El Clasico. En Realälskare bekänner – jag har Barcasympatier.
När Realredaktionen presenteras står det om mig under kuriosa: ”Uppskattar verkligen Barca – utom 2*90 min/år”. Ena gången är nu på lördag.
Jag har Barcelonasympatier. En Realälskare skall inte ha Barcasympatier. Nästan alla som håller på Real Madrid önskar innerligt att Barcelona skall förlora varje gång de spelar. Jag har, i olika perioder olika mycket, hållit på Real, sedan i lågstadiet. Numera, 32 år gammal och nybliven far, är jag ett vrak varje gång de spelar. Jag mår dåligt före och under matchen, och jag är bitter i flera dagar om det inte blivit vinst. Real Madrid upptar långt mer av min ringa intellektuella kapacitet än vad som är bra för mig eller min omgivning, men, mycket ovanligt för en Realälskare, jag kan inte ogilla Barcelona. Jag gillar deras tröjor, jag gillar deras stadion, jag gillar alldeles för många av deras spelare – ja, ja jag erkänner JAG GILLAR FAKTISKT FC BARCELONA. Det här är det närmaste bikt jag kommer att komma.
Barcelonas tröjor är motståndarnas tröjor. De flesta av de allsvenska tröjorna som inte är ljusblå känner jag en aversion mot. Jag har egentligen inte så mycket emot de flesta av lagen, men jag gillar inte deras tröjor. Jag gillar inte att behöva se dem. Jag gillar Barcas tröjor. Även om jag givetvis har varmare känslor för en viss helvit dress, tycker jag nog att de azulgrana är de vackraste tröjorna en storklubb har.
Camp Nou är underbar. Även om museet på arenan med enkla medel skulle kunna göras betydligt mer intressant är det helt sanslöst när man kommer in på arenan. Och då är den ändå tom. Jag har aldrig sett Barca spela match där, men håller den för den häftigaste stadion jag besökt. Jag älskar för övrigt hela staden Barcelona.
Men mest är det spelarna. Jag har en förmåga att beundra Barcelonas spelare, och inte minst många av de spelarna de köper upp, på ett sätt jag fortsätter att förundras över. Och även om jag, helt objektivt, tycker att klubbens ledning idag är relativt inkompetent har ytterligare två av mina absoluta favoritspelare, Patrik Andersson och Juan Roman Riquelme, hamnat i Barcelona de två senaste åren. Jag har svurit kort när dessa gått till klubben jag inte förmår att ogilla. Sedan har jag gillat läget. Jag har ljudligt försvarat Rivaldos position som världens bäste spelare för en kille högt uppsatt i Reals supporterklubb (efter det tog det flera dagar innan han sedan verkligen trodde på att jag höll på Real). Sedan har vi sådana som Xavi, Saviola och Kluivert, duktiga spelare visserligen, men de är också personliga favoriter. Jag gillar dem mer än vad de egentligen är bra, på ett sätt som man bara brukar göra med sitt eget lags spelare. För övrigt kan väl vem som helst ju se att Puyol är världens bäste högerback – det behöver man inte ha smygbarcasympatier för. Historiska exempel på spelare jag verkligen gillat i Barca finns det hur många som helst.
När Barcelona spelar är jag oerhört ambivalent. Jag vill gärna att mina favoritspelare skall lyckas, jag har egentligen inget emot att laget vinner, egentligen håller jag nog oftast på dem. Med hjärnan gör jag det inte, de kan ju vara ett hot mot Real, men det finns andra värden än hjärnans i fotboll. Jag sitter och försöker övertyga mig själv att jag inte vill att de ska vinna men vrålar när de gör mål. Det har varit lättare de senaste två åren, när de inte varit något reellt hot i ligan…
Hur mår då en quisling som jag på lördag? Jotack, inte så farligt faktiskt. När det är dags för Barcelona att möta Real Madrid försvinner precis alla mina sympatier för dem. Jag sitter med mina pilsner och min Realtröja och önskar att varje enskild Barcaspelare ska göra bort sig. Inklusive Patrik Andersson. Men de har jävligt vackra tröjor. Och deras stadion är riktigt häftig.
Hoppas de kommer tvåa i ligan.
