Krönika: Vägskälet
Real Sociedad ställs nu inför ett vägskäl. Det är dags att inse vad som är viktigast.
Real Sociedad har tillryggalagt femton omgångar av la Primera samt ett gruppspel i Champions League, och av den sviktande formen att döma är truppen inte stark nog för de båda.
La Reals göranden och låtanden är ingen global angelägenhet, men både utländsk och spansk media har parat ihop baskernas tillstånd med tidigare händelser för småklubbar.
Mindre klubbar som gör succé i nationellt skall också ut och söka framgång internationellt, men skiftet mellan de olika stadierna kan gå en aning snabbt. Om en småklubb drastiskt går ifrån det stadium då man är ett linjedansande bottenlag till det att man är en allvarlig titelkombattant, är det risk att saker går överstyr.
Att etablera sig i ligan är ett nog så stort steg, men en topplacering innebär som bekant en biljett ut i någon av Europas turneringar; Champions League och UEFA-cupen.
Lag som kommer i den situationen lägger genast krut internationellt, för att etablera sig på Europascenen och slippa bli benämnda med epitet "otillräckliga". Istället för att koncentrera sig på att fullborda etableringen som topplag i hemlandet satsar de hårt på Europaspelet, och truppen är sällan stark nog för att klara av båda företagen. De glömmer bort att nationell succé kan leda till internationell etablering på sikt, men att internationell succé inte är lika med att lyckas i ligan igen.
Nyckeln till fortsatt Europaspel heter bra tabellplacering, inte plats i kvartsfinal.
När de ställs inför ett sådant vägskäl - direkt men förmodligen tillfällig framgång eller framgång på sikt - är det dags att börja prioritera.
Real Sociedad är nu ett av de otaliga lag under årens lopp som har hamnat i den sitsen. Efter den magnifika andraplatsen i fjol 02/03 var man ett av de fyra spanska lag som skulle delta i Champions League, världens bästa turnering för klubblag.
Med en ny struktur där endast ett gruppspel ingick istället för två skulle turneringen inte tära så förskräckligt på spelarna och inte beröva EM-slutspelet 2004 alla stjärnor som förmodligen skulle bli skadade.
Spelschemat var dock långt ifrån glest för la Real, som är ovant och oprövat i stora europeiska sammanhang.
Man började lysande med 1-1 mot Olympiakos och seger mot Galatasaray med 2-1, samtidigt som spelet i ligan inte imponerade. Poängen kom i alla fall till en början, men formen var synbart vacklade.
I dagsläget passar teorin in bättre på Txuri Urdin än någonsin. En nedflyttningsplats i la Primera liksom en plats i åttondelsfinalerna är de nästan exakta följderna, och ett utmärkt exempel att lägga till grund finns att hämta i de senaste matcherna:
Real Betis gästade Anoeta och la Real. Gästerna var ligans formsvagaste lag och fansen hade inte sett en seger på mycket länge. Men det blev deras form till trots en utklassning, där man vann med 4-0 mot ett mediokert la Real. Efter debaclet i ligan tog man sig an Galatasaray i CL, mycket motiverade att ta sig vidare. Krutet lades alltså på att kvalificera sig för 8-delen, och efter en gedigen insats kunde jublet i San Sebastián bryta loss. 1-1 blev resultatet, som dock var i underkant då la Real var de som ägt matchen.
Kraftsatsning i CL, men misslyckande i ligan. Följderna är precisa.
Jag tvivlar dock inte på att motivationen till att kravla sig upp ur bottenträsket finns hos spelarna, liksom ledningen. Men att prioritera ligan är det enda rätta, hur nära man än är finalen i CL. La Real kommer att få fler chanser i Europa, där chansen att lyckas är större. Då måste man välja att lägga all kraft på att få tillbaka formen i ligan.
Jag menar inte att jag inte är glad över avancemanget i Champions League, jag jublar liksom andra fans när mitt lag firar framgångar.
Men jag gråter över ligan.
