Alavi dissar fotbollen
Fotboll. Sporten som vi fotbollsfanatiker tror att vi lever för. Vi vill tro att våra hjärtan pumpar för spelet. Vi längtar till avspark, så fort matchen är över räknar vi ner till nästa match. Fotboll. Men hur viktig är den egentligen?
Den runda bollen, passionen, de grymma arenorna och den häftiga publiken. Bara fyra av väldigt många ingredienser i något som får dig att längta till matcherna. Bollen kan förstöra din kväll, den kan göra din dag, den kan få dig att tvivla och den kan ge dig ett starkare förtroende för din klubb. Du ogillar/hatar din rival, supportrarna som stödjer din rival, du ogillar/hatar allt som har med den klubben/klubbarna att göra.
Du älskar att se dem gråta, du älskar att se dem få ångest över din lycka. Du älskar att din klubb äntligen kan sätta stopp för rivalens ständiga snack om att dem är bäst i staden/landet. Det kallas för rivalitet. Det existerar i hela fotbollsvärlden, i alla länder, alla städer, alla byar.
Men finns det något som är viktigare än fotbollen? Livet. Ditt blod, ditt hjärta. Ditt liv.
Du tror att du lever för fotbollen, men det är inte sant. Du tror att du hatar din rival och dess supportrar. Det stämmer inte. Din kärlek för andra, även rivaler, hålls undan för att du älskar din klubb så mycket att du struntar i vad alla andra tycker om din klubb. När incidenter likt dom som inträffade för Puerta, Muamba och Alavi söker du tröst hos allihopa på jorden. Även dina rivaler. Även dem du trodde att du hatade visar sig vara den som tröstar dig när du mår som sämst.
Det finns en bunt med människor som kan idrotta hela sitt liv utan problem, och så finns det människor som får en prognos mitt under pågående karriär och tvingas lägga fotbollen åt sidan och ta sig igenom problemet. Varför använder jag ordet ”tvingas?” Det är väl klart att livet är viktigare, det är väl en självklarhet att fotbollen inte är allt i livet. Att få en prognos när ditt hjärta har en normal puls, när du sitter hemma och får ett telefonsamtal från läkaren eller när du befinner dig på sjukhuset och får prognsoen på plats är något du ska tacka den högre makten för, eller om du inte tror på Gud, den medicinska kåren. Varför ska du vara tacksam för, tänker du nu. Om du har råkat ut för ett samtal eller en prognos på plats, så ska du skatta dig lycklig över att du inte heter Antonio Puerta, Fabrice Muamba, Eric Abidal eller Hussein Alavi.
Ni känner till historierna. Eric Abidal besegrade tumören som gäckade hans vårsäsong förra året. Läkarna sade att han skulle missa resterande av säsongen. Läkarna visste inte vem de pratade om. Eric Abidal kom tillbaka på rekordtid och fick lyfta CL-bucklan på Wembley Stadium. Vilken krigare! Men nu släpps uppgifter om att samme Abidal ska genomgå en levertransplantation och kan tvingas ge upp sin karriär efter operationen...
Du tror att din rival hatar dig, men det stämmer inte. Ett starkt bevis på mitt påstående är Real Madrid. Barcelonas ärkerivaler. Los Blancos gick ut under en match med tröjor med tryck där det stod ”Animo Abidal” som med svensk översättning blir ”krya på dig Abidal”. Ärkerivalen visade kärlek och respekt.
Antonio Puertas tragiska bortgång i 2007 skakade om hela Andalusien, Spanien och hela världen för den delen. Puertas hjärta gav upp på vägen till sjukhuset och en fantastisk fotbollspelare lämnade fru och barn efter sig. Stackars Antonio visste ingenting, han var chanslös. Fabrice Muamba ligger för tillfället på sjukhus och kämpar för sitt liv. Engelsmannen kollapsade när hans Bolton spelade mot Tottenham i veckan. En hel fotbollsvärld blundade och hoppades att allting var en mardröm. Det var det inte. Muamba var död i 78(!) minuter, men ett hjärta som lever för sin familj, frugan och sonen, valde att öppna dörren till livet igen och ge det hela en chans till. Varför tror jag att frugan och sonen är viktigare för honom än fotbollen? Hans första ord när han vaknade upp: "Var är min son?"
