Är 3-4-3 framtiden?
Under hösten har Guardiola experimenterat friskt med laget. Det har varit stor rotation, spelare på nya positioner och dessutom har formationen 3-4-3 visats upp. Är ett formationsbyte verkligen nödvändigt för utvecklingen av FC Barcelona?
Låt mig först skriva två väsentliga punkter.
1. Säsongen är ung.
2. Barcelona har ännu inte förlorat en match.
Så. Då var det klargjort. Säsongsinledningen har bestått av ömsom vin, ömsom vatten och mycket kan nog förklaras av Guardiolas försök att implementera 3-4-3.
Det hela tog sin början då Villarreal gästade Camp Nou för den andra omgången, som visserligen blev en premiär då matchen mot Málaga blev uppskjuten på grund av rådande strejk. Med tunga avbräck i backlinjen skickade Guardiola ut elva spelare varav en, maximalt två, kan anses vara försvarsspelare. Abidal är den mest utpräglade, men Mascherano får nuförtiden mer anses vara försvarare än mittfältare. Revolutionerande var ordet på mångas läppar, även om Athletics tränare Bielsa, har testat någon form av system som påminde om Barcelonas för kvällen. 3-4-3 eller 3-3-1-3, beroende på hur man vill kasta om siffrorna. Tidigare upplagor av 3-4-3 har bestått av tre försvarare som till enda uppgift haft att just försvara. Det vi nu fick se, och har fått se därefter, var något nytt.
Det hela slutade i en klang- och jubelföreställning då åskådarna fick se fem mål framåt medan Valdés nöjt kunde inkassera säsongens första nolla. En följd av uppställningen eller snarare ett bevis på ett dåligt motstånd för kvällen?
Vid flertalet tillfällen under säsongen har det 3-4-3 tagits fram på nytt (för er som minns testade Rijkaard 3-4-3 mot självaste Real Madrid) och senast mot Milan var det dags igen. Man kan skriva det igen för att verkligen cementera in det. Barcelona ställde upp med en trebackslinje mot Milan. På bortaplan. I Champions League. Guardiola hyser inte direkt några tvivel på sin formation.
Över till argumentationen om uppställningen betyder något positivt för Barcelona eller om konsekvensen snarare är att laget blir sämre.
Wikipedias defintion av experiment: ”Ett experiment inom vetenskapen är en undersökningsmetod som används för att studera en viss variabels påverkan på en annan variabel i kausala termer”. Alltså, hur påverkar Barcelonas förändringar av uppställning matchen. Orsak-verkan samband.
Min högst egna hypotes är att formationen delvis är ett led i frigörelsen av Lionel Messi. Med tre man i försvaret blir det följaktligen ytterligare en spelare placerad i en mer offensiv position. Vilket i siffror översatt skulle bli en formation likt 3-3-3-(1). Där Messi, inom parentes, har en tämligen fri roll där han utan några som helst omsvep kan vandra runt och hitta de ytor han behöver för att maximera sitt spel. Motståndarna, som redan med haft ohyggliga problem med Messi i en mer stationär position, skulle få ytterligare bekymmer att försvara sig mot Barcelona.
Ett motargumentet kring detta resonemang handlar till stor del om att det kan vara vanskligt att bygga ett spel kring en spelare. Vad händer om denna spelare går sönder? Argumentet faller platt då återgången till 4-3-3 borde gå smärtfritt tack vare att spelsystemet är väl inpräglat hos merparten av truppen. Tänk 4-4-2 med press-understöd för svenska spelare.
För att uppställningen ska ha så stor effekt som möjligt krävs det att yttrarna breddar å det grövsta för att öppna upp ytor centralt. I grunden vill Barcelona, oavsett formation, hota centralt med små precisa instick och med två yttrar som drar isär försvarslinjen skulle möjligheterna att hitta alternativ i djupled öka.
Vidare måste man också ställa sig frågan om uppställningen, 3-4-3, verkligen maximerar samtliga i truppen. Två spelare som haft svårt för uppställningen har varit Villa och Dani Alves. En Villa i form kan visserligen hota från en kant, men som extrem ytter är han inte alls det anfallsess han spåddes vara då han värvades. Dani Alves i en trebackslinje är som en blind busschaufför. Detta då Dani Alves inte är en sedvanlig försvarare där defensiven är hans starkaste kort. För att vara som bäst behöver brassen utgå längre bak i banan och komma framstormande i den korridor han gjort till sin egen.
I mångt och mycket har lag försökt hota Barcelona genom snabba omställningar och med tre man där bak blir dessa omställningar än farligare än tidigare. Dock uppvägs detta genom en starkare offensiv och laget som gör flest mål vinner oftast matchen.
Är 3-4-3 vägen att vandra för Barcelona? Svaret på frågan kan varken besvaras med ett enkelt ja eller nej. Att laget länge sökt efter en plan b i matcher där matchbilden inte blivit vad man förväntat sig har varit ett välkänt faktum. Fram tills sommaren 2011 lyste plan b med sin frånvaro och vid de matcher då spelet knakade skrek vi supportrar om att förändring behövdes. Så vad är det då Guardiola gör? Han försöker att plocka fram ytterligare en dimension. Något som de flesta av oss eftersträvat. En dimension som är mer Barcelona än att värva en lång anfallare vilken man kan skicka upp slumpmässiga långbollar på i ett försök att förändra en matchbild.
Att 3-4-3 kommer bli Peps definitiva drag för att utveckla FC Barcelona har jag svårt att se. Däremot har han visat att det finns fler ess i rockärmen vilket tvingar motståndaren att tänka om och Pep har därmed skaffat sig ett övertag redan före matchstart. Detta oavsett om motståndaren heter Milan eller Granada. Och just av den anledningen väljer jag att hylla Peps experiment även om jag i grunden förordar 4-3-3.
