Krönika: Klyftan mellan Laporta och Rosell fördröjer värvningen
Varför tar det så lång tid för Barcelona att införskaffa åtminstone ett av de två (eller rentav tre) nyförvärv som har utlovats? Hur kommer det sig att andra storklubbar agerar snabbt och smidigt på årets mercado invernal? Ju fler kockar desto sämre soppa?
För en tid sedan sipprade nyheten ut i Barcelonas nya "Happyland". Mannen som enligt många låg bakom köpen av Ronaldinho och Deco utpekades vara på kollisionskurs med klubbens karismatiske president tillika infödde katalan Joan Laporta i Estruch. Sandro Rosell hade länge varit verksam i Brasilien innan han handplockades av FC Barcelona. I Brasilien jobbade han för Nike och träffade regelbundet fotbollsstjärnorna i landets landslag. Legenden säger att han övertalade Ronaldinho att ansluta till det fotbollsvrak som Barca då utgjorde. Ett år senare anlände Deco (född i Brasilien, nu assimilerad portugis) och Barca hade (genom Rosell) värvat två spelare som den här säsongen visat sig vara mycket viktiga i kampen om en ligatitel som inte har bärgats på 6 år. Klubben var på god väg att bli ett klassiskt "Happyland" - ett lag där alla är nöjda och vet sin roll. Ett lag i samma anda som exempelvis Manchester United och Juventus har visat upp de senaste 15 åren.
När laget nu är nerlusat av skador och kön till sjukstugan är längre än Camp Nou:s långsida behövs förstärkningar för att klara av det pressade spelschemat under våren. Det har varit mycket spekulationer om mer eller mindre spektakulära spelare och man har kunnat uttyda en kriteriemodul. I korthet går den ut på att:
Spelaren som köps ska helst inte kosta någonting (!), utan komma på lån.
mr. X ska inte vara "utlänning" men han måste kunna spela i Champions League (d.v.s. han får inte vara registrerad för Europa i sin tidigare klubb) för Barcelona.
Perfekt vore om han kan språket och inte heller surar när han placeras på bänken när de skadade spelarna - Larsson, Motta och Edmilson - återkommer.
Nål i en höstack?
Sanningen är att det inte borde vara jättesvårt att finna en spelare som uppfyller de ovan nämnda kriterierna. Sedan ställer givetvis pris- och löneförhandlingar till problem, något som vi supportrar inte behöver tänka på men som spelar stor roll för herrar Laporta, Rosell och Txiki Begiristain. Frågan är ändå om Rosell och Laporta inte står i vägen för varandra och den eventuella transfern, och att deras påstådda gruff har mycket med denna att göra? Rosell har som bekant deklarerat att han funderar på att hoppa av skeppet till sommaren.
Med Txiki som den lugne medlaren, men med ett enormt sportsligt inflytande undrar man om det kanske är för många viljor som ska enas? Varför annars skulle köpet/lånet dra ut så på tiden? Man har ju vetat om skadeläget i en bra stund.
Rijkaard då? Tja, han har, hör och häpna, inte någon beslutande funktion alls i transferfrågor. Frank och Txiki sätter sig ner och diskuterar fram några namn som kunde passa, både sportsligt, ekonomiskt och socialt. Listan förmedlas sedan av Begiristain till styrelsen där Laporta, Rosell och, i viss mån, Ferran Soriano börjar arbetet med att hitta den spelare som tränarteamet önskar. Men det avgörande beslutet ligger givetvis på Joan Laporta, och med en vicepresident (Rosell) som tycker si och så kan säkerligen konflikter uppstå. Arbetsgången känns väldigt demokratisk och genomtänkt. Men...är det inte lite för många kockar som ska enas om smaken på soppan?
