Jag är beroende av Atlético de Madrid
Blivande redaktionsmedlemmen Joakim Jönsson förklarar sin kärlek till Atlético de Madrid!
Känslan av att vara förälskad i ett lag är något som bara de mest inbitna supportrarna kan förstå och dela med en. Många av mina vänner ser det som en kul grej att jag blir svettig, nervös och ofokuserad på allt utom vår match när Atlético de Madrid är igång. Själv ser jag inte det alls på det sättet. Själv ser jag på det som så att jag är beroende av Atlético Madrid. Spelar de bra och vinner så är min vecka räddad och det lägger an tonen inför kommande utmaningar jag ställs inför. Spelar de dåligt och förlorar är min vecka som ni kanske förstår helt förstörd och jag bävar inför skolveckan och allt därtill. Har Atleti förlorat så vill jag bara ha helg igen så att vi kan revanschera oss.
Visst, jag kan ärligt erkänna att det inte ter sig fullt normalt. Eller det är inte normalt. Men ska jag vara ärlig så kan jag inte bry mig mindre. Jag är en stolt colchonero och är glad att jag fastnade för just dem. För vem kan glädja sina supportrar till max ena veckan och sedan göra dem gruvligt besvikna veckan därpå? Men det är det som är tjusningen med att vara ett hängivet fan. Man stödjer sitt lag i vått och torrt.
Varför föll jag då för Rojiblancos? Jag har alltid, precis som Atletiskribenten Daniel Szostak, haft en förkärlek till ständigt underpresterande klubbar. Newcastle, Tottenham, Aston Villa och i viss mån Lazio har jag alltid blivit glad över goda resultat. Tills en dag då jag såg Atlético de Madrid lira förra säsongen med Perea, Pablo, López, Luccin, Maxi, Torres och Agüero i de rödvitrandiga tröjorna på Vicente Calderón. Jag var fast, helt enkelt. Det var inte någonting som växte fram. Jag var fast efter att ha sett en match med dem. Nu är dem mitt absoluta favoritlag. Jag håller bara på Atleti, om än att jag tycker det är kul om det går bra för ovan nämnda lag. Men inte i samma utsträckning som Atleticos resultat, där jag kan bli helt överlycklig över att Perea vinner en löpduell och glidtacklar både spelare och boll perfekt, eller när Jurado gör sina patenterade överstegsfinter, eller när Kun och Forlan väggar sig förbi motståndarna och avslutar snyggt i mål. Favoritspelare är i princip hela laget, där Zé Castro, Jurado, Kun och Forlán sticker ut. Även Pernía, Eller och Mista, fast de sticker ut åt fel håll, så att säga.
Så kommer vi då till vårt största problem, det ständiga misslyckandet, felköp, felanställningar, märkliga uttalanden och så vidare. Just i detta nu gör Osasuna 3-1, i en match där Atlético som så ofta spelar utan hjärta, passion, rörelse, hjärna och fötter. Det händer alldeles för ofta att våra hjältar inte spelar för klubben, utan för sig själva. Man spelar inte som ett lag. Man tar inte defensivt jobb för sina kamrater, och inga löpningar för sina kamrater. Man förväntar sig att nyckelspelarna gör allt jobb. Det fungerar inte så.
Vad vi behöver är en utrensning och en helt ny organisation, där jag helst ser att vi har Sevilla som förebild. En president som brinner för klubben. Även om Cerezo säger sig bry sig om klubben så tvivlar jag starkt på det. Som sagt, en bra president som alltid stödjer tränaren och laget, oavsett. Det är inte Cerezos starka sida.
Vi behöver kontinuitet och inte bara köpa in ett helt nytt lag med en ny tränare från säsong till säsong. I synnerhet när vi väljer att köpa spelare som Eller, Pernía, Motta (som är en bra spelare men som alltid är skadad), Galletti och Kezman. Man måste ha en tanke med sina köp, inte bara köpa dem för att personerna i fråga har haft en bra föregående säsong.
Vi behöver en tränare med ett bra grundspel. El Vasco verkar ha ett 4-4-2 system som han bara ställer ut på plan. Inte som det ser ut i dagsläget, utan matchplan och meningslösa byten. Alltså; en tränare med en bra och stabil grundplan som inte är beroende av en viss spelare, som vi är med Kun, till exempel.
Nästa är att använda oss av den excellenta ungdomsakademin som vi ändå har. Vi har fostrat spelare som López, Torres, Gabi och Arizmendi. På väg upp är de blivande storspelarna De Gea och kanske framför allt Ignacio Camacho, lagkapten och mittfältsankare i Spaniens U-17 landslag. Vi har även Mario Suarez, Diego Costa, Braulio som vi skickar iväg istället för att spela. Vi väljer att skicka iväg våra egna talanger istället för att spela dem! Till exempel, lånar ut Braulio till Getafe och låter Mista vara kvar. En Mista vars bäst före datum gick ut för fyra, fem år sen istället för en Braulio som är ung, hungrig och med hjärta för klubben. Vilket som är rätt av ovan nämnda exempel verkar alla förstå utom Atlético de Madrid.
Tre grundstenar alltså:
*En total utrensning, där vi börjar uppifrån. En president som verkligen brinner för klubben och som tänker ur ett sportsligt perspektiv, inte bara affärsmässigt.
* En taktiskt tänkande tränare med en bra grundplan. Jag gillar Aguirre, men han har inte den taktiska sidan av sitt tränarskap som skulle behövas till ett lag som vi.
* Kontinuitet! Köp inte ihop ett nytt lag inför varje säsong. Byt inte tränare inför varje säsong. Bygg en stomme av det laget vi har nu – för det är bra, och använd er av vår akademi. Ha en tanke med köpen vi genomför.
Givetvis kan jag inte påverka någonting med mina tankar. Men det är alltid kul att spekulera och prata om vad vi skulle behöva bli bättre på och så vidare. Det är en del av att vara fan.
Oavsett hur det kommer att gå för oss idag, imorgon och nästa år, så kommer jag ALLTID stödja mitt lag. För ingenting kan ta ifrån klubben och supportrarna att Atlético de Madrid är passion, lidande och glädje i ett och samma andetag.