Saab Arena, 2018-10-02 19:00

Linköping - Brynäs
4 - 0

Athletic Club - Cristiano Ronaldo 0-3

Trots att Athletic Club spelade sin bästa fotboll för säsongen och stundtals förde spelet var det ändå Real Madrid som tog en stabil 3-0 seger. Skillnaden lagen emellan stavades C-R-I-S-T-I-A-N-O R-O-N-A-L-D-O. Han gjorde två mål och ett läckert assist, men framför allt tog han den tjuriga hemmapubliken vid hornen och slängde omkull den på rygg efter en lång och oviss kamp.

Hemmalaget Athletic, på förhand så nederlagstippade, tvingades på grund av skador och avstängningar spela med en reservbetonad backlinje och utan sin målspruta Aduriz. Tränaren Marcelo Bielsa formerade sitt vanliga 4-1-4-1 så här: Iraizoz i mål; Ramalho, Ekiza, San José och Aurtenetxe i backlinjen; Iturraspe som ensam städgumma på mitten bakom de offensiva mittfältarna Susaeta, Herrera, Muniain och Ibai. Längst fram Llorente sin blott tredje ligamatch från start denna säsong.

Real Madrid saknade den så viktige Özil, garanten för offensivt skönspel, och succébacken Varane. Jose Mourinho ställde upp med ett mer cyniskt balanserat 4-2-3-1 där målvakten Diego López storspel denna säsong gav Mourinho det lilla skäl han behövde för att hålla den levande Real-legenden, världens bäste målvakt, Iker Casillas på bänken trots att han nu återhämtat sig från skada. I backlinjen Ramos, Pepe, Albiol och Marcelo. Xabi Alonso och Khedira som två dragoxar på mitten, med trion Cristiano Ronaldo, Modric och Di María. På topp en ensam Benzama.

På förhand hade Athleticredaktionen (och de flesta andra) lyft fram duellen mellan Cristiano Ronaldo och San Mamés-publiken som en av huvudingredienserna i matchen. Mycket riktigt blev det så och den kampen var både dramatisk och intensiv i 78 minuter. Men det var Ronaldo som fick första ordet. I matchens andra minut drog han in en fantastisk frispark i krysset bakom en chanslös Iraizoz.

Athletic lät sig dock inte nedslås utan plockade fram sin bäste fotboll sedan förra säsongen då Bielsa fortfarande gick på vatten. Ett ganska stabilt bollinnehav, offensiva kombinationer och flera fina lägen präglade hemmalagets första halvlek. Iker Muniain som släpande anfallare var briljant och visade alla oss som hunnit glömma hur talangfull han faktiskt är att det finns en fotbollsframtid i Bilbao post-stjärnutrensningen anno 2013. Herrera, Susaeta och Ibai var likaså alerta, även om den sistnämnda hamnade offside lite för ofta i lite för enkla lägen. Men den klarast lysande stjärnan i den första halvleken var Jónas Ramalho som låg som ett frimärke på Ronaldo i 45 minuter. Tufft, fysiskt och följsamt försvarsspel kombinerades med fina överlappningar och löpningar förbi en Marcelo som ständigt fanns sig överspelad i defensiven.

Real Madrid skapade två livsfarliga kontringslägen under halvleken, men inte mycket mer. För hemmalaget uteblev också målen, även om Susaeta fick flera kanonlägen, Herreras vänsterslägga tvingade Diego López att göra en fantomräddning i den 43 minuten och det fanns bud på flera straffsituationer. Dessutom blev en helt fri Llorente ganska tveksamt avblåst efter att Pepe förlorat en höjdduell mot sin flera decimeter längre motståndare. Överhuvudtaget var domaren Teixeira Vitines inkonsekvent, räddhågsen och visade prov på samma svaga spelförståelse som vanligt.

När målen uteblev kom halvleken istället att handla om just kampen mellan Ronaldo och hemmapubliken. Ronaldo var inblandad i en hel del. Efter en kvart hade han både gett och tagit några smällar från Ramalho, hunnit filma, gestikulerat mot publiken, domaren och sin unge ryggsäck. Ju längre halvleken pågick desto mer var det tydligt att Ronaldo stod och balanserade på linjen mellan taggad och skogstokig. Efter ungefär en halvtimme korsade dock Ronaldo defintivt gränsen till det dysfunktionella när han först filmade, sedan vägrade ställa sig upp, därefter skällde ut den totalt ponduslöse domaren Teixeira Vitines i en hel minut, berättade för alla som ville (och inte ville) höra att han minsann fått en armbåge i ansiktet (om än av den osynliga sorten som inte fastnar på reprisbilder) och därefter gav Iturraspe en stenhård spark efter avblåsning i momentet efteråt. Minst tre gula kort i ett spelmoment, således, men klart är att vissa spelare behandlas efter en annan måttstock i Spanien. När Ronaldo fortsatta med att göra stora (löjliga, såklart) gester tvärs över hela planen mot vänsterbacken Aurtenxte och hemmapublikens burop blev till en kakofoni av skymfningar och löje, kändes det som om San Mamés fått seriens näst bäste spelare helt ur balans.

Andra halvlek blåstes igång och Athletic Club trummar igång med samma fina spel. I den 51 minuten inträffar kanske matchens mest avgörande sekvens när en redan varnad Xabi Alonso får in en klockren armbåge mitt i nyllet på San José. Xabi Alonso felkopplade nervsystem gör dock att kontakten mellan San José näsrot och hans armbåge, leder till att nervcellerna i hans eget ansikte börjar fyra av. Bedövad av smärtan faller han ihop och den kloke rättskiparen Teixeira Vitines kan bara konstatera att inget oschysst har begåtts eftersom båda spelare har ont.

Efter en timmes spel börjar Real Madrid hålla lite mer boll och skapar några farliga lägen som tvingar Iraizoz att hålla sig alert. I den 68:e minuten sänker dock Ronaldo både Athletic och hemmapubliken totalt när han tar sig fri från Ramalhos intensiva markering och nickar in en frispark från mittplan som Xabi Alonso sveper in i boxen. Matchen avgörs där och då, men Ronaldo spelar fram en nyinbytt Higuain till 0-3 innan Mourinho bestämmer sig för att portugisen fått nog med smällar för en match. Inget av större intresse för matchens utgång händer efter detta, förutom att junioren Eric Morán får göra sin första ligamatch i karriären.

Även efter matchen kom det mesta att handla om Cristiano Ronaldo. I den mixade sonen menade Ander Herrera portugisen var tungan på vågen, medan Mikel San José (och de flesta baskiska tidningskrönikörerna) menade att Ronaldo skulle få mer respekt och beundran om han koncentrerade sig på det rent fotbollsmässiga. Aitor Karanka, som i tid och otid får översätta Jose Mourinhos arrogantiska till vanlig förståelig spanska åt pressen, gjorde en djupare genusanalys och menade att ”fotboll är en sport för män, på San Mamés i ännu högre utsträckning och Ronaldo visade att han stod upp”. (Ungefär samtidigt spelade Athletics damlag 1-1 borta mot Atlético Madrid, men det var tydligen en annan sport?)

Frågan inför match var om Athletic skulle kunna ta sig igenom en given förlust utan själsliga sår och med huvudena högt. Svaret var mer än ett rungande ja, Athletic plockade fram den mest inspirerande Bielsafotboll supportrarna fått se på över ett år. Den kommande kniven-på-strupen-matchen mot bottenrivalen Deportivo, seriens mest formtoppade lag, känns plötsligt som ett gyllene läge att definitivt rycka från nedflyttningszonen. Aupa Athletic!