Profilen: Fernando Redondo
Om elegans och om vuxna män som gillar Fernando Redondo för mycket..
Det finns vissa företeelser jag inte har ett helt normalt förhållande till. Saker som har drabbat mig som vulkanutbrott under en period av mitt liv när jag var som mest mottaglig just för dem och som jag fått en relation till jag absolut inte kan vare sig förklara eller försvara för en oinvigd. Som jag kan upptäcka att jag fortfarande pratar om när alla andra runt fikabordet sedan tio minuter pratar om något annat. Min sambo och min dotter, Sagan om Ringen, Hundra år av ensamhet och Dumskallarnas sammansvärjning, Love minus zero/No limit, A day in the life och Sympathy for the devil, Stjärnornas krig, Underground och Spinal Tap, och precis allting som har att göra med Monthy Python, Sture Dahlström eller Led Zeppelin är exempel på saker som kan få mig att glömma förnuft och logik, verkligen ge mig hän, och tjata sönder min omgivning. Två fotbollslag, varav jag skriver för det ena, hör ju givetvis också dit medan enskilda spelare sällan får mig att reagera huvudlöst. Men det finns några möjliga och ett givet undantag. Det givna heter Fernando Redondo.
Efter att ha tagit fem raka ligatitlar 1986-90 lämnade Real Madrid över kronan till vår katalanske lillebror. Döpta efter ett basketlag spelade de bitvis en bländande fotboll med en specialitet att vinna ligan mot alla odds i sista omgången. När Djucic brände den där straffen i slutminuterna av säsongen 1994 innebar det Barcas fjärde raka ligatitel. Detta kunde naturligtvis inte fortgå och till tränarbänken hämtades gamle toppforwarden Jorge Valdano från Teneriffa (ett lag man då kände en bitter ovilja mot). Denne tänkare och filosof gjorde klart att han ville ha intelligenta spelare (ett uttryck som är svårt att förklara men lätt att se för ett tränat öga) och för att visa det värvades den minst sagt intelligent spelande Michael Laudrup som inte längre utnyttjades något vidare i Barca. Dessutom tog Valdano från Teneriffa med sig ytterligare en mittfältare som motsvarade hans idéer om hur fotboll skulle spelas, Fernando Redondo.
Fernando Redondo föddes 1969 i Buenos Aires. Hans första proffsklubb blev Argentinos Juniors för vilka han debuterade 1986 och spelade för decenniet ut. Efter att (i alla fall enligt ryktet) tackat nej till VM 1990 pga att hans ekonomistudier skulle bli lidande kom han till den där öklubben som man inte riktigt kan sluta att må dåligt av namnet på. Men nog om dem. Efter att ha varit lysande i VM94 följde han alltså med Valdano till Real. Han skulle komma att dominera Reals mittfält i sex år.
Att diskutera Fernando Redondos spelstil är som jag nämnde ovan inte så lätt för mig. Det är/var för elegant, för enkelt, för självklart och för förtvivlat vackert för att kunna förklara i skrift. Ofta spelade han ensam på Reals mittfält. Genom att alltid, alltid vara på rätt plats var han en avlastning för pressade medspelare, ett nav i igångsättningen av det offensiva spelet, och en alldeles oerhörd pain in the ass för motståndarna. Oräkneliga gånger drev han spelare och hela lag till vansinne genom att plötsligt stå just där de hade tänkt slå bollen, till synes ditbeamad a la Star trek. Han slog sällan de där helt avgörande passningarna (även om han förvisso kunde det) utan istället rätt passningar, passningar som fick bollen att komma till ett ställe som gav laget ett överläge, den näst sista eller tredje sista passningen som på sitt sätt kanske ändå var avgörande. Upptäckte att jag bara skrivit elegant en gång i detta stycket. Elegant, elegant, elegant. Och intelligent.
Redondos första säsong i Real började i moll men slutade bättre. En svår skada under försäsongen höll honom borta från spel under en stor del av hösten, men till slut tog han plats, höll den, och klubben vann ligan för första gången på fem år. Det var på tiden. Under de följande åren varvade Real lysande framgångar med mediokert spel, kriser och tränarbyten. Redondo var i flera perioder borta pga skador, men alltid given när han var hel. Ligan togs hem igen 1996-97, och klubben fick spela Champions League året efter. Man hade gjort en katastrofal ligasäsong men grejade La Septima mot Juve i Amsterdam. Redondo var sagolikt bra defensivt på mittfältet. Till VM fick han dock inte åka efter en kontrovers med Argentinas coach Pasarella. Givetvis hade Argentina vunnit guld om han varit med.
Ytterligare tränarbyten kom, och hösten 1999 var nog inte Redondo den han varit. Minns att en kompis skrev efter en av Bayernmatcherna i gruppspel 2 i CL ”visst var Redondo kass”. Givetvis nekade jag, samtidigt som det kändes som att Redondo var på väg ner och Bayern skulle vinna hela turneringen. Det blev inte så. Våren 2000 kom han tillbaks, skall vi kalla det en indiansommar, och var alldeles oerhört dominerande när vi gjorde rent hus i CL. Visst kan man tycka att det är lite sorgligt att det han för alltid kommer att bli hågkommen för är att han lurade Henning Berg till Blackburn med sin klackfint i CL-kvarten mot United, när det egentligen inte alls var den typen av publikfrieri som gjorde honom till den störste. Efter att ha varit kapten i finalen (både Hierro och Sanchis började på bänken) blev han också utsedd till den störste. Han blev både utsedd till CL:s viktigaste spelare det året och senare även spanska ligans bäste spelare på hela 90-talet. Välförtjänt om du frågar en opartisk person som till exempel mig.
Och där, sommaren 2000, tog en stor del av sagan om Fernando Redondo slut. Han var 31 år, hade visat tendenser på nedgång, och hade skrivit ett långt kontrakt med hög lön. När då Perez fick ett bra bud från Milan kunde han inte säga nej. Jag var naturligtvis oerhört bitter, men som allt som oftast fick vår Florentino rätt. Vi kunde börja bygga ett lag där flera spelare delade på det Redondo gjort ensam, men framgångarna har ju inte blivit mindre för det. Han lämnade oss på topp. Nästa kapitel, som tyvärr började med en två år lång skada, skriver någon annan.
Lycka till i CL-finalen imorgon, Fernando Redondo.
Åter till historik
