Tre matcher och utslagna av Vojvodina
På torsdag stegar Atlético de Madrid än en gång in i UEFA Cupens andra kvalomgång efter flera års misslyckande att ta sig ut i Europa. För motståndet kommer ett hungrigt Vojvodina från Serbien att stå och underskattning är knappast något man bör ta med sig till Vicente Calderón när matchen startar.
Atlético lottades mot serbiska ligatrean FK Vojvodina från Serbiens näst största och kanske vackraste stad, Novi Sad.
Innan matchen tänker nog många att man skall slå serberna ganska enkelt med tanke på vilket lag Atlético ändå har för tillfället, men underskattning är knappast något man skall ta med sig när matchen sparkas igång på torsdagskvällen.
Året var 1914 när klubben grundades av ett gäng skolelever och det första världskriget hade just brutit ut i Europa. Precis som många andra klubbar fick man vänta väldigt länge innan man lyckades spela in titlar.
Man lyckades komma tvåa i den inhemska ligan 1957, 1962 och 1975, men innan det senaste årtalet hade man lyckats vinna ligan i det forna Jugoslavien som då hade en hög status utomlands med tanke på vilka spelare som spelade i de olika klubbarna. 1966 var året när man lyckades vinna den Jugoslaviska ligan med profiler som Vujadin Boškov, Ilija Pantelić, Silvester Takač, Dobrivoj Trivić och Stevan Nešticki.
Dessa spelare skulle komma att bevisa sig för den stora europeiska publiken under tre matcher som var högst dramatiska med start i Novi Sad, Serbien. Takač gav serbern ledningen med 1:0 efter endast tre minuters spel, men den ledningen skulle komma att kvitteras av en viss Luis Aragones efter att denne satt en straffspark i den 55:e matchminuten. Vojvodina skulle även de belönas med en straff som Pantelić satte i mål bakom en chanslös Atlético-målvakt. Att man sedan ökade på till 3:1 genom en viss Brzić med fyra minuter kvar av matchen, gjorde det inte lättare för spanjorerna.
Returen skulle spelas på Vicente Calderón och den slutade med Atléti-glädje, trots att man inte lyckades ta sig vidare efter sammanlagt två matcher. Man vann matchen med 2:0 efter mål av Luis Aragones, än en gång på straff och Adelardo, båda målen i den första halvleken. Eftersom bortamål inte räknades på den tiden, spelades matchen om och detta gjorde man i Madrid på Vicente Calderón.
Den sista matchen skulle bli en riktigt historisk match för Vojvodina och kanske en av de allra stoltaste ögonblicken för klubben genom historien.
Det började dock riktigt illa för serberna då Collar lyckades göra två mål inom loppet av 6 minuter i matchinledningen, det första i den 3:e minuten. Vujadin Boškov som vid den tiden hade avslutat sin spelarkarriär hade fortsatt med en tränarkarriär inom Vojvodina.
Boškov berättade om att laget spelade enormt bra fotboll på den tiden och att det inte gjorde något att man släppte in några mål så tidigt i matchen. Spelarna var visserligen hängiga en kvart in i matchen, men de repade sig dock väldigt snabbt och började spela anfallsfotboll på hög nivå. Efter 28 minuter lyckades Takač reducera till 2:1 och nu hade man kontakt med Atlético. Radović satte dit kvitteringen i den 65:e matchminuten och Atlético hade nu tappat ett 2:0 överläge till oavgjort.
Domaren för kvällen var en skotte och tillät Atlético göra som de ville på planen enligt den gode Boškov, men om flera utvisningar inte hindrade Vojvodina vid det tillfället så lyckades heller inte Atlético göra det. Silvester Takač lyckades göra 2:3 för Vojvodina efter fint samspel med Dobrivoj Trivić och nu var man i ledningen.
Atlético hade ett stolpskott i den 110:e matchminuten, men man lyckades inte sätta dit bollen bakom en mycket bra Ilija Pantelić i Vojvodinas mål. Det som är anmärkningsvärt är det faktum att fyra spelare blev utvisade för Vojvodina den kvällen, två spelare inom loppet av några minuter i slutet av förlängningen, men trots detta lyckas in Atlético sätta dit bollen och åker på så vis ut.
Vojvodina åkte dock ut mot Celtic efter ett sent mål av Celtics lagkapten Billy McNeill, Celtic vann senare turneringen och sade att Vojvodina var det allra bästa laget man mötte på vägen till finalen.
I övrigt nådde klubben den Jugoslaviska Cupfinalen 1951, 1997 och 2007, man lyckades vinna ligan 1989. Otroligt nog har man även ett ishockeylag under samma namn, detsamma gäller basket, volleyboll och baseball-lagen som även de finns under samma namn.
I år bytte man dock namn på arenan till Stadion Karađorđe från Stadion Vojvodine som tar in cirka 20.000 åskådare. Den forne frisparkskungen Siniša Mihajlović avslutade sin spelarkarriär i slutet av Maj genom att spela en välgörenhetsmatch i hans namn på Stadion Karađorđe, även han är en spelare som fick sitt stora genombrott i Vojvodina innan han köptes upp av Röda Stjärnan, några år senare vann man både Europacupen och Intercontinental Cupen, innan den massiva spelarflykten under krigsåren på Balkan.
Källa: Osamdeset crveno-belih godina (80 röd-vita år)
