Krönika: Halvlek i Atletilägret
En summering av den första halvan av säsongen
Åren utan titlar staplas på hög för den forna storklubben Atlético, när vi summerar den här säsongen kommer vi att hamna på det föga smickrande talet tio. För så långt tillbaka i tiden får vi gå om vi ska hitta en titel värd namnet. Men året 1996 vann man å andra sidan två tunga titlar, ligan och cupen! För det är med den säsongen Atleti alltid kommer att jämföras med, när man börja vinna några matcher.
Kort tillbakablick
Efter den klassiska dubbeln följde några turbulenta år med ett otal antal tränare och en spelaromsättning som saknar motstycke i Atletis historia. Köp dyrt och sälj billigt var melodin, med något enstaka undantag. Kontinuitet är ett ord som inte fanns i ordlistan hos ledningen i klubben. Med den bakgrunden är det inte så konstigt att man har harvat på som man har gjort de sista säsongerna. Men så för två år skedde något, då planterades fröet till något som kan liknas med hopp om en blommande framtid. Man började forma laget bakifrån, målvakten Leo Franco värvades. På backsidan förstärkte man med duon Pablo och Perea, samt återvändande vänsterbacken López. Den nya backlinjen gjorde succé, men det var framåt som man var uddlösa då Torres blev blekare för varje omgång man närmade sig den varma årstiden och ingen annan heller klev fram. Ferrando fick lämna skutan när laget till slut blev tolva och för tredje säsongen på raken missade spel ute i Europa.
Silly season
Men grunden fanns för att bygga ett storlag som kunde vara med och konkurrera om topplatserna i ligan igen. Mannen som skulle lotsa Atletiskutan mot framgång var den levande legenden Carlos Bianchi. Den argentinska mästarcoachen var tidigt med om att peka ut de spelare som han ville förstärka truppen med, och han fick de han ville. Ja, förutom Riquelme då, som gick skamlöst billigt till Villarreal. När transferfönstret stängde kunde El Virrey summera silly season med fyra nya landslagsstjärnor i Atletilägret. De fyra var den serbiske anfallaren Mateja Kezman, den bulgariske storstjärnan Martin Petrov och de båda argentinska mittfältarna Maxi Rodriguez och Luciano Galletti.
Med försvaret intakt från säsongen innan och anfallet förstärkt skulle Atlético bli ett lag att räkna med igen, så var det tänkt. Försäsongen lovade gott, även om man inte glänste, så fanns det ändå ett embryo till något som kunde bli något. Säsongen 05-06 skulle man äntligen vara med och slåss i toppen av tabellen igen. Men så blev inte fallet. För när vi har spelat halva säsongen har man tagit endast 20 poäng på 19 matcher. Bakom den poängskörden döljer sig bara fyra vinster, varav två har tagits på hemmaplan. I tabellen har man halkat ner till en femtonde plats och har bara tre poäng ner till nedflyttning. Det är den sämsta starten av Atleti sedan början av 90-talet och till och med sämre än säsongen 99-00, då man till slut åkte ur La Liga! De usla resultaten blev till slut för mycket för ledningen som skickade ut Bianchi och hans argentinska tränarkollegor från Cirkus Atlético. In med Pepe Murcia istället, som plockades upp från B-laget för att ta hand om den stukade spelartruppen.
Fritt fall
Varför har det då gått så knackigt för de rödvitrandiga? Det finns inget entydigt svar på den frågan, utan det är ett flertal olika orsaker som i sin tur har gjort att resultaten har gått neråt istället för uppåt. Men till och börja med, så är det är mycket lättare att lära ett lag hur man ska försvara sig än hur man ska anfalla. Det är inget man hinner göra på någon månad, med nya spelare som inte känner varandra innan. När sedan grundplåten, den säkra defensiven från året innan vacklar, gör det inte lättare för laget att nå framgång. För måskyttet har klickat för landslagsanfallarna Torres och Kezman, som har missat de chanser som laget trots allt skapar. Framförallt har Fernando Torres varit en skugga av sitt forna jag, bara fyra mål framåt varav ett inprickat på straff.
