Eto'o - årets personlighet, del 1
Fotbollsspelaren Eto'o.
Få trodde det och än färre vågade tro det. Joan Laporta chockade hela fotbollsvärlden när han sommaren 2004 "snodde" Samuel Eto'o, mitt framför glasögonen på en hjälplös Florentino Perez. Barcelonas tränare Frank Rijkaard uttryckte redan vid sin ankomst till klubben, sommaren 2003, att Eto'o var en spelare han ville ha. Så blev det inte...då.
Istället plockade Laporta över en annan storstjärna, Ronaldinho, senare känd som "världens bäste spelare".
Det dröjde ett år innan Eto'o på allvar hamnade i ryktesgångarna. Laporta o Co uttryckte tidigt sin vilja att värva en ny anfallare, och medgav att Eto'o fanns på kandidatlistan. Övergången såg dock komplicerad ut, mycket på grund av att Real Madrid "ägde" 50% av spelaren, och dessutom hade förköpsrätt. Förköpsrätten innebar att de bara behövde matcha konkurrentens bud för att få förtur, och dessutom reducerat med halva priset då man ju redan ägde 50%. Det här försvårade arbetet för Laporta och övergången såg ut att gå i stöpet.
Det gjorde den inte. Istället chockade Mallorcas president Mateu Alemany hela Spanien när han under en presskonferens han själv kallat till, meddelade att man accepterat Barcelonas bud på 22 miljoner euro. Mallorcas beslut innebar att Real Madrid nu hade 14 dagar på sig att lägga ett bud på 11 miljoner euro för att förhindra en övergång till den bittra rivalen. Florentino Perez var nu i en svår situation. Antingen skulle Eto'o försvinna till Barcelona, något han inte var alltför sugen på - det andra alternativet var att själv köpa spelaren, men då var man tvungen att göra sig av med någon av de tre spelare utan EU-pass som man hade i truppen. Det senare alternativet var inte aktuellt, men Florentino höll ändå inne med beslutet för att försena övergången.
Eto'o själv visade med tydliga tecken vad han ville. Han vägrade en övergång till Real, han ville inte ens förhandla. Barcelona var, enligt honom själv, hans stora dröm. En dröm som alltså gick igenom. Mycket tack vare honom själv.
Den 18: e augusti gjorde han så sin officiella debut som "blaugrana" i Joan Gamper Trophy, en årlig vänskapsturnering bestående av endast en final, som i år spelades mot Milan. Han gjorde genast intryck. I matchens slutskede sprang han själv igenom Milans försvar och hittade fram till en annan publikfavorit, Iniesta, som enkelt gjorde mål. Eto'o hade presenterat sig för den katalanska publiken och vid den här tiden lekte livet för Eto'o.
Det har det inte alltid gjort för kamerunaren. Visserligen började det hela som vilken pojkdröm som helst. Han ansågs alltid som en av dem absolut mest lovande ungdomarna i hemlandet, och flera klubbar i Europa visade intresse, däribland Real Madrid. Och mycket riktigt, redan som 16-åring värvade storklubben den unge Samuel Eto'o Fils. So far so good. Eto'o packade väskorna och begav sig iväg på sitt stora äventyr. Därefter tog det lyckliga i sagan ett avbrott. När Eto'o tagit flyget till Madrid möttes han av.ingenting - eller snarare.ingen. Snopet. Istället för att någon från Madrids stab hjälpte ynglingen fick han hjälp av en ung man, en man som Eto'o än idag tackar för att hans karriär nått så långt som den gjort. Den unge mannen tog Eto'o till Madrids träningsanläggning där de flesta verkade mest förvånad över att se honom. Träna fick han i alla fall tillslut, men någon förklaring för den totala ignoreringen fick han däremot inte.
Väl på träningarna gjorde Eto'o väsen av sig. Att han hade talang rådde det ingen tvekan om, men han var olycklig nog att komma till klubben vid en tidpunkt då mycket hände. Barcelona hade nyss vunnit ligan, något som förstås innebär förstärkningar i Real Madrid. Spelare från de egna leden blev lidande, och däribland räknas alltså Eto'o. Spel i division 2 laget Leganes och några få inhopp i Real Madrids a-lag, mycket mer än så blev det inte för den talangfulle kamerunaren. Istället lånades han ut, först till Espanyol säsongen 98/99, för att året därpå säljas till Mallorca. Real Madrid behöll dock rätten till 50% av spelarens värde vid en försäljning, och dessutom med en förköpsrätt.
En fin bostad på en av Europas mest populära semesteröar, och dessutom ordinarie i ett la primeralag. Karriären hade nu tagit fart.
I Mallorca fick Eto'o den speltid han behövde. Han fick trygghet, en tränares förtroende och ett gillande bland fansen. Just tryggheten var oerhört viktig för Eto'os utveckling, precis som den är för andra unga talangers utveckling. Mallorcas dåvarande tränare Mario Goméz visade tydligt vad han ville få ut av Eto'o, och Eto'o svarade med att visa respekt och vilja. Han spelade den säsongen 11 matcher från start i ligan och i övriga matcher var han nästan ständigt inhoppare (ungefär som Iniestas situation i dagens Barça med andra ord). Den speltiden räckte för 6 ligamål och 5 assist, kanske inte några häpnadsväckande resultat men Eto'os spel imponerade desto mer.
Framgångarna fortsatte och Eto'o etablerade sig som en av ligans giftigaste anfallare. Han mäktade med hela tjugo mål en säsong, vilket gjorde att Arsenal fick upp ögonen för anfallaren. Någon affär blev det dock inte, Eto'o var Mallorca trogen ändå fram till sommaren 2004, och vid det här laget vet ni vad som hände sen. Barcelona hände.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att livet inte alltid varit så lekande som det är nu för Eto'o. Det har varit mycket upp och ner i karriären; hyllad talang i Kamerun - utfryst kamerunare på flygplatsen i Madrid - hyllad talang på träningarna - utlånad till division 2 - spel i primera laget Espanyol - inget spel i Madrid - Såld till Mallorca och karriären tar därefter det största steget hittills i rätt riktning.
Eto'o är urtypen för en anfallare i den spanska ligan. Han är inte spelaren som är ganska bra på allt, han är inte heller targetplayern som ingen kan ta bollen ifrån - istället lever han på sina spetskvaliteter. Snabbheten, tekniken och skottet är attribut som ofta nämns i samband med Eto'o. Han är spelaren som kan göra mål på egen hand, samtidigt är han också spelaren som kan stoppa upp ett anfall helt i onödan. Med andra ord en spelare som ständigt dyker upp i Capellos svettigaste mardrömmar, knappast en spelare för gör-så-lite-misstag-som-möjligt filosoferna. Det är därför vi culés avgudar honom så och det är därför hans namn ekar i Europa vid det här laget. Han är redan en av världens bästa anfallare, men blott 24 år. Imponerande för en kille vars karriär varit så mycket upp och ner.
Till del 2
