Över 100 års historia med F.C. Barcelona del 1

F.C Barcelona (futbol club Barcelona) är en av världens största, mest kända och framgångsrikaste klubbar någonsin. Raden av världsstjärnor som spelat för Barcelona är mycket lång I två delar ska "vi" följa klubbens historia från grundandet fram till nutid. Första delen handlar om tiden från klubbens grundande fram till början av 60-talet

F.C Barcelona grundades hösten 1899 av Schweizaren Hans Gamper - i Katalonien är han dock känd som Joan Gamper. Gamper var en affärsman som hade flyttat till Katalonien året innan. Och vilka framgångar klubben senare skulle få anade han knappast. Barcelona har totalt 16 ligatitlar, 24 titlar i spanska cupen och har vunnit alla de tre stora Europeiska cuperna. Barcelona är också den enda klubben i Europa sam deltagit i någon av de Europeiska cuperna VARJE ÅR från starten med mästarcupen 1955. Barcelonas välkända tröjor bar man redan från starten (värt att tillägga är dock att byxorna var vita från början, och tröjan bestod bara av två ränder. Det sägs att Gamper valde färgerna för att de var samma färger på flaggan från hans hemkanton i Schweiz.

Redan de första decennierna vann klubben stora framgångar med många lokala mästerskapstitlar och ett flertal titlar i Copa Del Rey (spanska cupen) som Barcelona med sina 24 titlar innehar rekordet. Under de första decennierna blev också klubben allt mer en symbol för det katalanska folket och blev redan då en institution i det katalanska samhället. Medlemsantalet växte snabbt och uppgick 1924 till drygt 12000. Samtidigt som klubben alltmer blev en symbol för Katalonien började rivaliteten med Real Madrid ta fart. Den återkommer vi dock till.

Klubbens första hemmaplan tog bara 6000 åskådare. Men 1922 flyttade man till en större arena - Les Corts som tog in 30 000 åskådare. Det var inte för mycket eftersom framgångarna växte och med dem medlemsantalet. Säsongen 1928/29 startade den professionella spanska ligan som ersatte de olika lokala ligorna. Barcelona vann första upplagan och har aldrig degraderats till andra divisionen. Framtiden såg mycket ljus ut, men så kom det förödande spanska inbördeskriget 1936-39 som slog hårt mot klubben. President Josep Sanol dog kort efter krigsutbrottet och under hela inbördeskriget stod sedan Katalonien på den spanska republikens sida. General Franco vann till slut det mycket blodiga kriget och inledde ett hårt förtryck. Det drabbade katalanerna hårt, det katalanska språket mm förbjöds. Dessutom tillsatte Franco 1940 en ny president - Enric Pineyro. Han hade samarbetet med rebellerna under kriget och sågs därmed som en förrädare av fansen. Och som inte det räckte tvingades klubben byta namn från futbol club Barcelona till club de futbol Barcelona.

Det var under den här tiden som rivaliteten med Real Madrid tog fart på allvar. Katalanerna som alltid velat sköta sig själva och strävat efter oberoende från centralmakten i Madrid, såg med hat mot den diktatoriska regimen i Madrid. Det var under 40/50-talen som klubbens fans började använda mottot "mer än en klubb". Sportsligt innebar de politiska motsättningarna att Real Madrid kom att ses som en symbol för regimens förtryck. Real var Francos lag och måste bara besegras! Fotbollsarenan var enda platsen där det katalanska språket var tillåtet (gick i alla fall inte att förbjuda) och vad publiken tyckte om Real passade man också på att uttrycka. Idag är Spanien en demokrati och sedan 1978 har Katalonien ganska långtgående självstyre. Rivaliteten mellan landets två megaklubbar lever dock kvar och inte blev det bättre efter turerna kring Figo.

Barcelona gick ändå en riktig storhetstid till mötes under senare delen av 40-talet och hela 50-talet. Perioden 1948-53 vann man ligan 4 gånger. Den s.k. latincupen (Copa de Latina) vann man 1949 och spanska cupen 1945, 48 och 49. Både 1952 och 53 vann man dubbeln och 1952 totalt 5 titlar! Förutom ligan och Copa del Rey vann de också Copa de Latina och två lokala titlar. Storspelare i laget vid den här tiden var b l a Velasco, Biosca och bröderna Gonzalvo, lite senare tillkom Basora, Cesar och Manchon. Men den störste av dem alla hette förstås Ladislao Kubala. Han anlände till klubben 1950 och stannade i över tio år. Många Barcafans anser att den ungerskfödde anfallaren och spelgeniet är klubbens störste någonsin. Totalt gjorde han 277 mål/349 matcher.

Framgångarna innebar att publikintresset blivit så stort att Les Corts höll på att bli för litet, trots att publikkapaciteten utökats till 60 000. Därför beslutade nytillträdde presidenten Fransisc Miró Sans 1953 att en ny hemmaarena skulle byggas. Resultatet blev magnifika Camp Nou som var färdig 1957. Vid invigningen hade arenan plats för 90 000. Den utökades till fotbolls VM 1982 till hela 120 000, men efter att man på 90-talet tagit bort ståplatserna ryms nu "bara" 98 000

1953 skulle nya sår uppstå i de mycket frostiga relationerna mellan Barca och Real. Orsaken var en tvist om en spelare, vars namn var Alfredo Di Stefanó. Han var en gudabenådad 27-årig center från Argentina och både Barca och Real ville ha honom. Han hade börjat karriären för River Plate, men efter en spelarstrejk i Argentina 1949 spelade han i Colombia för Millionarios. Efter en mycket invecklad historia (ursprungligen "ägde klubbarna 50 % var") blev i alla fall "den blonda pilen" klar för Real Madrid. I Barcelona var man förbittrade och ansåg att Real stulit Di Stefanó. Hur som helst blev det inte bättre av att Barca i förra mötet mot Real med Di Stefanó fick stryk med 5-0 och argentinaren gjorde 4 mål! Nu gick ju fotbollshistorien så att Real Madrig tog över som Spaniens ledande klubb och efter 4-5 år senare var man obestridd etta bland världens klubblag. Hur det gått om Barcelona fått Di Stefanó vet förstås ingen. Men argentinaren och Kubala i samma lag - tanken kittlar.

Trots Madridlagets all framgångar så hade Barcelona ändå ett jättebra lag trots att man inte fick Di Stefanó. Förutom Kubala förfogade klubben över spelare som Luis Suarez, ungrarna Koscis och Czibor (både medlemmar i det lag som var jättefavoriter att vinna VM 1954) och Evaristo. Barca vann de två första upplagorna av Mässcupen (föregångaren till Uefacupen) och spanska ligan två år i rad 1959-60. I Europacupen/Mästarcupens semifinal 1960 blev det dock tvärstopp mot Real. Di Stefanó och de andra vann med totalt 6-2. Säsongen efter fick man dock revansch mot Real i Europacupen. Efter ett oavgjort möte i Madrid vann man med 2-1 på hemmaplan. Segermålet gjordes av Evaristo. I klubbens första final i den största cupen blev dock Benfica för svåra, förlust med 3-2. 1961 blev dock slutpunkten för nästan 15 mycket framgångsrika år. Nu skulle en lång svacka ta vid när man bara lyckades vinna ligan två gånger perioden 1961-90 innan nästa storhetstid med Cruyffs "dream team" tog vid.

Del 2

Thomas Juneborg2003-01-10 23:17:00

Fler artiklar om Barcelona