Det är dags att vakna! Avgå C & M!!
Den här artikeln försöker belysa den inkompetens som råder och som har rått inom Vicente Calderons väggar där Enrique Cerezo och Gil Marín gång på gång fattat felaktiga beslut under senare år, bland annat angående tränarfrågan, och att detta lett till att Atlético aldrig lyckats ta den efterlängtade Europaplatsen som man strävat efter sedan uppflyttningen. Det är dags att vakna och inse att ändringarna bör göras i styrelsen och inte nödvändigtvis bland spelarna eller tränarstaben.
“Ok, vi ska fatta oss kort. Du får ett år på dig att ta oss ut i Europa. Misslyckas du får du söka dig vidare till en annan klubb”. Så har det låtit sedan Luis Aragonés, förbannad och besviken, lämnade klubben efter säsongen 01/02.
Gregorio Manzano, Carlos Bianchi, José “Pepe” Murcia och César Ferrando. Låter dessa namn bekanta? Har dessa herrar någonting gemensamt? Jo, faktiskt. Alla har de fått bevittna Atléticostyrelsens benhårda och kompromisslösa krav på snabb framgång. I samtliga fall har ovanstående tränare fått lämna Manzanaresklubben med svansen mellan benen, grovt Prozacberoende och med ett rykte om sig att vara totalt inkompetenta. Märkligt tycker undertecknad med tanke på att de som verkligen har förtjänat ett dåligt rykte på grund av att man missbrukat sin position inom klubben, med vansinniga planer om att lämna Calderonstadion för en Olympiastadion med löparbanor (!) och illa genomtänkta värvningar, glatt viftar med sina svansar än idag. Jag syftar givetvis på herrarna Enrique Cerezo och Gil Marín.
Styrelsens enkelspåriga och naiva resonemang under senare år lyder: ”Låt oss köpa ett par nyförvärv inför nästa säsong, en sju till tio spelare (löst räknat förstås), så får vår blivande tränare pussla ihop ett kanongäng av det”. Att media och supportrar insisterat på att truppen, tillsammans med den ene efter den andre tränaren, behövt mer tid på sig att spela ihop sig till ett lag verkar Cerezo och Marín inte velat lyssna på. ”Sådant trams skriver de i sporttidningarna för att skapa kaos inom klubben och för att sälja fler lösnummer… Vi vill se resultat inom ett år och givetvis kan vi ställa ett sådant krav på en tränare. Klarar inte tränaren av att palla för trycket skall han ju inte vara tränare över huvud taget…” Ibland undrar man om det inte är just så Cerezo och Marín resonerar, hur absurt det än må låta…
Hm, har undertecknad tillräckligt med bevis för att kunna lägga en del av skulden på klubbledningen för uteblivna framgångar? Ja, om man tänker på alla spelare som hamnat i klubben på senare år kan man dels fråga sig var klubben fått pengarna ifrån och dels fråga sig hur styrelsen kunnat tro att man kan bygga upp ett lag som når Europaspelsstandard när man sedan säsongen 02/03 värvat mer än 30 spelare (i min artikel kommer jag att nämna 34 nyförvärv, men de är faktiskt fler…). Låt oss analysera Atléticos lag år för år sedan säsongen 03/04. Ni får sedan bilda er en egen uppfattning om vad som gått aningen snett inom vår kära klubb och hur ledningen tacklat problemen.
Eran med Gregorio Manzano, säsongen 03/04:
Styrelsen bestämde sig inför säsongen 03/04 att det äntligen var dags för klubben att nå högre höjder och med hjälp av den fd Mallorcatränaren Gregorio Manzano, som även har en psykologutbildning i bagaget, skulle målen nås. Gregorio fick så fort han skrivit på kontraktet veta att han endast hade ett år på sig att förvandla ett halvtaskigt gäng (för det var just vad det var!) till ett lag bland de sex främsta i den spanska ligan. Gregorio fick bland annat följande nyförvärv att jobba med sommaren 2003: Alvaro Novo, Demis Nikolaidis, Paunovic, Kiki Musampa, Matias Lequi, Miguel Ariel Ibagaza, Fernando Nano och Gonzalo de los Santos.
