Årskrönika 2013 – ett turbulent år för Barcelona
När jag sitter och summerar Barcelonas fotbollsår 2013 blir det tydligt att det har varit ett turbulent år som har innehållit såväl framgångar som motgångar blandat med glädje och sorg. Året har präglats av förändring och en strävan mot någonting nytt som kommer göra fotbollsåret 2014 spännande och oförutsägbart...
Ett år av förändring och många frågetecken
FC Barcelona är en av få fotbollsklubbar där ett år innehållande ett ligaguld kan ses som ett misslyckande. Det beror såklart på att det starkaste minnet från från fotbollsåret 2013 när det gäller Barcelona alltjämt kommer att vara Champions League-semifinalen mot Bayern München där tyskarna fullkomligt körde över Kataloniens stolthet. Många hävdade att epoken, som tränare Pep Guardiola hade inlett, i och med dubbelmötet var över och att tronskiftet nu var officiellt genomfört. Var det sanna påståenden eller handlade det om överdrifter? Oavsett är det självfallet svårt att argumentera emot det faktum att Barcelona, som hade dominerat Europafotbollen under flera år, inte hade något att sätta emot den tyska lagmaskinen. Det kan göra ont att tvingas se sanningen i vitögat. Samtidigt kan det vara ett nödvändigt ont för att kunna gå vidare. Barcelona hade med tanke på de tragiska omständigheterna kring cancersjuke tränaren Tito Vilanova stått för en imponerande säsong med inkasserat ligaguld och ett antal nyslagna rekord på kontot. Men sättet som laget hade fått lämna Champions League på tydliggjorde att det krävdes förändringar för att nå tillbaka till den absoluta världstoppen.
Inför den kommande säsongen fanns det fler frågetecken än på länge runt Barcelona. Skulle laget kunna fortsätta att vara framgångsrika med samma spelidé som tidigare eller krävdes en utveckling? Vem skulle ta över efter Tito Vilanova? Hur skulle Barcelona kunna minska beroendet av Lionel Messi och göra laget mer svårläst? Vilken mittback skulle värvas in för att förstärka försvaret? En del frågetecken har rätats ut under året. En del kvarstår fortfarande när vi nu går mot fotbollsåret 2014. Att följa Barcelona under 2013 har varit påfrestande, frustrerande, spännande, förväntansfullt och underbart. Efter flertalet år där vi alltid har vetat var vi har Barcelona, har förändringens vindar blåst kring klubben som en början på någonting nytt och, i mitt tycke, spännande.
Vändningen
Det tunga uttåget mot Bayern överskuggar tråkigt nog mycket av det positiva från året som har gått. Men ett annat starkt minne, fast av positiv karaktär, som jag bär med mig är den imponerande vändningen mot Milan i åttondelsfinalen i samma turnering. Barcelona, som hade stått för en provocerande svag insats i Milano, vann returen med 4-0 som på beställning och stod för säsongens absolut bästa insats i ett mycket skarpt läge. Att åka ut mot Bayern i semifinal är en sak. Att åka ut mot Milan redan i åttondelsfinalen hade varit något helt annat. Matchen gav mig också ännu en påminnelse om varför min kärlek till den här klubben är så obegränsad och kompromisslös. När domaren blåste av matchen i Milano kändes det frustrerande, deprimerande och uppgivet. Lika starka, fast omvända, var känslorna när Jordi Alba kontrade in 4-0 i returmötet på Camp Nou. Vetskapen om att Barcelona alltid kommer att komma tillbaka och prestera fotboll på en nivå som gör mig knäsvag, gör det enklare att acceptera de här rejäla bottennappen, även fast de givetvis är mentalt påfrestande när de väl inträffar.
En magisk afton på Camp Nou
En annan kväll jag bär med mig från 2013 är utan tvekan den här säsongens möte med Sevilla hemma på Camp Nou. Inte bara för att det var min första match på plats på drygt ett och ett halvt år, utan såklart även för den gastkramande upplösningen vi fick se på en mycket sevärd fotbollsmatch. Bara att få följa nyförvärvet Neymars fotbollskonster längs vänsterkanten gjorde mig på gott humör. Bara att få följa magin kring Busquets intelligenta mittfältsspel på när håll var värt entrépengen. Men bilden som etsar sig fast på näthinnan är givetvis själva matchavgörandet och som vanligt var det ett underbarn från Argentina som återigen drog allas blickar till sig.