En annan brist som laget har haft är man inte anfaller som ett lag och inte försvarar sig som ett lag. En av grundpelarna i fotbollens ABC saknas där för många spelare inte gjort tillräckligt och laget har blivit för utspritt och har haft för stora avstånd mellan lagdelarna. Som lök på laxen har man inte hittat rätt melodi när det gäller vilken taktik man ska använda. Bianchi började säsongen med en 4-4-2 uppställning med två pivotes, där bristen framförallt var att det centrala mittfältet som inte fungerade offensivt. Man hamnade för långt ner i planen och de enda anfallsalternativen som fanns kvar via kanterna eller en långboll upp mot anfallarna. Den fega taktiken höll länge den lille skicklige mittfältaren Ariel Ibagaza utanför startelvan. När den lille trollkarlen bereddes plats var det på bekostnad på uteblivit kantspel i Bianchis favoritmodell 4-3-1-2. Men inte heller denna taktik hann skörda några framgångar.
Att framgång leder till framgång är ingen myt, ett lysande exempel på den devisen är Osasuna. Lika lätt som det flyter på för laget i framgång lika tungt är det att komma ur en spiral av negativa matcher och händelser. Med en trygg spelidé och gott självförtroende i ryggen kommer framgångarna. Det är ingen tillfällighet att Atlético har tappat poäng på övertid ett flertal gånger under hösten. Har man gjort den en gång och det snabbt följs av ännu en gång, så sätter det sig innanför pannbenet. I några fall kan det tillskrivas otur, men till slut är man inne i den negativa spiralen och laget agerar ängsligt och är mer rädd för att förlora istället för att koncentrera sig på att vinna. Historien upprepas och i sann pupasanda och man kan inte knyta ihop säcken och bärga tre poäng.
Tryggheten på hemmaplan har saknats den här säsongen, man har bara lyckats vinna två matcher. Ett uselt facit jämfört med tidigare säsonger då Calderón har varit ett fort. Till och med de trogna fansen visade sitt missnöje under slutdelen av hösten med att utebli eller visa sitt missnöje på plats mot Bianchi och klubbledningen.
Oturen grinar laget i ansiktet
Kan inte låta bli att tänka på oflytet med en rad av ofördelaktiga eller uteblivna domslut till Atletis nackdel. Raden började borta mot Deportivo, där segermålet föregicks av ett överfall på Atletis försvarare Valera. Som fick sy ihop ett sargat ögonbryn med ett antal stygn, efter segerskyttens Capedvillas omilda framfart. Tappet i Anoeta, där man tappade en 2-0 ledning till förlust, där baskerna hade hjälp av en givmild linjedomare som missade en solklar offside på Nihat vid ett av målen. I derbyt hemma Real Madrid blev man rånad på chansen att åtminstone få ge marängerna en match, när López fick ett rött redan efter sex minuter! Några omgångar senare glömde domaren att blåsa av matchen och Villarreal fick chansen att kvittera på extra övertid. Hemma mot Espanyol blev laget blåsta på en eller flera straffar. Borta mot Athletic skedde nog den största skandalen, där hemmafansen slängde in fyrverkeripjäs i Atletiburen på övertid, under spelets gång. Som belöning lägger domaren till en extra minut och lejonen hinner kvittera ännu en gång.
Ljuset i mörkret
Ett av få ljus på Atletihimlen under hösten var segern hemma med 2-1 mot suveräna serieledarna Barcelona. För övrigt katalanernas enda förlust under deras framgångsrika Eriksgata i La Liga, där man har ångat ifrån till en solklar serieledning!
Är det månne ljuset i tunneln vi skådar när ett pressat Atleti vann gårdagens bortamatch mot Zaragoza med 2-0. Lagets pinsamma svit på tio matcher utan vinst tog äntligen slut. För under nye tränaren Pepe Murcias ledning är det offensivare lag han ställer på planen. Med Kezman tillbaka efter sin meniskoperation, är det numera bara en pivote på mittfältet i diamantformad 4-4-2 uppställning. Där man vågar lita på kreatören Ibagazas känsliga högerfot och arbetsinsats. 18 matcher kvar och det kan bara gå bättre.
¡Aupa Atleti!