Våra Europacuptitlar : La Octava
Kapitel åtta i historien om Europacuptitlarna.
Året var 2000. Två år hade passerat sedan Mijatovic frälst Real Madrid på Amsterdam Arena. Klubben höll på att gå mot sin sämsta säsong på länge, både spel- och placeringsmässigt. Glorian från Amsterdam fanns inte längre på plats. Laget åkte på en del stora förluster, exempelvis 1-5 mot Zaragoza och 2-5 mot Depor. Ligan avslutades med en obehaglig femteplats, som inte garanterade spel i nästkommande Champions League. John Toschak blev till jul ersatt av Vicente Del Bosque, något som skulle visa sig vara en av de bästa julklappar Real Madrid fått. Det enda som kunde rädda säsongen var en framgång i Champions League, men att ta tillbaka den europeiska kronan såg inte ut som en enkel uppgift, utan snarare som en oåtkomlig. Lag som Bayern München, Manchester United, Barca och Valencia var sådana som det dåvarande Real Madrid inte verkade kunna rå på. Men, vi ska ta det som till slut blev ett underbart äventyr från början.
Det första gruppspelet avklarades, trots målvaktstavlor från Albano Bizzari och darrigt försvarsspel, utan några direkta problem. Real Madrid vann sin grupp före Porto, Olympiakos och Molde. Raul och Morientes, som då bildade ett av världens bästa anfallspar, var totalt kongeniala. På bänken eller skadelistan fanns ofta Nicolas Anelka som inte riktigt funnit sig tillrätta i klubben, och som i och för sig aldrig riktigt kom att göra det heller. Han skulle dock spela en stor roll senare i turneringen.
I det andra gruppspelet väntade Bayern München, Dynamo Kiev och Rosenborg. Man öppnade med vinster mot Rosenborg i Madrid och Dynamo i Kiev. Raul och Morientes var fortfarande fantastiskt bra, men bakåt såg det emellertid tunnare ut, och svåra tider skulle komma.
Ett nytt hopp, Raul visar vägen
Bayern München väntade nämligen på Bernabeu. Det blev förlust med 2-4 efter en sprakande tillställning där tyskarna var det bättre laget. Utan hänsyn till själva förlusten var det här som det, i alla fall för mig, tändes en gnista hopp om att få fira La Octava. Fastän Bayern spelat till sig en tvåmålsledning redan efter en kvart kändes den europeiska mästarligans ande över Madrid. Bernabeu skrek och ville se Real Madrid spela, se ett Madrid värdigt Champions League. Ropen besvarades av Raul, vars ribbskotts retur nickades in av El Moro. Raul sprang in i målet bakom Kahn, hämtade bollen och fick kontakt med publiken. Kom igen! Vamos! Trots förlusten hade Real Madrid kämpat, och visat att man inte låg alltför långt efter Bayern, men efter ännu en förlust mot bavarerna, den här gången på Olympiastadion, och endast oavgjort hemma mot Kiev var vinst borta mot Rosenborg ett måste för att avancera till kvartsfinalspelet. Efter kylande besvär och lidande blev det slutligen vinst med 1-0, och Real Madrid gick vidare till utslagsrundan som grupptvåa med fördel av inbördes möten, på Dynamo Kievs bekostnad.
Förvandlingen, Redondos återkomst
I kvartsfinalen väntade de regerande mästarna Manchester United som var storfavorit till att spela Madrid ur turneringen. Första matchen på Bernabeu slutade 0-0, efter många av de vita sumpade målchanser. Utgångsläget till returen på Old Trafford såg minst sagt dåligt ut. Till denna hade emellertid tränare Del Bosque funnit den formel som längre fram skulle leda till La Octava, nämligen fembackslinjen. Med en skadad Hierro blev Ivan Helguera libero mellan de två markerande innerbackarna Karanka och Ivan "Chewbacca" Campo. Kanterna fick Roberto Carlos och Salgado ta hand om. På mittfältet fick två personer spela, ofta Redondo och McManaman. I anfallet hittades tre man, Raul som släpande forward bakom Morientes, Anelka eller Savio. Målet vaktades av en artonårig Iker Casillas, marängernas nye Sankte Pär. Redondo, som varit ur slag en period, började nu visa extremt hög klass.
Returmatchen på Old Trafford är nutidshistoria för madridistan, en klassiker. Redondos klackfint, Rauls mål, Helgueras liberospel och Casillas målvaktsarbete var element som gav Real Madrid ny karaktär. De regerande mästarna blev utslagna av de mesta mästarna. Segern mot United, med 3-2, gav laget ett självförtroende som skulle behövas, då Bayern München väntade i kommande omgång.
En fransk skalle
Till semifinaldrabbningar hade Madrid, som framgår ovan, genomgått en metamorfos och det klenmod som tidigare kunde ha anats i laget var nu försvunnet. Försvaret gick i lås, mitten dominerades totalt av Redondo, på topp hade Anelka äntligen anpassat sig förhållandevis bra och Raul var fortsatt fullkomligt kolossal.
Första semifinalen slutade 2-0, efter mål av Anelka och Salgado (OK, det kanske var ett självmål), vid de båda målen var framspelaren Raul. Triumfen gav ett bra utgångsläge till återfärden mot Olympiastadion. Sydtyskarna tog då kvickt ledningen via Jancker, och Real Madrid var ordentligt pressat. I mitten av den första halvleken kom det räddande mål alla maränger ängsligt väntade på. Savio tog emot bollen precis utanför den vänstra delen av Kahns straffområde och fick till ett inlägg. Bollen nåddes av Anelka, som med ett akrobatiskt hopp skallade in kvitteringen. Bayern skulle inte förmå sig att göra ytterligare tre mål på Madrid och finalplatsen var säkrad, trots att det till slut blev förlust med 1-2.
La grande finale
Finalen spelades för första gången någonsin i C.L-sammanhang mellan två lag från samma land. Motståndare där var Valencia, som på sin väg mot finalen övertygat enormt genom att manövrera ut både Sven-Göran Erikssons Lazio och Figos Barca. I finalen var dock Real Madrid det klart bättre laget, 3-0 segern var inte på något sätt orättvis. Salgado kämpade sig fram och slängde in ett inlägg till Morientes som vid bortre stolpen nickade in finalens första mål. I andra halvlek fick en av finalens giganter, Steve McManaman, volleyträff via en flygande trana som gav 2-0. Sista målet i turneringen fick Raul äran att stå för, fri mot Cañizares slog han in det absolut avgörande tredje målet. Det fullsatta Saint Denis bekläddes med vit segeryra när domare Braschi blåste av finalen, och jublet nådde sin kulmen när inbytte kaptenen Sanchis lyfte bucklan mot den franska natthimlen. Raul och Redondo, turneringens stora spelare, fick vara med om att kyssa pokalen extra mycket.
Mer lycklig som madridista har jag personligen aldrig varit. Från att ha varit nedskrivna, utklassade och totalt uträknade tog vi hem den turnering som klubben håller närmast hjärtat. Tack vare vinsten i finalen fick man spela i nästkommande års turnering och det påverkade säkert Figo att ta det beslut som till slut allierade honom med Florentino Perez. Lorenzo Sanzs sista framgång kan, ironiskt nog, ha varit den som sänkte honom.
I finalen ställde Real Madrid upp med följande lag: Casillas; R.Carlos, Karanka, Helguera, I.Campo, Salgado; Redondo, McManaman; Raul; Anelka och Morientes.
För den som vill läsa mer om finalmatchen, vilket man vill, hänvisas till finalkrönikan
Åter till historik
