Lagbanner
Rapport från Parken

Rapport från Parken

Club Atlético de Madrid spelade mot FC Köpenhamn i går kväll och ett 50-tal svenska Atletifans fanns med i den stora bortaklacken. Hur stor den egentligen var, vet vi inte men dryga 400 är inte lågt räknat.

Dem kom, dem sågs och dem segrade. För oss fans som bara har chansen att se Atlético de Madrid via Tv4 fyras sändningar eller någon skum streaming via nätet, så var det ett efterlängtat besök. För det var ett bra tag sedan Atlético var och spelade uppe i Norden, vi får gå tillbaka till mitten av 70-talet när man var här förra gången. Även då var det i Uefacupen och man mötte den ena halvan av det som idag är FCK, B1903 København. Förlust på bortaplan blev det då, men den här gången gick det sannerligen bättre.

Trötta, men glada och nöjda kunde vi Atletifans återvända till våra nära och kära efter att ha fått se Atlético spela en kontrollerad fotboll och komfortabelt vinna med 0-2. Detta efter att Simão och Kun Agüero gjort två vackra mål och på så sätt satt bortasektionen i extas.

Men vi tar det från början. Totalt var det 53 svenskar som köpte biljett via samarbetet mellan Svenskafans och den tyska supporterklubben Pacg. De flesta hade tiden och möjligheten att börja kvällen på den stora sportsbaren O’Learys vid Centralstationen i det centrala Köpenhamn. Där samlades Atletifansen från bland annat Danmark, Norge, Spanien och Sverige för att genomföra en snabb kolhydratuppladdning vid några bord som den danske värden Lars Randløv hade fixat åt oss. Stämningen steg ju längre kvällen led och några spanjorer visade sina fina sångkunskaper med att dra några klassiska Atletiramsor. 



I god tid före avspark drog majoriteten av sällskapet vidare mot Parken via tåg och en lång promenad fram till stadion. Väl framme fick vi runda hela anläggningen innan vi hittade fram till rätt insläpp efter att ha plaskat i lera a la Roskilde den sista biten. Vi hade tillträde till en av de nedre sektionerna på den norra kortsidan, som Atletifansen så sakta fyllde. Lite förvånande men inte desto mer glädjande var det att se så många spanska fans på plats med tanke på den usla bortatradition som faktiskt råder i Spanien. Några hundra spanjorer hade tagit flyget upp till Norden för att hjälpa sina favoriter vidare till nästa omgång av Uefacupen. 




Parken ser ut som en fotbollsarena ska se ut, kompakt med fyra stora läktarsektioner under tak i två eller tre etage, nära till planen på grund av det inte finns några förhatliga löparbanor och man ser bra oavsett var man befinner sig i arenan. Den stora plumpen var att de inte hade stängt den stora port som fanns bredvid vår sektion och möjliggjorde att en iskall nattvind kunde svepa in över läktaren och planen. Var det månne ett knep från värdarna att försöka kyla ner oss?

Redan under uppvärmningen började den sköna spanska sången ljuda över parken då Atletifansen gjorde sitt bästa för att få spelarna att känna sig som hemma trots att de var i fiendeland. Planen i sig såg mer ut som en leråker med gröna utspridda fläckar än som en fotbollsplan ska göra med tätt, frodande grönt gräs. Men vad kan man egentligen vänta sig i början av december i Köpenhamn?

När lagen gjorde entré på planen inför avspark gjorde Atlético det iförda det snygga blåa bortastället. Då var det inte lätt för oss i numerärt underläge att göra oss hörda då hemmafansen stod för en fin ljudkuliss, förstärkt med en massa konfetti som effektiv stämningshöjare. Hemmafansen kan för övrigt vara stolta över sin insats från läktarplats då man under hela matchen troget stödde sitt förlorande lag. 



Största glädjen hos bortafansen infann sig efter att Simão gett Atlético ledningen efter dryga 20 minuter. Portugisen väggspelar sig igenom den danska försvarslinjen via Kun Agüero och kan med en kall avslutning ge gästerna ledningen. Firandet av målet gör man givetvis nedanför den stora bortaklacken som inte är sena att visa sin uppskattning med unisont stämma upp i den klassiska;

A-leeeee-ti, A-leeeee-ti, Atlético de Madrid

A-leeeee-ti, A-leeeee-ti, Atlético de Madrid

Inledningen av klubbens officiella hymn ekar fortfarande i mitt huvud när jag med rysningar av välbehag tänker tillbaka på gårdagskvällen. Med ett ledningsmål i ryggen får Atlético ett lugn i sitt spel och man ligger rätt i sina positioner under resten av halvleken. 




När sedan Kun Agüero undkommer offsidefällan och helt ren rundar den danske målvakten och rullar in tvåan så bryter nästa glädjerus naturligtvis ut. Då har vi kommit en dryg timme in i matchen och matchen känns punkterad.

Kun, Kun, Kun, Kun

Skanderas det från den norra läktaren. För med tvåan avtar även viljan att sjunga lika intensivt som tidigare under matchen. Vi får även tid över till att på nära håll se hur våra mittbackar Eller och Pablo reder ut samtliga danska anfallsförsök, med finess och briljans. Att Pablo var kung som vanligt är inget ovanligt, det har han ju skämt bort oss med under hösten. För han är en av få i Atléticos backlinje som kommer undan med betyget väl godkänt för höstsäsongen. Då var det mer intressant att skåda hans kollega Fabiano Eller som gjorde en mycket bra match mot danskarna. Med sin fina teknik och vassa huvudspel såg han till att målvakten Abbiati fick en angenäm afton i Parken. Har tyckt att han inte alls har kommit upp i samma nivå som han gjorde under vårsäsongen, men insatsen igår var riktigt bra.

Som min kollega Daniel Szostak så bra förklarade i sin matchrapport så gjorde den centrala mittfältsduon Motta och Santana en genomgående suverän insats. När man täppte till när det behövdes i försvarsspelet och så följsamt även var med framåt när det vankades anfall. Vi skall inte sticka under stol med att det inte bjöds på någon sprudlande offensiv fotboll av gästerna, så de som hade väntat sig ett målkalas a la Vicente Calderón blev nog lite besvikna.

Men även kontrollerade matcher kan vara en njutning att skåda, speciellt när kryddan som sätter piff på anrättningen heter Sergio Kun Agüero. Han låg bakom bägge målen via en assist och ett mål som definitivt avgjorde matchen. Men jag gläds även lite extra åt det faktum att Sergio Kun Agüero fick göra mål igen, det var ju ett tag sedan den sista fullträffen. Det behövde han för sitt självförtroende och glädjen han visade efter målet var det sannerligen inget fel på.

I slutet av matchen mattades de danska anfallsförsöken av och det blev egentligen bara en enda lång väntan på slutsignalen. Nöjda och glada kunde vi återvända till det danska nattlivet med ett minne rikare och det ett angenämt minne.

Nu får vi bara hoppas att lottningen av 16-delsfinalerna faller så att Atlético de Madrid får möta Helsingborg, då kör vi en favorit i repris eller hur? För i och med gårdagens seger är spanjorerna vidare till nästa omgång och det krävs seger mot Panatinaikos i den sista gruppspelsmatchen om två veckor om Atleti ska vinna sin grupp. Om inte annat får vi sikta på finalen av Uefacupen!

¡Aupa Atleti!

Niclas Boberg2007-12-06 23:10:00
Author

Fler artiklar om Atlético