Sevillas sena kvitteringsmål tog som en välpumpad boll i magen. Luften gick ur en totalt och Camp Nou var så tyst som bara Camp Nou kan vara. Med sekunder kvar av matchen fick Messi bollen några meter framför mig. Framför honom såg jag ett kompakt Sevillaförsvar. Jag hann tänka ”det här går ju aldrig, det är kört”, vilket även en normal fotbollsspelare hade tänkt och skickat in bollen i straffområdet på ren chans. Lionel Messi är ingen normal fotbollsspelare. Argentinaren såg istället situationen som en möjlighet att vinna matchen och satte fart rakt mot försvararna. Den första dragningen lyckades, men inte den andra. Målchansen var borta, men Messis tjuriga vinnarskalle och tro på sig själv gjorde att han på något sätt lyckades ta sig förbi försvararen på fel sida och skicka in bollen till Alexis som satte dit det avgörande målet. Hela Camp Nou exploderade i ett enda stort glädjefyllt fyrverkeri som spreds över den mörka kvällshimlen. Känslorna som uppstår när helvetet förvandlas till himmel inom loppet av några få sekunder leder till något slags euforiskt chocktillstånd som knappast är särskilt hälsosamt, men inte desto mindre underbart att uppleva då det samtidigt leder till ett stort välbefinnande som man kan leva länge på.
En halvlek bortom all logik
Årets näst sista halvlek var också årets absolut märkligaste och utspelades förra helgen när Barcelona gästade Getafe. I inledningen av matchen var Barcelonaspelarna totalt orörliga, omotiverade, lamslagna och på gränsen till djupt sovande. Under tiden passade hemmalaget på att göra både 1-0 och 2-0 redan efter en kvart och det hade kunnat vara ännu mer. Inledningen var bland det mest bedrövliga jag någonsin sett Barcelona prestera och att laget överhuvudtaget skulle få med sig poäng från matchen kändes oerhört långt borta. Det som sedan kom att utspela sig under halvlekens återstående halvtimme var så ologiskt att jag fortfarande har svårt att tro att det faktiskt har hänt. Från ingenstans, och jag menar verkligen ingenstans, piskade Pedro in ett hattrick inom loppet av nio minuter. Att en fotbollsmatch helt kan byta skepnad från en minut till en annan kan på ett sätt vara lite skrämmande, men är samtidigt en del av tjusningen med den här sporten. Efter matchen kände jag mig både lättad och glad, men mestadels förvånad över en av de märkligaste fotbollshalvlekarna jag någonsin skådat.
Neymar har vuxit in i Barcelonatröjan
En av årets absoluta ljusglimtar är såklart Neymars första halvår i Barcelona. Precis som Ronaldinho är Neymar den typen av spelare som får mig att längta ännu mer till matcherna än normalt. Brassen inledde försiktigt utan att ta alltför stor plats, men har ju längre säsongen gått tagit för sig alltmer och visat vilken enorm potential han besitter. Om man ska försöka hitta någonting positivt med Messis skadefrånvaro så är det just att Neymar både har tvingats och tillåtits ta ett större ansvar och på så vis vuxit in i laget snabbare än förväntat. Sättet som Neymar redan har anpassat sig till Barcelonas spel utan att ge avkall på sina egna kvalitéer är ingenting annat än imponerande och jag är helt övertygad om att vi än så länge bara har fått en försmak av vad brassen kan uträtta. Efter uttåget ur förra säsongens Champions League stod det klart att Barcelona behövde hämta in en offensiv spelare som är bra nog att avlasta Messi och göra Barcelona mer svårlästa. Ingen aktiv fotbollsspelare hade passat in bättre på den beskrivningen än just Neymar, som bland annat har hunnit med att göra mål i ett El Clásico under sin första tid i klubben.
Neymar som inledde säsongen lysande hade, liksom hela laget, en tuff period under förlustmatcherna mot Ajax och Athletic. Brassen ville lika mycket fortfarande, men fick inte ut särskilt mycket av sitt spel och uppträdde märkbart frustrerat. Den 11:e december skulle det äntligen vända för Neymar. Förutom en magisk uppvisning innehållande vacker fotbollskonst satte brassen dit sitt första hattrick för Barcelona mot Celtic och tackade högre makter. Även om Celtic inte bjöd på något större motstånd var det här en match som Neymar behövde för att aktivera den så kallade ketchupeffekten. Av bara farten satte en betydligt mer avslappnad Neymar dit ytterligare två mål i den svårspelade matchen mot Villarreal och visade att han trivs alldeles utmärkt i rollen som matchvinnare. Att värvas för stora pengar till en storklubb som Barcelona innebär en gigantisk, ibland på gränsen till omänsklig, press. Neymar har på kort tid bevisat att han helt klart klarar av att hantera den pressen och att han har mycket att tillföra Barcelona under många år framöver.
