Det sista slaget
Ännu är det osäkert vilka 11 krigare som Aguirre kommer att välja ut för att i en sista avgörande strid försöka ge tillbaka området kring Piramides hedern tillbaka. Rykten har spritt sig om att delar av befolkningen i den spanska huvudstaden är i upplösningstillstånd efter lagets reträtt de senaste månaderna och många är dem som beskyller spelarna för att endast vara förmögna att vinna krig med munnen och med tomma löften om en ljusare framtid.
Under hela våren har våra rödvita grabbar förlorat det ena slaget efter det andra och en ny blytung förlust på söndag, i Pamplona av alla ställen (det bådar inte gott), gör att våra trupper kommer att vara det stora samtalsämnet under sommaren. Dels kommer det att handla en hel del om den fredspakt som herrarna Cerezo och Marín måste teckna med supportrarna och dels kommer det att handla om vilka krigare som kommer att lämna klubben efter att ha förlorat Uefacupstriden.
Efter att ha förlorat det ena stora slaget efter det andra lär nog inte de hängivna supportrarna nöja sig med en simpel fredspakt och en ny krigare vid namn Gabriel Camuñas kan, om han sköter korten rätt, få den upprörda massan med sig och då kan Cerezo & Co kanske bara se en kapitulation som enda utvägen och lämna över ritningarna till någon annan.
Att laget, ännu en gång, visar sig vara totalt oförmöget att uppfylla ett krav som måste anses vara rätt rimligt med tanke på hur mycket pengar som har satsats på att vända skutan åt rätt håll igen är ett stort mysterium. Skadorna på Maxi och Petrov har inneburit att truppen urholkats, men likt förbaskat är det enormt svårt att förstå hur en jättesatsning kan stå och falla med två spelare. Laget har ännu en gång underpresterat när det väl gäller och vi kan fortsätta att leva under mottot ”sämst när det gäller”.
Nåja, en seger på söndag, samtidigt som Villareal tappar poäng mot Sevilla, för oss tillbaka till en efterlängtad Uefacupplats och därmed kan man väl säga att krigarna räddat upp den här säsongen, eller? Nja, tyvärr kommer de senaste månadernas insatser mot Espanyol, Real Sociedad, Mallorca, Celta, Recreativo, Sevilla, Valencia, Betis och framför allt Barcelona (0-6, vad skall man säga?) vara kvar i näthinnan och skall jag vara helt ärlig anser jag det mer rättvist att ett lag som Villareal tar en Uefacupplats (om man nu kan prata om rättvisa i det här sammanhanget). El submarino amarillo har visat upp en härlig inställning och en sådan övertygelse om att allt är möjligt, om man bara anstränger sig, att de faktiskt är värda den tabellplacering man innehar just nu. Villareal står för allting som Atlético saknar, det är dagens sanning. För mig handlar fotboll mer än att bara ta poäng i matcherna. Det handlar om hur poängen tas. Titta bara på Sevilla och hur de har spelat fotboll det här året. Visst, laget verkar inte nå riktigt fram, men jag kan tänka mig att supportrarna är nöjda med laget och på det sätt laget genomfört sina matcher. Det är faktiskt en rätt stor tröst nu när man står och faller på mållinjen. Även Real Madrid har visat upp en sida som man knappt trodde fanns kvar inom institutionen, nämligen ett otroligt jävlar anamma. Vinner laget ligan så gör man det inte för att man har spelat den roligaste fotbollen, utan för att spelarna, helt sonika, bestämt sig för att varje strid ska vinnas till varje pris och det får kosta vad det kostar.
I skrivande stund har Madridspelarnas stridslystnad fört upp Castellanalaget till en position som var en ren utopi för några månader sedan och även om vi Atléticos håller tummarna för Mallorca på söndag så vet vi, innerst inne, att Real inte släpper en titel i den sista matchen. Real är övertygade om att de tar en titel och med en sådan inställning kan man komma rätt långt...
Barcelona å andra sidan har varit så pass övertygade om en ligaseger att det nästan slagit över åt andra hållet och en viss arrogans och nonchalans har infunnit sig i avgörande lägen och därmed har man tappat oerhört viktiga poäng.
Valencia är ett annat lag som, särskilt på hemmaplan, bjudit på en rätt underhållande fotboll och även om supportrarna vill läxa upp sina spelare på träningarna lär en stor majoritet av supportrarna vara nöjda med en fjärdeplats. Lag som Recreativo och Racing de Santander kan även de konstatera att de har glatt sin publik. Visst har lagen tappat mycket på sistone, men sett över hela säsongen har lagen presterat enormt fina resultat och, framför allt, har lagen spelat en mycket underhållande och offensiv fotboll. Att mindre lag kan slå mer meriterade lag är unikt för den spanska ligan och det är just detta som skiljer den spanska fotbollen från den italienska eller den engelska. Visst kan man diskutera det här i all oändlighet och någon lär väl ta upp det här med att Reading tog några poäng av de stora lagen, men generellt sett är den spanska ligan jämnare överlag.
Tänk efter! Vad har vårt kära Atlético presterat i år? En jäkligt fin period hade man i höstas och laget låg högt uppe i tabellen tack vare ett magnifikt bortaspel. Sedan kom tre raka bortaförluster och luften gick ur laget. På hemmaplan har publiken inte fått se en tillstymmelse av ett spelande lag och poängen som har tagits på Calderon har definitivt inte tagits tack vare ett välorganiserat och offensivt spel. Snarare har många av poängen på hemmaplan tagits av en ren tillfällighet och en av få matcher som har varit spelmässigt bra är matchen mot Real Madrid.
Att vi nu hamnar på en Intertotoplats kan vi inte skylla ifrån oss på varken domarna eller på otur. Inte ens det inkompetenta förbundet kan få en del av skulden. Vems fel är det då? Alla inom klubben förstås, allt från Cerezo till Pichu Cuellar på bänken är de skyldiga och man förstår verkligen supportrarnas agerande i matchen mot Celta. Att vår klubbordförande kallar medlemmarna för ”hijos de puta” tyder väl ändå på att läget i laget inte är det bästa och att ändringar måste ske till nästa säsong. Stora förändringar.
Oavsett vad som händer på söndag måste vi inse att vår klubb är i behov av förändring och det är dags att stoppa den stora blödningen innan dödsstöten sätts in. Läget är kritiskt och det är dags att vakna!
Ett eventuellt Intertotospel innebär att vi får ta oss an segrarna mellan Maccabi Haifa - Gloria Bistrita/FK Grbalj. Blir det Maccabi som står för motståndet är det bara hoppas att spelarna är villiga att kriga om en Uefacupplats för annars kan vi glömma bort Europa även nästkommande säsong.
Det är bara att konstatera att Atlético, trots alla andrachanser som laget getts, förlorat alldeles för många strider och nu måste striden tas inom de egna leden om man vill stå som segrare i framtiden. En seger mot Osasuna löser inte de monumentala problem som klubben tampas med i skrivande stund och det lär inte heller ge området kring Piramides hedern tillbaka.
Aupa Atléti y que algun dia nos den un poco de alegria!
