Konstgjord Andning
Jag önskar med varenda fiber i min kropp att jag kunde ta mina första andetag i min skribentresa med att kunna tala positivt om klubben just nu. Ni kanske tror att jag är bitter manodepressiv person som bara skriver om laget bara för att ha något att klaga på. Ingen förstår nog hur mycket jag lider just nu av inte ha något positivt att säga. Jag brinner av begär och längtan tills den dagen jag kan börja en av mina texter med att skriva Aupa Atleti! Jag vet att den dagen kommer snart, precis som den där speciella trisslotten. Tåget må vara försenat och jag fryser på perongen, men tålamod är den fattiges rikedom.
För att vinna krävs det att man har flera sidor. Den viktigaste grunden för mig är kärlek och vilja, speciellt för en klubb som våran, där vi varken har förutsättningarna eller dragningskraften att bjuda hem eliten av guldbollens innelista på te och kakor, där den råa talangen upphäver fysikens lagar om att behöva emotionella band till en klubb för att lyckas.
Atlético behöver känslor för att lyckas, starka känslor, känslor som täcker varenda centimeter av den gröna mattan, känlsor som genom blicken får motståndarna att tänka två gånger, känslor som betyder lika mycket som armar och ben när man sätter på sig den rödvita tröjan
Dessa känslor kommer genom kärlek och vilja från hjärtat. Men vart är hjärtat i klubben? Vart är våra egna talanger och eldsjälar? Var är våra egna rödvita hjärtan som bultat för klubben och drömt pojkdrömmar om att få sätta på sig de rödvita färgerna med lycka och stolthet. Istället för att beundra och upptäcka stjärnorna i våran egen natthimmel har vi med desperata andetag försökt att nå andra solsystem. Det är sorgligt, det gör ont. Medan läkarna överlägger, dör patienten.
Atlético måste förstå att man inte alltid desperat behöver försöka flyga så högt som möjligt, bara man flyger med de som älskar en. Vi har slösat bort så många talanger de senaste åren så jag blir uppriktigt rädd. Jag kan inte tala för andra, men för mig är det viktigare att tex Sergio "Keko" och Camacho får spela så småningom än att försöka nå nån sorts nirvana med en främlingslegion. I mitt inre är jag säker på att vi har större chans att nå nirvana så småningom med fler eldsjälar. Det är klart man kommer gå vilse på vägen, men den som aldrig går vilse, finner sällan nya vägar.
Vi har just nu gått in i nån sorts självdestruktivt tänkande, som är resultatet av högmod och ignorans. Vi lever i skuggan och den eviga stämpeln av att vara en storklubb fast vi inte är det längre, det är ett sorts tänkande som tar energi från spelare och öde. Vi mönstrar nästan enbart inköpta spelare medans t.o.m storklubbarna spelar sina egna talanger. Vi lever i en sorts sjuk paradox där ingen tror på oss samtidigt som vi ska kunna vinna ligan. Är vi favoriter eller underdogs? Hur kan vi vara en främlingslegion när vi har en sån bra akademi? Mycket frågor, mycket få svar.
Vad vi än är så betyder det ingenting om kärleken inte finns, allt det här betyder ingenting om jag inte får veta hur det känns att bli extra glad när Keko gör något bra, allt det här betyder ingenting om jag inte får känna hur det känns när Camacho tacklar Guti så han landar på översta läktaren, det betyder ingenting om inte De Gea får chansen att hålla nollan. Mitt liv skulle inte betyda nånting om jag bara hade människor runtomkring som aldrig ställde upp när jag behöver dom som mest. Mitt liv betyder nånting för att jag har folk runtomkring som bryr sig tillräckligt för att lyfta mig när jag är nere.
Våran akademi håller mycket hög klass, men vad för nytta gör en ko, som skänker mycket mjölk, om du välter hinken varje gång den är full. Att ingen vågar säga nånting när man driver sina egna eldsjälar ifrån klubben är en tragiskt historia för sig. Det är inte ledarnas okunniga indirekta ondhet som skadar klubben, utan det är de godas tystnad.