Resultatet efter 36 spelade matcher säsongen 03/04? Ja, efter 19 spelade matcher låg Atlético de Madrid på en fjärdeplats, men när ligan vände tappade ”los rojiblancos” en del onödiga poäng, särskilt på hemmaplan, och det blev till slut en sjundeplats som innebar att Gregorio försvann till Mallorca och med honom en drös spelare.
Frågan kvarstår dock: Varför valde man att sparka Gregorio som med tanke på det spelarmaterial han hade att förfoga över gjorde en över förväntan god insats som tränare? Hade han varit kvar i ytterligare ett eller två år hade laget fått den kontinuitet som alla lag, även Atlético, behöver för att bygga upp någonting riktigt stort. Vi får inte heller glömma bort att laget hade en del brister och trots det kom man på en sjundeplats, på samma poäng som Sevilla som slutade på sjätte plats. Inte alls illa.
Eran med César Ferrando, säsongen 04/05:
Säsongen 04/05 var styrelsen ute efter ”revansch” och anlitade César Ferrando, tränaren som i samband med förhandlingarna med klubben klargjorde att han var en vardaglig man som ville vara en del av gänget och som öppet talade om att han gärna gick ut med spelarna för att ta en öl. Antagligen fick César en tillsägelse efter den kommentaren för när väl ligan började såg han inte alls ut att vara en tränare som man frågade om han ville ta en bira efter träningen.
Inför ligastarten värvades bland annat Antonio Lopéz, Gonzalo Colsa, Gaspar, Jesper Gronkjaer, Peter Luccin, Marcelo ”benknäckaren” Sosa (som för övrigt var helt outstanding i bortamatchen mot Barcelona och som sedan inte gjorde så värst mycket mer under den säsongen), Valera, Richard Nuñez, Perea, Pablo, Velasco och den ”store skyttekungen” Salva Ballesta.
Resultat? Ferrando fick redan i februari månad, när stackaren redan börjat knapra magmedicin, veta att han inte längre var önskvärd i klubben. Några månader senare satt Ferrando med Albacetespelarna långt in i småtimmarna och drack öl. Ferrando fick dock vara kvar fram till den 36e omgången trots att han från och med den 27e omgången mest stod apatisk vid sidan om planen och längtade bort. Laget slutade på en bedrövlig elfteplacering, men till spelarnas och tränarens försvar får man säga att det under hela våren ryktades alltför mycket om spelarflykt hit och spelarflykt dit. Det blev ju inte bättre av att herrarna Gil Marín och Enrique Cerezo gick ut i media och sade sig leta efter en vettig ersättare till César Ferrando redan i februari månad! Inte undra på att laget tappade allt i slutet och föll handlöst i tabellen och att Ferrando såg apatisk ut.
Till nästkommande säsong bestämde sig klubbledningen för att rensa upp i kaoset av misslyckade nyförvärv och lösningen var enkel: Byte av tränare, bort med en drös spelare och in med nya.
Eran med Carlos Bianchi/José “Pepe” Murcia, säsongen 05/06:
Till säsongen 05/06 gick bland annat följande spelare med på att skriva kontrakt med Atlético de Madrid: Mateja Kezman, Luciano Galletti, Gabi, Maxi Rodriguez, Zahinos och Martin Petrov. Den store frälsaren som skulle leda detta lag till stordåd var Carlos Bianchi. Som många väl kommer ihåg fick Bianchi inte samma möjlighet som Ferrando att fullfölja säsongen och helt plötsligt fick Pepe Murcia chansen att uppfylla ledningens krav på Europaspel. Det såg länge bra ut för Pepe Murcias del, men i mars månad förstod tränaren att Xeres intresse var nog den enda vettiga utvägen för den relativt oprövade tränaren då Cerezo och hans kompanjon talade om för Pepe att han inte hade någon framtid i den rödvita klubben.
Atlético avslutade säsongen med en pinsam insats på hemmaplan mot Real Betis (1-1) och tiondeplatsen var därmed ”säkrad”. Ännu en tumultartad vår med rykten om spelarflykt, tränarbyte och nya inköp var till ända. Frågan är: Hur kan spelare och tränarstab koncentrera sig endast på resultaten när klubbledningen ”talar ut” i media och pratar vidlyftigt om hur man skall bygga upp ett slagkraftigt lag till nästkommande säsong?!
