för fotbollen senare hade Madrid blivit Real Madrid (denna status fick man 1920 och alltså inte av Franco, som någon felaktigt angav på något forum). Spanska ligan spelades för första gången och i andra omgången (sjuttonde februari 1929) möttes de stora för första gången i ligaspel. Real tog en 2-1 seger på bortaplan och visade redan då att det går att slå Barca borta i ligan, även om det varit troll i det de senaste åren.

Vi hoppar ytterligare 24 år av oerhörda händelser framåt. Spanien hade drabbats av inbördeskrig, fascistdiktatur, och givetvis av andra världskriget även om man officiellt var neutralt. Varken Real eller Barca hade några större framgångar under åren närmast efter Francos tillträde. I slutet av 40-talet tog Barcelona två raka titlar och, med superstjärnan Kubala, ytterligare två 1952 och 1953. Ungraren Kubala, kanske Barcelonas störste någonsin (Cruyff och Maradona hade sina toppar i andra klubbar), var på gång till Real Madrid men hamnade i Barcelona i stället. Enligt Phil Balls bok Morbo var han när han skulle skriva på rejält berusad på ett tåg och fattade knappt att han kom till Barcelona istället för Madrid. Dessa rykten är dock ingenting mot ryktena som omsusar nästa stora övergång i Spanien, den som kom att göra Real Madrid till världens mest framgångsrika klubb, Alfredo Di Stefanos övergång till huvudstadslaget. Fem klubbar, Real, Barca, Juventus, River Plate och colombianska Millonarios, var inblandade i en dokusåpa som i slutändan fick se Real som den store vinnaren. Mycket har skrivits om hur det gick till, en del verkligt skumma konspirationsteorier förekommer fortfarande, men klart är att Di Stefano gjorde fyra mål på Barca några veckor efter att han blev klar för Real. Rivaliteten mellan klubbarna minskade i alla fall inte efter detta.

Real Madrids framgångar därefter var exempellösa. Man vann ligan 12 gånger på 16 år och, som alla vet, fem raka Europacuptitlar. Många, framför allt en del Barcelonafans, skyller gärna detta på Franco. Diktatorn gjorde vad han kunde för att utrota katalanskan (och andra minoritetsspråk och avvikande kulturer) och överhuvudtaget öka centralstyrningen. Fotbollsintresserad lär han inte ha varit, men däremot var han oerhört intresserad av sin egen maktposition. Han tillät till exempel inte Spanien spela en EM-match mot Sovjet på 60-talet, då var det bättre att dra sig ur. Att han använde Real Madrids framgångar till sin egen fördel är enligt Phil Balls nämnda bok odiskutabelt, men exakt vad klubben fick igen är mindre säkert. För folk i Katalonien var dock mötena med Real ett sätt att slå tillbaka mot centralmakten, som förbjöd dem att vara katalaner. Detta gällde även när relativt få spelare i klubben var katalaner och trots att flera ordförande i klubben har haft rykte om sig att varit på Francos sida. Frågan är om Franco förstod sig på fotbollens mekanismer så mycket att han insåg att regionalismen blev starkare genom Barcelonas fotbollslag, oavsett om de förlorade mot Real eller inte.

Idag, med ett till stora delar självstyrande Katalonien, lever rivaliteten kvar bland fans, och som sagt var även bland icke-fotbollsintresserade. Intressant är att spelarna inte verkar bry sig så mycket längre. Jag hör till dem som tror att många av landslagets misslyckanden i mästerskap har berott på rivalitet mellan spelarna i de två klubbar som huvuddelen av laget plockats ifrån. Så är det knappast längre. Numera läser man ofta om hur en spelare i det ena laget högaktar en i det andra laget osv. Pep Guardiola, den kanske mest katalanske "nationalisten" av alla Barcas storstjärnor genom tiderna, brukade till exempel aldrig missa en chans att hylla Raul som Spaniens störste spelare. Exempel på andra hållet finns också, de verkar helt enkelt vara kompisar. Men det hindrar inte att traditionen, samt det faktum att båda lagen nästan alltid konkurrerar om topplaceringarna i ligan, gör att denna matchen är mer än lite speciell för spelarna redan innan de springer ut på gräsmattan i helgen. För en av årets viktigaste och mest spännande matcher, El Clásico.

Max Persson2005-04-10 09:00:00

Fler artiklar om Real Madrid