Ett rakare Barcelona med Tato Martino
Att Neymar slutligen skrev på för Barcelona var såklart en stor nyhet i världsfotbollen. Men trots det var känslan att uppmärksamhet bland Barcelonafansen snabbt förflyttades till spelaren som aldrig behagade att dyka upp – den så efterlängtade mittbacken. Med 0-7 mot Bayern München färskt i minnet var det sensationellt att Barcelona inte valde att förstärka den lagdel där tyskarna hade avslöjat uppenbara brister. Många Barcelona-anhängare blev förvånade. Andra blev argare än matadoren i ”Tjuren Ferdinand”. Hur kunde denna inkompetenta ledning på allvar mena att säsongen skulle inledas utan ett nytt tillskott till backlinjen? Titta bara på hur det såg ut mot Bayern! Utan en ny mittback kommer vi ju aldrig att vinna Champions League!
Ja, så kanske det är. Eller så kan de ju vara så att 0-7 mot Bayern inte enbart berodde på att det saknades en enskild spelare i backlinjen. Det kan ju också ha varit så att lagets kollektiva försvarsspel inte fungerade lika bra som tidigare. Utan ett väl fungerande kollektiv kommer försvarsproblemen att kvarstå, även om det värvas in mittbackar för hundratals miljoner.
Under nye tränare Tato Martinos ledning har vi fått se tendenser på ett rakare spel från Barcelona sida. Ett mer direkt spel som har inneburit mindre bollinnehav än vanligt för Barcelona, men desto fler genombrottsförsök. Enligt mig är detta en av de viktigaste aspekterna för att Barcelona ska kunna ta sig tillbaka till den absoluta toppen. Att utveckla sitt spel genom att kunna blanda kontrollerat bollinnehav med ett mer frekvent djupledsspel innebär många fördelar. För det första blir spelet mer svårläst för motståndarna som behöver anstränga sig än mer när de inte längre bara behöver förflytta sig i sidled. Samtidigt leder det rakare spelet, ur mitt perspektiv, till en mer sevärd och effektiv fotboll när man väl får den att fungera. Neymar har redan med sin snabbhet visat att han är en perfekt spelare för det här rakare spelet. Det ska bli oerhört intressant att se vilken roll Martino på sikt kommer att ge Neymar för att få ut så mycket som möjligt av brassens breda kvalitetsportfölj.
Defensiven alltjämt ett frågetecken
Att Martino har velat göra Barcelonas offensiva spel rakare har varit tydligt. Däremot innebär det mer direkta spelet att Barcelona har svårare att kontrollera matcherna och att motståndarna får fler omställningslägen. När det gäller försvarsspelet har Martinos signaler inte varit lika tydliga och här kvarstår alltjämt frågetecken. Under perioder i enstaka matcher har man trott att den så framgångsrika höga pressen har varit tillbaka igen, för att i nästa match inte se ett spår av den. Årets stora glädjeämne gällande defensiven har varit unge Bartra som på allvar har börjat ta för sig i Barcelonatröjan. Trots det är känslan att det fortfarande saknas något i den defensiva organisationen. De allra flesta som sympatiserar med Barcelona (och säkerligen många andra också) anser att en ny mittback behöver inhandlas i januari och jag kan såklart inte säga emot då lagkapten Puyol dessvärre inte längre kan matchas lika frekvent. Värvningen av en ny mittback är möjligen en del av lösningen. Den andra delen handlar om att Barcelona måste börja fungera som ett kollektiv även defensivt igen. Det är tränare Tato Martinos absolut viktigaste uppgift inför fotbollsåret 2014.
VM-året 2014
När man blickar fram emot fotbollsåret 2014 är det såklart ofrånkomligt att nämna sommarens VM-slutspel i Brasilien som kommer att bli en fotbollsfest utöver det vanliga. Men fram tills dess har vi en mycket intressant vår att se fram emot. Närmast hägrar stormatcher i form av ett kusligt bortamöte med svårspelare Atlético och ett hysteriskt intressant dubbelmöte mot Manchester City som kan sluta precis hur som helst. Ett möte som kommer avgöra vart en stort del av Barcelonas säsong tar vägen. Sedan återstår givetvis säsongens andra El Clásico med allt vad det innebär. Nej, vi kommer inte ha några som helst problem att fylla fotbollsalmanackan fram tills juni månad.
