Inför Real Sociedad - Barcelona (1)
Var Sociedads allt annat än habila inledning har sin förankring kan diskuteras. Det finns ett dignande smörgåsbord av frågor och svar, vissa mer diffusa än andra.
Är det en överdrift att hävda att Sociedads form är mager? Nej. Men har man än gång smakat på segerns och ärans sötma, och en gång sett sin klubb vara mål för världens uppmärksamhet, vill man inte återvända till sin ursprungliga, mankemangprydda status. Mycket vill ha mer, det krävs mer för att få sitt lystmäte mättat till fullo.
En tidigare glädjande poäng mot mittenkombattanterna på bortaplan, måste vara en klar seger. Nästjumbons besök på hemmaarenan där laget vann en knapp uddamålsseger tillfredställde, men nu, måste det vara en match där motståndet blir utspelade efter noter och utklassade med ishockeysiffror.
Inte nog med att man kräver poäng i nästintill varje match, man kräver också att spelet ska vara av spektakulär art och målen skall trilla in i en aldrig sinande ström.
Visserligen är fotbollens uppgift att underhålla, men inte desto mindre går det ut på att laget skall ta poäng. Även om det i slutändan i mångt och mycket handlar om hur spelet var samt i vilken mängd målen kom, har det inte nog med gånger bevisats att man mycket väl kan vinna ligan med ett gediget försvar och utan ett ständigt spektakulärt spel (Valencia bland andra).
Anfall äro kanske bästa försvar, men i dagens fotboll har det inte skådats ligavinnare som förbisett försvarets betydelse och endast byggt ett spektakulärt anfall. Real Madrid måste ändå ses som ett lag med betydligt större offensiva kvaliteter än defensiva, men trots det var laget balanserat mitt i den sprudlande charm alla välspelande superstjärnor utstrålade; en vinnande formel är en balanserad formel.
Ett topplag skall inte underhålla 90 minuter och mer därtill varje vecka under perioden augusti till maj, de ska ta poäng. Vad dessa - kanske något tomma - poängteringar egentligen har för förankring och betydelse i la Reals allt annat än deliciösa inledning är som det nedan följer.
Både ledare, lag, fans samt medier - kort sagt merparten av alla fotbollens inblandade - har en något överdriven förväntan; höga krav, allt det som ovan predikades.
Att säga att Txuri Urdin inte är av sådan kaliber att de är oförmögna att slåss i toppen är dock inte sanningen, den består istället i att omvärlden och laget ställt för höga krav i den meningen att de ska spela samma underhållande spel som präglade fjolåret. När de väl har ångan är de tämligen ostoppbara, men alla lag har sina sämre dagar, och dessa har de inte riktigt gjort sig medvetna om.
La Real blev tagna på sängen av sitt försämrade spel, och har ännu inte lyckats återhämta sig från chocken.
När möten mot Atlético och Juventus ingår i deras spelprogram degenereras tillvaron ännu mer: man återhämtar sig inte med lätthet då motståndet är av hög dignitet och drar större nytta av fumlandestadiet än vad som för andra skulle ha varit fallet. Man slås gång på gång tillbaka, piskas och förödmjukas.
Även om inledningen är en avsevärd försämring och fortsatt trevande måste det dock också påpekas att man endast ligger en vinst från femteplatsen, som besitts av Barcelona. Det ger ett ypperligt läge på Anoeta i helgen där katalanerna gästar. Tre poäng kan få följden att tiondeplatsen förbättras till en mer gedigen sjätte eller femteplats med tur, men även om det skulle bli hemmavinst stundar sedan Juventus i Champions League och La Coruña därefter. Det blir kort sagt ingen lugn och ro, och Txuri Urdin får heller inte chansen att avnjuta den föreställda segern innan man åter stöter massivt motstånd som är kapabla att åter slå la Real tillbaka till det famlande stadiet.
Att överlåta kritiken efter det försämrade spelet till tränare Denoueix och hans val skall heller inte göras. I viss mån har han haft del i förluster - Juventus, 4-2, där Nihat bänkades - men det är dock inte individuell skicklighet eller ickeskicklighet som lagt grunden till debaclena i Madrid, Albacete och Turin, det är just de ständigt återkommande aspekterna på överförväntningar och det borttappade spelet.
Passningsspelet är inget som sköts genom en intern spelare, utan något som laget tar del i: hela laget blev förvånade över deras oförmåga och lider fortfarande av sjukdomen.
Kritiken som de ständigt till sig själva delegerande spanska - och i viss mån utländska - medierna givit Denoueix har i många fall varit obefogad, även om det inte är fakta utan endast åsikter. Javier de Pedros marginalisering kan ifrågasättas, men om deras borttappade spel inte varit så, skulle ingen tagit vidare notis om det.
Medier och fans är i ständigt behov av nya bekräftelser på att deras lag räcker till, men i Sociedads fall har de inte fått sina önskningar uppfyllda ännu.
Laget är av sådan dignitet att de ska kunna vara med i bataljen i toppen, det gäller bara att hitta ha tålamod, äta medicin och återfriskna. Sjukdomen har varat länge, måtte den utrotas ur trupp och elva så att vi åter kan deltaga bland våra likar.
Läs Del två
