Krönika: Pazza Atlético
Italienska FC Internazionale brukar kallas för "Pazza Inter", galna Inter. Jag tycker det är läge för Atlético att ta över det smeknamnet nu. Los Rojiblancos är inte annat än galna och det är full fart med nye Abel Resinos offensiva taktik. Och vi tänker inte stanna.
Jag bemötte inte kvällens match mot FC Barcelona med några större förväntningar. Med Copa del Rey-förlusterna och inte minst 6-1-demolitionen på Camp Nou tidigare under säsongen i färskt minne trodde jag i ärlighetens namn att Atlético inte skulle få ut någonting av den här matchen. "Bara vi håller siffrorna nere", tänkte jag.
Atlético de Madrid inledde matchen riktigt bra och kunde med lite tur haft en tidig ledning, men fotboll går ut på att göra mål och det slog mig när Barcelona först gjorde 1-0 genom ett tjusigt skott av Thierry Henry, för att sedan dubbla ledningen efter 31 minuters spel. Då kändes det hopplöst igen. Det jag väntat mig inför matchen inträffade och jag kände en viss uppgivenhet.
En vinst år 2009. Det är en skrämmande sanning av Atléticos form. Man fick nytt hopp i tränarbytet, men Abel Resinos succé varade bara i en match. Samtidigt som jag grämer mig över dagens Atleti säger det bara pang. Diego Forlán har reducerat bara minuter efter Messis 2-0-mål. Jag jublar inte som jag brukar. Mina vanliga fysiska celebrationer har gått i ide och tagits över av ren psykisk negativitet. Spelar ingen roll om vi reducerar, det här vinner vi ändå inte.
Minut 56, 2-2. Först fattar jag det inte. Vi har vänt ett 0-2-underläge mot Barcelona. Sedan klarnar det och hoppet börjar gro, men tanken på Atléticos defensiv slår mig som en riktig örfil och jag är snabbt tillbaka på jorden igen. Och mycket riktigt kommer så Barcelonas tredje mål dryga kvarten från slutet och jag drar en ångestens suck.
Atlético dömdes tidigare i matchen bort ett helrätt mål av domarna av någon anledning - som om det vore första gången för de rödvitas del. Dessutom missar rättskiparna en, i mina ögon, klar straff som Agüero borde tilldömts efter att ha gjorts omkull. Ångesten växer - var i tabellen ligger vi nu?
Efter en stunds förvirring framför tv-apparaten märker jag att Atlético, nu i ett senare läge, har tilldömts en straff - kors i taket. Diego Forlán är säkerheten själv och sätter dit kvitteringen. Tio minuter senare, efter lite tur blandat med än mer skicklighet, tar laget ledningen genom Kun Agüero. Min äckliga pessimism är som bortblåst och jag svävar på små rödvita moln och sjunger med i läktarsångerna från Madrids södra delar, och när slutsignalen lyder är det som att laget fötts på nytt. Det här kunde man bara drömma om skulle ske för inte mindre än någon månad sedan.
Det märks att spelarna i Atlético de Madrid tycker om fotboll igen. Man krigar, sliter och ger inte upp. Jag såg vissa tecken till detta i Champions League-matchen mot Porto senast, men då räckte man inte riktigt till. Nu välter man FC Barcelona och på det sättet man gör det är rent ut sagt sjukt.
Italienska FC Internazionale brukar kallas för "Pazza Inter", galna Inter. Jag tycker det är läge för Atlético att ta över det smeknamnet nu. Los Rojiblancos är inte annat än galna och det är full fart med nye Abel Resinos offensiva taktik. Och vi tänker inte stanna.
Nu kör vi över Real Madrid av bara farten.