Ur ett mer individualistiskt perspektiv ser jag framförallt fram emot att följa Messi och Neymars framfart mot VM och se vad de kan uträtta på planen tillsammans nu när brassen har blivit varmare i kläderna. Två spelare som kommer att sätta färg på såväl resten av Barcelonas säsong som VM-slutspelet i sommar. Att få se båda två i Barcelonas tröja gör att det kittlar lite extra inför säsongens andra halvlek.
Den löpsedel jag helst läser under 2014
”Allt gick så fort – det gick inte att uppfatta vad som hände. Nu är han störst genom alla tider”.
En chockad Pelé efter Messis hattrick i VM-finalen mot Brasilien.
Nedan följer årets...
...mest oväntade: I maj 2008 förlorade Barcelona bollinnehavet mot Real Madrid. Därefter skulle det komma att dröja ända tills 21 september 2013 innan Barcelona på nytt skulle äga bollen minst. Även den här gången var motståndaren från Madrid, men vem hade kunnat ana att Rayo Vallecano var laget som skulle bryta trenden?
...välkommen tillbaka: Alexis första säsong i Barcelona var stundtals lysande. Därefter hamnade chilenaren i en oförklarligt lång formsvacka där ingenting stämde. Under pågående säsong och slutet av den förra har Alexis kommit tillbaka på allvar och visat att han har i Barcelona att göra med segermålet i El Clásico som den absoluta höjdpunkten.
...fantasisiffror: Barcelona vann 32 av 38 matcher i La Liga förra säsongen där laget samlade ihop 100 poäng och gjorde 115 mål. Lionel Messi stod för osannolika 46 ligamål och gjorde 60 av Barcelonas totala 155 mål under säsongen. Jag minns hur jag för några år sedan uppnådde likande siffror när jag spelade FIFA och kallade spelet för orealistiskt.
...mest bortskämda: Som vanligt är Barcelonas fans mest bortskämda. Ovanstående siffror från förra säsongen och en Champions League-semifinal tillsammans 15 av 17 möjliga segrar i ligan den här säsongen och vunnen Champions League-grupp räcker inte för att göra fansen nöjda. Säger en del om kravbilden på Barcelona.
...högoddsare: Att någon annan än Messi eller Ronaldo skulle leda skytteligan i La Liga vid juluppehållet. Och såklart att någon annan än Messi skulle leda Barcelonas interna skytteliga i La Liga vid samma tidpunkt.
...mest irriterande detalj: Montoya tajmar ofta sina löpningar längs högerkanten perfekt, men när han väl ska slå in bollen tar spanjoren av någon anledning alltid ett extra tillslag på bollen som gör att målchansen uteblir. Någon borde väl kunna lära Montoya att använda ett tillslag? Ett tips på vägen kan dock vara att inte lyssna alltför mycket på kollegan Dani Alves när det gäller just inläggsteknik.
...kram: Den som Puyol delade ut till Dongou efter sistnämndes mål mot Cartagena i Copa del Rey. En gest som säger mer än tusen ord om en spelare som inte är 35 år längre, men som kommer saknas oerhört den otäcka dagen han lägger skorna på hyllan. .
...hyllning: Hyllningen av Eric Abidal under och efter förra säsongens avslutande ligamatch mot Málaga. Publiken visade sin kärlek, Abidal höll tal och hissades av sina lagkamrater. Dani Alves hedrade sin kompis ytterligare genom att byta tröjnummer till 22 som hade varit fransmannens nummer under flertalet framgångsrika år med klubben.
...hattrick: Pedros hattrick mot Getafe förra helgen var Barcelonas snabbaste sedan 1999. Ska vi gissa på att Messi hinner slå detta redan under 2014?
...vattenbärare: Adriano har mestadels fått spendera tid på bänken sedan flytten från Sevilla. Brassen har dock aldrig klagat och när han under året har varit mer frekvent förekommande i startelvan har en av ligans mest underskattade spelare stått för flertalet avgörande insatser för Barcelona.
...TV-skämt: Att Cmore sitter på TV-rättigheterna till La Liga är inget annat än ett stort skämt. Vill man se Barcelonas samtliga matcher får man öppna plånboken. Det är en sak. Men att kanalen inte började med studioinramning till matcherna förrän flera omgångar in i säsongen är inget annat än ett stort hån mot oss som vill följa La Liga och som dessutom är beredda att betala dyrt för det. Ge rättigheterna till en kanal som bryr sig på riktigt eller skärp till er rejält!
Gott nytt fotbollsår! Visca el Barca!