En ny rensning gjordes inom truppen och nya spelare inför årets säsong blev som bekant Maniche, Costinha, Seitaridis, Miguel, Aguero, Zé Castro, Pernía och Mista. Ny tränare blev den fd Osasunatränaren Javier Aguirre.
Vad har då gått snett de senaste åren? Kan man skylla en sjunde-, elfte- och tiondeplats på tränarna? Hm, om man räknar ihop alla spelare som jag nämnt i texten ovan, ser vi att klubben anlitat 34 spelares fotbollskunskaper inom loppet av 4 år! (Obs! Och då har jag inte räknat med Sergio Aragoneses, Leo Franco och några till… Ni kan säkert räkna ihop fem-tio spelare till som jag glömt att rabbla upp).
Hur klubbledningen kan förvänta sig att en tränare skall kunna spela ihop ett gäng inom loppet av ett år känns rätt anmärkningsvärt! Först och främst måste man bygga upp en stomme och sedan kanske komplettera denna trupp med två eller tre nyförvärv och inte som man gjort tidigare år. Nu när man till slut värvat någorlunda vettigt bör man se till att behålla dessa spelare och inte göra så många ändringar till nästa säsong, max tre enligt mitt tycke (Seita, Maniche och Costinha). Detta innebär ju även att tränaren måste få åtminstone ett år till på sig att foga samman gänget. Manzano, Bianchi, Ferrando, Murcia och Aguirre har alla försökt implementera sin spelstil, och de har skiljt sig åt, kan jag lova er. Tänk er hur det måste kännas för en spelare som Fernando Torres, som för övrigt är en av få spelare som överlevt alla nyförvärv som försvunnit lika snabbt som de kommit, att varje år få nya order…
Man får tycka vad man vill om Aguirre, personligen är jag inte det minsta förtjust över hans defensiva mentalitet, men för klubbens och spelarnas del vore det ett taktiskt självmord att ännu en gång byta tränare till nästa år. Ge Aguirre chansen även nästa säsong och fungerar det inte då kan man sparka honom i vetskap om att man gett honom en ärlig chans att implementera sin spelstil. Om det är någon eller några som skall ifrågasättas under våren 07 så är det herrarna Cerezo och Marín som ständigt uttrycker sig klumpigt när de ”talar ut” i media. Undertecknad efterlyser en styrelse som står på spelarnas och tränarnas sida även när det går dåligt!! År efter år har denna inkompetenta styrelse gått ut i februari månad och talat om svunna tider och hur klubben skall bli slagkraftigt inom loppet av några år, bara man rensar upp lite i leden så…
Summa summarum, Atléticos styrelse har med sin iver att hamna högst upp igen glömt bort att trygghet och kontinuitet är viktiga ord för att nå framgång, åtminstone på lång sikt. Laget har, i och med alla dessa värvningar, famlat i mörkret och sparkat den ene tränaren efter den andra. Varför har man inte gett tidigare tränare en ärlig chans? Jag tror att vi hade spelat ute i Europa nu om vi hade haft kvar Manzano eller Ferrando. När vi nu äntligen verkar ha värvat bra (om vi bortser från Maniche, Seitaridis och Costinha) går Helan och Halvan (läs Cerezo och Marín) ut igen med att kritisera laget offentligt efter förlusten mot Recreativo. Om det är någon som faktiskt förväntas stå med ett fånigt leende och försvara spelarna trots en prekär situation så är det väl ändå ledningen! Visar inte klubben solidaritet med spelarna kan man väl inte förvänta sig några lysande resultat heller!
Slutligen bör man ta sig en riktig funderare på följande citat som man kan hitta i Andreas artikel som rör just Aguirres framtid i klubben:
”Det är inget ämne som jag prioriterar högt, det högt prioriterade är det att laget fungerar och når Europa. Min egen situation är helt och hållet i andra hand. Jag fixar alltid mina affärer under två minuter och så kommer fallet även vara den här gången, eftersom att det inte är någonting som är högt prioriterat, varken för mig eller för klubben”.
Att Aguirre sköter sina affärer på två minuter för stå för honom, men att klubben inte verkar prioritera en fortsättning på Aguirres kontrakt är pinsamt. Visst måste det ligga en viss kritik mot klubbledningen när Aguirre säger att klubben inte heller prioriterar ett fortsatt samarbete.
Det är dags att vakna! Avgå Cerezo och Marín! Låt Aguirre vara kvar!