Vilket hjärta. Vilken kille och vilken soldat. Trots att läget är lite bättre än vad det var för några dagar sedan så kan ingen konstatera att Muamba kommer lämna sjukhuset med livet i välbehåll. Vi ber för dig Muamba, vi tror på din styrka och vet att du kommer komma tillbaka starkare än någonsin. Just nu hoppas jag att du, om du lämnar sjukhuset och får åka hem med frugan och din son, att du lägger fotbollen åt sidan och lägger fokus på ditt hjärta, din familj, ditt liv. Jag behöver inte ens skriva ner detta, du vet vad som gäller. Du är stark! Anims mi hombre!
Du är ingenting utan ditt hjärta. Dina känslor som du känner för pojkvännen/flickvännen, dina vänner och familjen kommer från ditt hjärta. Du, tillsammans med ditt hjärta, visar styrka varje gång du går och lägger dig och vaknar upp dagen därpå.
Fabrice Muamba, Antonio Puerta och Hussein Alavi. Den sistnämnda gick flera år utan att testa sitt hjärta på närmsta vårdcentral. Han visste ingenting. En dag i årskurs sex var han ute och spelade fotboll en kall vinterdag. Pojken, tillsammans med sina kompisar, bildade två lag och spelade mot varandra. Under matchens gång blev det irriterat lagen emellan och allihopa var helt plötsligt i ansiktet på varandra. Men när matcherna var över lade allihopa det som hände på gräsmattan bakom sig och gick vidare. Så här var det varje rast under pojkens tid i skolan i Rinkeby. Då kom den kalla vinterdagen som förändrade hans liv.
Under en skolrast där han spelade fotboll som vanligt föll han plötsligt ner i den kalla snön. Vännerna hjälpte till att bära in honom in i skolan och skrek efter hjälp. Vännerna som för några minuter sedan bråkade tog varandra hand i hand och hjälpte sin vän som var livlös. Ambulans tillkallades till skolan och pojken lämnande skolan tillsammans med sin pappa och farbror. Tack vare den svenska läkarkåren klarade pojken sig. På sjukhuset konstaterades det att pojken drabbats av en hjärtattack och att ett hjärtfel troligtvis ligger bakom incidenten. Tolv år gammal pojke.
Livet blev aldrig densamma för pojken, flera besök fram och tillbaka slutade med att en pacemaker opererades in för att ge hjärtat en extra hand. Det finns ingenting värre än att veta att du inte har styrkan för att leva på din egen styrka. Att få reda på att han behövde en pacemaker var det värsta tänkbara scenariot för pojken som hade tänkt satsa på en fotbollskarriär. Den blev inte av. Då.
Det var sex år sedan pojken kollapsade och det var fyra år sedan en pacemaker opererades in, det var sex år sedan hans liv förändrades. Hans liv förändrades, den avslutades inte. För sex år sedan tänkte han inte så, han tänkte att hans liv var över även fast han levde. Fotbollen var grejen han levde för. Inte idag. Fotbollen är idag en del av hans liv. Dem här sex åren har lämnat sina spår. Men om en månad är allting över, en lång kamp kommer att blåsas av och pojken kommer att få sin pacemaker borttagen. Pojken kan skatta sig lycklig över att vara vid liv och vara vid datorn och skriva: Livet är viktigare. En sex år lång kamp är äntligen över. Jag segrade. Och jag är säker på att Fabrice Muamba gör detsamma. Jag ber en bön för Antonio Puerta och hoppas att Eric Abidal kommer tillbaka starkare än någonsin. Anims!
Är ni med mig?