Spanienresan 2003 - del 2
Fortsättningen på reseberättelsen från Madrid
Läs del 1 här
Första halvlek var Real riktigt dåliga och Zaragoza desto bättre. Real fick slå ifrån sig bäst de kunde och Helguera var riktigt dålig som den fortfarande frånvarande Beckhams ersättare på det centrala defensiva mittfältet. Milito spelade osannolikt bra och kvävde nästan på egen hand alla Reals försök att mata bollar på en blek Raúl och en osynlig Ronaldo. I andra halvlek var det samma visa tills Pavón blev utvisad. Då flyttade Helguera ned i försvaret där han började dominera. Guti började styra spelet och slå bra passningar till de plötsligt mycket rörliga Realspelarna. Endast Milito och Zaragozas målvakt kunde på slutet hindra Raúl från att ånyo bli matchvinnare. En Realseger i denna match hade dock varit orättvis.
På onsdagen åkte jag, min familj och de två kompisar som ej rest hem, till Bernabeustadion för att gå på museet och för att kolla in Real Madrids affär. Museet är läckert med alla pokaler, bland annat de nio europacup/Champions League-bucklorna, och en del kuriosa. Bland annat kan man se skorna som Mijatovic nätade men i finalen mot Juventus -98. Dessutom kan man sätta sig på läktaren och beundra stadion i lugn och ro. Min son satte sig bestämt ned och sade, nu kommer killarna snart, och det blev många tårar innan han insåg att det inte skulle bli match den dagen. Pressen att skaffa biljetter ökade ytterligare. Sedan gick vi till affären och när grabben fick syn på en Casillasdräkt i miniformat slet han av sig tröjan och skrek; den är min! Det krävdes inte mycket övertalning för att få mig att köpa den till honom. Själv inhandlade jag en Zidanetröja vilket kändes som ett måste efter att ha sett geniet in action live. Visserligen hade jag sex matchtröjor av olika årgångar sedan tidigare men vad spelar det för roll.
På torsdagen gick jag och ett par kompisar och såg Atlético mot Real Sociedad. Biljetterna kostade som tidigare ca 25 euro och det var inga problem att få tag i dem då arenan endast fylldes till hälften. Vi hade fina platser mitt på långsidan, dock ganska högt upp. Det var kallt och duggregnade vilket borde ha passat baskerna bra men de var chockerande tama och Atletico vann med hela 4-0. Nämnas kan att efter ledningsmålet betedde sig bollkallarna mycket märkligt resten av matchen. De vägrade ge bollen till bortalaget när de hade inkast eller inspark. Baskerna måste springa långa sträckor och ta bollen från bollkallarna vid dessa tillfällen och publiken retade upp sig på bortalaget för att de blev förbannade på bollkallarna. Mycket märkligt.
På lördagen var jag deppig. Det var match mot Athlétic Bilbao och jag hade fortfarande inga biljetter. Plötsligt bestämde jag mig. Här skall fixas biljetter till varje pris! Jag hoppade i en taxi och bad chauffören köra mig till stadion. Utanför köpte jag biljetter till mig, sonen och flickvännen av en nervös svartabörshaj för 50 euro styck. Det var längst upp på norra kortsidan och det kändes svindyrt att spendera 150 euro för de annars billigaste biljetterna på en enda match men nu var jag i Madrid och aldrig att jag skulle missa en chans till match när jag reser dit med ett par års mellanrum. Dessutom hade jag ju lovat grabben att få se Carlos på riktigt.
På kvällen efter att lillkillen fått sova middag lääänge tog vi tunnelbanan till stadion. Grabben hade Casillaströjan på och det var nog ett gott omen inför vad som komma skulle. Det var en helt annan stämning utanför arenan och det fanns mängder av säkerhetsvakter som muddrade oss. Det anses att matcher mot baskiska lag kan vara ett mål för ETA. Publiken var laddad och det var mindre turister och mer hardcorefans av den typen som inte har råd att gå på alla matcher utan sparar pengarna till de klassiska matcherna mot Barcelona, Atlético Madrid och Bilbao. Högst upp på läktarna är det så brant att min flickvän blev höjdrädd och samtidigt oroade sig för att lillkillen skulle ramla och inte stanna förrän han slog i den perfekta gräsmattan ett femtiotal meter nästan rakt under oss. Rädslan var dock obefogad då det finns mängder med kravallstaket att slå i på vägen innan dess.
Matchen var intensiv med två gigantiska profiler, Casillas och Ronaldo. Inför matchen hade Ronaldo haft en formsvacka och fått mycket kritik i pressen. Detta skulle bli vändningen för honom.
I första halvlek hade Bilbao ett visst spelövertag. Real skapade visserligen några bra chanser men Bilbao hade flera mycket bra chanser. Casillas var dock fantastisk och räddade flera givna mål. I den 34:e minuten blir det en trasslig situation i Bilbaos straffområde (som var beläget nästan rakt under oss) och då dyker Ronaldo upp och trycker in bollen i mål. I andra halvlek spelar Madrid betydligt bättre men Bilbao fortsätter att skapa en aldrig sinande mängd jättelägen. Som tur är fortsätter Casillas att göra sitt livs match och han räddar hemmalaget ifrån givna mål om och om igen. Jag har aldrig sett en målvakt göra en bättre match. I 55:e minuten ger sig Ronaldo ut på en soloräd där han utmanar tre backar helt på egen hand. Med råstyrka, snabbhet och teknik forcerar han brutalt försvaret och sätter distinkt tvåan. Stadion exploderar medvetna om att de sett El Fenómeno göra något som ytterst få skulle kunna upprepa. Matchen fortsätter i samma stil med en Casillas i trans (det måste bero på min grabbs tröja) och en hyperaktiv (!) Ronaldo. Med tjugo minuter kvar förvandlar Ronaldo åter det baskiska försvaret till statister men i stället för att fullborda sin hattrick så serverar han Figo som löper in från högerkanten. Portugisen har bara att lägga den i öppet mål. Resten av matchen är en formalitet. Casillas gör ytterligare ett par Busterräddningar och publiken ställer sig upp som en man och vrålar "IKER, IKER!!!". Ståpäls.
Hur gick det då att ta med en tvååring på en sådan match? Förvånansvärt bra. Visserligen höll han sig för öronen halva matchen men han kunde peka ut Roberto Carlos och Beckham från vår plats högt upp på kortsidan och han var mycket nöjd efteråt. Godis, chips och läsk hjälpte oss att hålla honom på samma plats i två timmar. Jag kunde till slut hålla mitt löfte.
Någon dag efteråt åkte vi hem till Sverige efter en synnerligen lyckad resa. Real hade vunnit alla tre matcher vi sett live och det var också kul att få se Atléticos matcher. Dessutom klämde vi in en basketmatch (Estudiantes mot Tau).
Dessvärre skulle Real krossas borta mot Sevilla nästa omgång men det var vi lyckligt omedvetna om. Och det är en annan historia.
