Gästkrönika: Fútbol Club Barcelona 2005 – Fortfarande mer än en klubb?
Hur ska Barcelona klara av att lyckas på den absoluta toppnivån i Europa och samtidigt fortsätta präglas av det som klubben alltid stått för, nämligen att vara mer än en klubb? Kommer Barcelona för evigt att vara folkets klubb? Kommer vi alltid att ha respekt för den fina historia vår klubb (mer än någon annan europeisk toppklubb) haft och i nuet leva upp till den? Är svaret ”ja” på dessa frågor, ser framtiden mycket ljus ut. Nu återstår det bara en fråga: Va fan skriver jag det här för, är det för att jag tvivlar?
Den internationella toppfotbollen är alltid under förändring. Men aldrig tidigare har den, enligt mig, utvecklats på det snabba och oroväckande sätt som den gör nu. Jag talar om hur äran och grundtankarna inom världens största idrott allt mer vattnas ur till förmån för kommersialismen och dess makthavare (läs: Abramovich, Glazer, Berlusconi, Lapo… etc.). Hmm, var nära att skriva Laporta där. Att förlikna honom med de tidigare nämnda pamparna är en klar överdrift, men inte absurt.
När Laporta ställde upp till val, presenterade han sig som den unga (40 år) advokaten som skulle föra tillbaka klubben till folket, efter några år av miserabel skötsel (Nuñez storhetsvansinne under hans sista år och Gasparts fullständiga fiasko, såväl sportsligt som ekonomiskt). Hans konkurrent, reklamdirektören Lluis Bassat, ledde presidentvalet med närmare 30 %, tills Laporta två veckor innan valet gick ut och lovade att Beckham skulle bli klar för den katalanska klubben om han vann valet. Tack vara denna osmakliga lögn gick han på några dagar om Bassat i opinionsundersökningarna och, till slut, fick han majoriteten av de 95 000 rösterna. Beckham kom förstås inte men Rossel räddade Laportas heder (det fanns lite kvar) genom att binda Dinho till klubben. Resten är historia…
Laporta är dubbelmoralens man. Vid sitt tillträde propagerade han för, som tidigare nämnts, att klubben, efter vanskötsel, skulle knytas samman med sin fina historia och han poängterade att det åter skulle bli ”folkets klubb”. Men som den nyligen avgångna läkaransvarige, Jordi Mones, sa: ”Jag finner det mycket svårt att jämföra Joan Laporta av i dag med den man jag kände för två år sedan.” Det finns mycket som pekar på att Laporta svävat iväg på från de grundtankar (om det nu var det), han hade när han tillträdde. Pengarnas makt har givit honom nya mål med klubben, som han skulle rädda den hotade hedern på. Att han ska ersätta vår 106 år långa tradition med en reklamfri tröja, med en liten katalansk flagga, känns som att ersätta vin med vatten. Ok, vattnet är billigare, men vinet är av finaste sort och har lagrats i över 100 år. För de som inte vet om vår långa ärorika historia (som förtjänar ett eget kapitel), är vår reklamfria tröja ett sätt att i nutid och praktik visa att vi är mer än en klubb och inte stödjer en diktatur (vår historia påvisar det motsatta).
”Våldet kan döda den här underbara sporten”, menar Laporta och motarbetar många av de allra trognaste Blaugranas, Boixos Nois. Ett fullsatt Camp Nou och det enda som hörs och syns är smattrande cigarrer och bruna rockar, när det bjuds på Europas bästa fotboll, ger inget liv till den här underbara sporten, menar jag. Nuñez och, hör och häpna, Gaspart stöttade Boixos Nois så länge de stöttade klubben. Presidenterna tog avstånd från all form av huliganism, men insåg att dessa fans behövdes för att klubben skulle fortsätta leva. Tyvärr prioriterar Joan Laporta pengar före en levande klubb. Han ser hellre lojala konsumenter med toppfotbollens sämsta stämning på sin arena än dyra tifon och skönsång.
Under tiden som Laporta har vart president har klubben blomstrat ekonomsikt och värvningarna tycks vara klockrena (hur mycket Laporta nu varit inblandad, viftat med sedelbunten har han gjort i alla fall). Långtidskontrakt har knutits med våra största stjärnor och egna produkter knackar på dörren till A-laget. Snart vinner vi Champions-league och blir lika bra som Milan, United och Liverpool. Hurra!
Fan, jag som trodde vi var bättre än dessa toppklubbar. Att Barcelona stod för någonting mer än ett par Champions-leaguetitlar och några miljoner renminbi yuan. Att vi var mer än en klubb. Frågan är om vi även i framtiden stolta kan svänga oss med uttrycket més que un club, una manera de viure, eller om vi sålt rättigheterna av frasen till någon Abramovich som betalat tillräckligt många rubel.
» Diskutera krönikan på Les Rambles