Tankar efter sju spelade omgångar och avancemang till Uefacupens gruppspel, del I
Storsatsande Club Atlético de Madrid gjorde en tveksam start på ligan då man bara hade två poäng efter tre matcher och det osade katt i Atlétilägret. Laget tog sig dock samman och började göra mål samtidigt som man höll nollan i fem matcher på raken i ligan och Uefacupen. I den sista matchen före landslagsuppehållet åkte man på en rejäl mina då FC Barcelona drog ner brallorna på de rödvitrandiga och vann välförtjänt med 3-0. Är Atlético på rätt väg eller blir det samma visa i år igen? Daniel Szostak ger sin syn på laget från Madrid. Här nedan kan ni läsa den första delen.
Efter debaklet i Barcelona kan man väl medge att det är svårt att hitta positiva aspekter i spelet, men visst kan man väl urskönja förbättringar från föregående säsong, såväl defensiva som offensiva. Laget agerar bland annat mer homogent än tidigare mot svagare motstånd och Aguirres taktik att låta motståndarna vara det spelförande laget när hans mannar tagit ledningen, som till exempel i matcherna mot Racing de Santander, Osasuna och Athletic Bilbao har visat sig vara en vinstlott för tränarens del då han kunnat förlita sig på spelarnas offensiva kvalitéer. Bevis finns det gott om och redan efter sju omgångar har laget lyckats döda 3 matcher under den sista kvarten tack vare den kvalité som återfinns inom laget. Tidigare säsonger har de rödvita inte haft samma offensiva förmåga och nödgats agera som det spelförande laget i 90 minuter, något som tyvärr inte alltid varit förknippat med trepoängare, särskilt inte på hemmaplan. I år, Mallorcamatchen undantaget, bjuder los colchoneros hemmapubliken på en rätt trevlig fotbollsunderhållning när laget väl bestämmer sig för att trycka gasen i botten och när det väl har skett har motståndarna haft svårt att hänga med, särskilt när Sergio Agüero dragit upp farten. När laget haft sina svagare perioder i dessa matcher har defensiven fungerat väl och med god hjälp av Maniche och Raúl García har man sett till att lag som Osasuna och Racing de Santander inte skapat någon nämnvärt på Vicente Calderón. Sådant skall givetvis premieras och Aguirres mannar skall ha en stor eloge för att man tagit matcherna på blodigaste allvar, något som inte alltid varit fallet med Atlético de Madrid.
Det finns dock många saker kvar att rätta till och bortamatchen mot Barcelona gav en en hel del déjà vukänslor från föregående säsonger och det har fått mig att ännu en gång grubbla över om herr Aguirre verkligen är den rätte mannen på posten som lagets förstetränare.
Som sagt, innan matchen på Nou Camp hade Atlético de Madrid tagit små steg i rätt riktning. Försvararna och innermittfältarna agerade korrekt och laget kändes säkrare på att försvara fasta situationer. Man kunde även se att vårt anfall var av en helt annan kaliber än tidigare år. Forlán och framför allt Sergio Agüero hade lekstuga med försvararna och för ett tag såg vi helt oslagbara ut. Sedan kom så den bedrövliga insatsen mot Barcelona, ett olycksfall i arbetet enligt många. Frågan är ifall vi inte lurar oss själva när vi rycker på axlarna och ruskar av oss matchen som om ingenting hänt. Personligen mådde jag riktigt dåligt av att se los colchoneros irra runt på Barcelonas breda plan och vi får verkligen vara tacksamma över att hemmalaget inte var på ett målkåtare humör den kvällen. Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt ifall Barca hade tryckt gasen i botten efter Messis 2-0-mål…
I den så kallade toppmatchen mellan FC Barcelona och Club Atlético de Madrid visade vårt kära rödvita gäng att laget, ännu en gång, absolut inte hör till de lag som kan slåss om en ligatitel, tyvärr. Jag hoppas innerligt att de som skrivit på vårt forum och sagt att söndagens bottennapp bara var en engångsföreteelse har rätt, men något säger mig att detta inte blir sista gången vi får se Atlético tappa spelet när man får ett tidigt baklängesmål i baken. Det är sannerligen oroväckande att laget inte lyckas repa sig efter ett tidigt baklängesmål, den här gången rörde det sig till och med om två snabba mål i baken, och även om jag har full förståelse för att laget tappar strukturen i spelet direkt efter Barcelonas två pyttsar har jag svårare att förstå att laget aldrig lyckas ta sig in i matchen igen. Mot katalanerna kändes det nästan som om våra hjältar bara väntade på att slutsignalen skulle ljuda och det är ju givetvis oacceptabelt. Ännu en gång får jag känslan av att laget är i obalans och att något saknas, något som vi de senaste åren försökt sätta fingret på. I matchen mot Barcelona tog vi alltför många steg i fel riktning och tyvärr påminde spelet en hel del om hur det kunde se ut under säsongen 06/07 där vi var totalt oförmögna att skapa något vettigt framåt efter att ha släppt in matchens första mål. Givetvis kan den stora spelaromsättningen förklara de djupdykningar som laget bjudit på i matcherna mot Real Madrid och Barcelona, en annan förklaring kan vara tränarens oförmåga att få spelarna att tro på sig själva.
