Konsten att sluta spela
Det finns ett kapitel i klubben som ingen riktigt vågar ta i eller ge ett ordentligt erkännande. Ett ämne som man oftast inte kan läsa om. Ett ämne som alltid läggs ner efter några korta diskussioner. Nu vi har gjort det igen! Denna gången resulterade det i en kollektiv depression.
Likt en ursinnig tjur går jag fram och tillbaka i vardagsrummet och stampar utan att veta vart man ska ta vägen. Vissa dagar känner jag mig lika instängd som en kanariefågel och förbannar mig själv för den dagen jag började älska Los Rojiblancos. Man kan aldrig bestämma vem man blir kär i, så jag kan aldrig bli fri från att lida och bli röd om ögonen varje gång någon sårar min älskade.
Det som tar mest i min själ ikväll är ett ämne som inte verkar tas speciellt seriöst och för det mesta skrattas bort som ett dåligt bellmanskämt. Ett ämne som är roten till ondskan i detta lag och anledningen till att vi förlorar idag istället för att avgöra, hur än matchen utspelat sig i ett tidigare skede. Ingen verkar våga ta på ämnet i klubben eller prata om det som ett allvarligt problem, för det är inte bara ett problem, det är som en sjukdom.
Det börjar med att portugisen lägger bollen i hörnet lika kallt som en februarimorgon när man står och väntar på bussen, och Casillas undrar för sig själv i några sekunder om har är en levande människa eller Karl XII:s staty i Stockholm. Innerst inne vill jag skrika ut som en arabisk torgförsäljare men behärskar mig i tron och väntan på den slutgiltiga stöten som Los Rojiblancos ska sätta in snart.
Real är tillbakapressade vid detta skede som en burk inlaggd senapssill, och blir nervösa efter målet när matchen går in i övertid. Istället för att ta bollen och springa tillbaka till mittcirkeln som en isken iller för att fortätta pressa och avgöra detta så firar man som om man satt en avgörande straffspark i en VM -final. Man springer till sidlinjen och kramar alla i laget inklusive bollkallen i nästan upp till osannolika två minuter. Min hjärna börjar småkoka av detta scenario efter en kort stund.
Det som följer härnäst efter målet är inte en uråldrig matematisk gåta, utan som jag sagt förut, det är en sjukdom. Man slutar spela helt enkelt och allt vad det innebär. Att försöka vinna kan du glömma, nåt sånt är inte ens på tal om, man bokstavligt lägger sig ner och särar på benen. Real blir förvånade och deras åtta deffensiva spelare på planen tar för sig likt en nordisk företagsdelegation i Amsterdams nattliv.
Sitter och biter i kudden medans jag svär åt spelarnas attityd på planen, svordomar som faktiskt redan började vid det absurda målfirandet. Att man låter Drenthe komma en mot en inne i straffområdet vid detta skede av matchen är oförlåtligt, och snudd på taktisk skandal, nästan lika stor skandal i klass med första halvlekens val av Aguirre att spela fyra centrala mittfältare med en mental utgångsposition längre ner på planen i hopp om att bilda världens mest kompakta råttrör eller nåt liknande.
Vi har alltså gjort det igen, och igen, och igen!!! Vi slutar spela och fördömer oss själv till förbannelsen. Jag tror inte längre för fem öre att det är oturen som förföljer oss. Det är vi som lägger ut en skål med mjölk på terassen under en stege och säger ksss ksss, kom här nu. Allt annat är bara en ursäkt.
På onsdag har vi en väldigt viktig match och ska möta världens bästa lag på att vända underlägen, ett lag som man under inga omständigheter får sluta spela mot, även om det står två siffrigt i halvtid i till oss och jorden håller på att gå igenom en ny big bang. Gör vi det så ser jag bara början till slutet av våran undergång.
