En pinne på Vicente Calderón
Bortamatchen mot Atleti skulle bli den första riktiga prövningen för säsongen. Det blev det också. Stundtals vägvinnande spel varvades dessvärre med sämre perioder, och Rijkaard får fortsätta att vänta på de svar han hoppats på.
Det började ju så bra. Edmilson gick, tvärtemot vad vissa spanska medier antytt, rakt in i startelvan och Rijkaard hade avslutat det bisarra experimentet med Ronaldinho som center, och lät honom och Eto'o byta tillbaka till mer naturliga positioner. Rätt man på rätt plats alltså, och spelet flöt fint till en början. Barça pressade Atletispelarna högt upp i banan och vann mycket boll. Gör man det brukar inte målchanserna låta vänta på sig, och så ej heller den här kvällen.
Ronaldinho var nära två gånger (en nick tätt utanför på inlägg från Giuly och en frispark från säkert 25 meter) innan bollen till slut hittade in i nätmaskorna. Efter en vänsterhörna kunde holländaren Giovanni van Bronckhorst dunka upp kulan i nättaket, men tyvärr hade domaren blåst. Ibagaza stack emellan med en kanonfrispark i stolpen, men det var ingen tvekan om att det var Barça som styrde och ställde på plan, och det kändes vid det här laget som en tidsfråga innan det skulle bli påhälsning bakom Leo Franco. I den 22:a minuten kom så det logiska ledningsmålet. Efter en läcker fint av Ronaldinho långt ner till vänster i straffområdet, hittade bollen via en Atléticoförsvarare fram till den för dagen mycket lyckade Gio. Han gjorde om samma konststycke som han gjort 10 minuter tidigare (dvs dunkade upp kulan i nättaket) och den här gången blåste Ibánez för mål.
Efter målet hade Barça en bra period med stort bollinnehav och bitvis lysande passningsspel. Hemmalaget var dock inte ofarligt, bland annat var det nära för Torres efter att Oleguer klantat till det. Halvtidsresultatet 0-1 kändes dock helt logiskt.
Vad som sades i halvtid har jag förstås ingen aning om, men jag skulle ge rätt mycket för att få veta. I andra halvlek kom hemmalaget nämligen ut hungrigare och aggressivare än tidigare, medan vårt kära Barça tycktes ha sjunkit ihop något.
Atleti tog initiativet direkt och Oleguer tvingades revanschera sig i en situation mot Torres tidigt i andra halvlek. Minuten därefter gick det desto sämre. Hönsgård i Blaugranas försvar, och Torres kunde enkelt springa förbi både Oleguer och Puyol innan han avslutade otagbart för Valdés. Det som i halvtid kändes så stabilt och säkert var nu plötsligt en öppen historia igen. Det som tidigare hade varit säkerhet och munterhet förbyttes nu i nervositet och oro.
Så här långt hade det varit en underhållande fotbollsmatch, och det fortsatte det att vara, men spelet jämnades ut. Chanserna var nu jämnare fördelade och Barça stördes betänkligt av de rödvitrandigas aggressiva press. Det blev längre och längre mellan lagdelarna och ett tag i andra halvlek såg det faktiskt riktigt illa ut. Barcelona hade kört fast.
Efter en timmes spel hände det så. Rijkaard plockade av vår store stjärna Ronaldinho och kastade in unge Iniesta. Det var inte på något vis ologiskt, då Dinho återigen haft en mindre lyckad afton och bland annat hunnit bränna två kanonläge som Henke serverat honom på silverfat. Chanser fortsatte sedan att skapas, bl.a. hade Deco en språngnick över, och Xavi en magnifik Maradona-uppvisning innan han elegant placerat bollen utom räckhåll för målvakten. Dessvärre inte utom räckhåll för en Atletiförsvarare som dök upp från ingenstans och räddade hemmalaget.
Barça gör på intet sätt någon dålig match, men det syns att säsongen är ung. Laget är inte helt samspelt än och en del spelare har ännu en bit kvar till toppformen. Ronaldinho är redan nämnd, men jag tycker också att vi har rätt att förvänta oss betydligt mer av t.ex. Eto'o och Edmilson. En spelare som däremot övertygar är Xavi. Han följde upp sin starka insats senast mot Celtic med en prickfri match mot Atletico. Han sköter sitt jobb både bakåt och framåt och serverar flera läckra djupledsbollar. Tyvärr har vi i dagsläget inte ett fungerande anfall. Här måste det till bättring. Den här kvällen brändes alldeles för många chanser och så får det inte fortsätta om vi ska vinna titlar.
Även försvarsspelet klickade några gånger. Här krävs det att enskilda spelare höjer sig, men också bättre hjälp från mittfältet. Jag vill inte vara tjatig, men det är lätt att sakna Edgar Davids en sådan här kväll.
Nåja, nu fick vi ju i alla fall en poäng med oss. Nästa gång vi gästar huvudstaden kommer vi inte att nöja oss med det...