FC Barcelona, ett av Spaniens och Europas bästa lag, klädde av oss i söndags eftermiddag och fick oss ännu en gång att bli påminda om hur långt ifrån vi är att kunna tampas med de stora lagen i Spanien. Ännu en gång visade ett bättre och mer tekniskt lag hur sårbara och osäkra vi är bakåt. Det är bara att konstatera att så länge vi möter lag av lägre rang lyckas våra innermittfältare och försvarare hålla rent framför mål, men så fort motståndet är av en högre kaliber förvandlas vårt annars så säkra försvar till ett enda kaos där osäkerheten når ända fram till supportrarna som sitter framför teven. Osäkerheten i den mest fundamentala lagdelen har även inneburit att den tänkta uppbyggnadsfasen havererat. Varken yttermittfältarna eller anfallarna har fått rätt bollar att jobba med och i matcherna mot Real Madrid, Real Murcia och FC Barcelona har detta lett till att laget tappat kontrollen över matchen. Så fort motståndarna får ett övertag på mitten urholkas vår offensiva lusta och våra rödvitrandiga får endast ägna sig att försöka försvara sig med näbbar och klor. Givetvis håller inte detta i längden och 1-2 mot ärkerivalerna från Madrid, 1-1 mot Real Murcia och 0-3 mot katalanerna talar sitt tydliga språk.
Det smärtar än idag att se lagets senaste match i repris. Att se sina favoriter irra runt på en fotbollsplan och bara vänta på slutsignalen är både beklämmande och ohälsosamt. Lika beklämmande och ohälsosamt är det att upptäcka att vi saknar en given ledargestalt i laget. Barcelona lyckades bevisa, en gång för alla, att varken Maniche eller Raúl García är de spelfördelare som vi hade hoppats på. Våra ´pivotes´ har visserligen skött sig rätt bra mot sämre motstånd och till och med fått höga betyg när spelarbetygen skrivits, men när man möter starkare lag, typ Barcelona eller Real Madrid, ägnar sig dessa herrar bara åt defensiva uppgifter. Det är ju i och för sig en av deras primära uppgifter på den gröna mattan, ok, men vi får inte heller glömma bort att de har en uppgift till, nämligen att vara de spelare som kan vårda bollen, vända på spelet och bredda spelet ut på kanterna alternativt slå fina djupledsbollar till anfallarna. I matcherna mot Real och Barcelona har våra dubbla ’pivotes’ bevisat för en hel värld att de inte är kapabla att skapa något offensivt när motståndet är bättre. De blir helt enkelt uppätna av motståndarmittfältet. Offensivt sett duger bara våra ’pivotes’ när man möter lag som ligger på den nedre halvan av tabellen, det är i alla fall min åsikt.
Detta faktum tycker jag har undgått herrarna Pitarch och Aguirre som i augusti nekade Riquelme en plats i laget och jag antar att ovanstående herrar snart borde inse misstaget och jag skulle bli ytterst förvånad ifall inte Riquelme springer runt i den rödvitrandiga tröjan när vintermercadon är över. Mitt tips är alltså att argentinaren tillhör Atlético från och med januari månad. Men men, med tanke på att herr Aguirre insisterat på att ha två defensivt inriktade herrar på mittfältet kanske det inte är så himla iögonfallande ifall tränaren avböjer möjligheten att skaffa sig en naturlig spelfördelare på mitten om han ges en ny chans i vinter.
De flesta Atléticosupportrar har kanske inte tänkt tanken på att en ligatitel skulle kunna bärgas i år, men med tanke på årets spelarmaterial skulle chansen att ta guldet inte vara helt främmande, inte för min del i alla fall. Mina drömmar om en ligatitel har dock svalnat efter sju spelade omgångar och det är matcherna mot Real Madrid och FC Barcelona som har fått mig att inse att vi, ännu en gång, inte håller när det väl gäller. Vi får helt enkelt finna oss i att vi inte rår på storheterna i år heller. Med detta inte sagt att laget inte kan hamna bland de fyra främsta då vi innehar ett av de mesta spännande anfallsspelarna i ligan och mot sämre lag räcker deras offensiva och individuella kvalitéer för att vi skall kunna rada upp den ena trepoängaren efter den andra. Men skall vi nöja oss med att slå de sämre lagen och sedan förlora matcherna mot Real Madrid, Barcelona, Sevilla och Valencia? Mitt svar är ett rungande nej!
Vi har en sagolik trupp som kan uträtta mer och lyckas vi bara hitta en duglig spelfördelare på mitten skall vi kunna rå på ”the big boys”. Sedan handlar det kanske inte bara om att vi måste hitta en naturlig bollbegåvning på mitten utan att vi även måste ingjuta mer självförtroende och jävlar-anamma i våra spelare när vi möter bättre lag. Här anser jag att herr Aguirre gör ett genomuselt arbete då laget alltid viker ned sig så fort det nalkas stormatch. Denne herre har lyckats rätta till såväl defensiva som offensiva aspekter under de här inledande sju omgångarna och det tackar vi för, men samtidigt anser jag att vår förstetränare inte är gjord för att träna ett lag som siktar mot högre höjder.
Aguirres spelidé bygger på att alla mittfältare och anfallare sätter hård press på motståndarna och hjälper till i försvarsarbetet. Spelare som Simão Sabrosa och José Antonio Reyes försöker att tillfredsställa tränarens krav, men lyckas ändå inte fullt ut. Om nu Aguirre vill att mittfältarna skall ta ett större defensivt ansvar borde karln kanske satsa mer på Maxi och Luis García som visat sig vara villigare att delta i det defensiva arbetet. Tränaren måste bestämma sig för hur han vill att laget skall agera på en fotbollsplan! Är det ett mer defensivt lag han vill se på planen måste han givetvis ta ut rätt spelare som kan utföra det arbetet för annars slutar det tyvärr med att två erkänt duktiga yttermittfältare (läs Simão och Reyes) försvinner helt ur matcherna.
Personligen skulle jag föredra att ha en grinig rackare till tränare i stil med Capello eller Mourinho. Detta kanske låter lite märkligt med tanke på att vår nuvarande tränare är extremt försvarsinriktad, men vad hjälper det när grabbarna inte tror på sig själva. Vi behöver en vinnare till tränare helt enkelt! Vi behöver en tränare som är totalt övertygad om lagets kapacitet och som lyckas få ut det maximala ur varje spelare. Man får säga vad man vill om Capello eller Mourinho, men en sak är säkert, de är, olikt herr Aguirre, vinnare. Jag är så innerligt trött på att vårt kära rödvita lag aldrig orkar stå emot de stora lagen att jag till och med vågar säga, och då har det gått långt, att jag hellre föredrar att vinna med 1-0 med Capello än att förlora med 3-0 och ha en fantasilös Aguirre på bänken. Insatsen mot FC Barcelona må ha varit en engångsföreteelse och det är bara att hoppas att så är fallet för jag vet inte annars hur man skall orka ta sig igenom denna säsong om laget fortsätter att agera som ett knattelag. För er som såg matchen mot Barcelona förstår ni nog vad jag menar.
På söndag väntar en viktig match mot Zaragoza, ett lag som på senare år haft lätt för Atlético, särskilt på Vicente Calderón. Det skall därför bli spännande att se hur matchen utvecklar sig och jag tror nog att matchen kan komma att få stor betydelse för framtiden. En förlust innebär en upprepning från föregående säsonger och försätter tränaren i en svår sits. En seger skulle kunna vara trendbrytande och indikera på att årets Atlético de Madrid äntligen tagit ett steg närmare toppen och Champions Leagueplatserna.
