Leeds United - Norwich5 - 4
Atlético de Madrid - Villarreal 3-2; Hur man vänder en match på tre minuter
Sjukt. Atlético de Madrid fortsätter att bjuda på underhållning utöver det vanliga med offensivt och snabbt spel. Abel Resinos manskap var piskat till att vinna kvällens match mot Villareal och trots att Diego López i de gula ubåtarnas målbur, samt en hel gnutta oflyt, länge såg ut att ställa till det för hemmalaget så lyckades man slutligen gå vinnande ur striden.
3-2 skrivs så slutligen siffrorna. Och även fast en känsla av lättnad förnimmer sig när Iturralde González blåser av matchen så kan jag inte undgå de miner som både Diego Forlán och Kun Agüero sänder ut. ”Vi skulle ha avgjort detta tidigare, långt tidigare”.
Och ja, Atlético de Madrid borde ha dödat den här matchen långt tidigare. Ca 88 minuter, för att vara exakt. Man visste på förhand att Villareal saknade många nyckelspelare i sitt defensiva led och redan i andra matchminuten kunde Agüero dra fördel av detta. Den lilla Argentinaren hade hög fart i duellen mot Eguren, och även fast dragningen från den forne Bajenspelaren var relativt nätt så var det tillräckligt för att Kun skulle dras ner och falla till marken. En billig straff i vissa ögon, men samtidigt så agerade Eguren osmidigt och barskt, precis som han är van att göra i de centrala delarna av planen. Något som dock inte är speciellt genomtänkt när det kommer till sitt eget defensiva straffområde.
Uruguayanen med guldhåret klev fram för att förvalta straffen och gjorde det, i grund och botten, på ett rätt så bra sätt. Straffen var hård och relativt välplacerad, men på något sätt nådde Diego López dit och lyckades styra bort bollen. En klassräddning, och inte den första av det slaget heller.
Here we go
Inledningen av matchen spelades i oerhört högt tempo och bara en sak som att Perlskog väntade med att dra startuppställningarna tills den elfte minuten talar väl sitt tydliga språk. Inlägg från López som var nära att stötas in, hörna från Simão som slank just ovanför ribban och inspel från kanterna som oroade gästernas, tillsynes, osamspelade backlinje. När Simão sedan pressar López till ännu en fenomenal räddning, och matchklockan ännu inte passerat 15 minuter, ja, då ligger onekligen vinsten i luften.
Men, den som känner sitt Atlético vet att vad som helst kan hända, när som helst. I den 18’e matchminuten så sliter sig Kun förbi sin bevakare, driver framåt i banan och hittar Maxi med ett vackert litet instick. Nästintill friläge, men en fenomenal fotparad av Diego López hindrar kaptenen från att ge hemmalaget ledningen. Och sedan händer det, den största faran med att spela offensiv och glad fotboll, omställningen:
Passen till Javi Venta är perfekt, dragningen förbi Forlán (!) är oerhört skicklig och när Mati Fernández friställs med en enkel pass snett bakåt så är Leo Franco helt hjälplös. 0-1 till gästerna och det är lika vackert som det går fort.
Som en drop-kick i mellangärdet på Atlétispelarna och hade det hänt under någon annan period så hade motivationen, med största sannolikhet, runnit bort lika fort som motståndarna kontrat. Men, i dagens Atlético de Madrid så fortsätter man spela, man fortsätter anfalla. Och som man anföll.
Raúl García börjar helt plötsligt skjuta. Hårt, på mål, på ett sätt som Maniche inte ens vågar drömma om längre. Men Diego López står ivägen. Stenhård skott från García, livsfarlig retur från Kun, väggspel mellan Kun och Forlán för att sedan avslutas med skott av Maxi. Men Diego López står ivägen. När Forlán sedan missar ett gyllene läge i den 35’e minuten så känns det verkligen hopplöst, och föga förvånande lyckas Villareal lugna ner spelet och spela av de resterande tio minuterna för att gå in i halvtidsvila med en oerhört viktig ettmålsledning. Lagom orättvist, väldigt mycket Atlético.
Second Half
Den andra halvleken börjar betydligt lugnare än den första och det dröjer lite mer än fem minuter innan den första farligheten uppstår. Tyvärr är det Villareal som anfaller och medan Pablo och Heitinga verkar ha lämnat kvar sin spelförståelse i omklädningsrummet så rullar Cani och Rossi boll både snabbt och tekniskt, vilket slutligen resulterar i en läcker halvlobb över en helt ensam Franco i målet. 0-2 (läs: hopplöshet).
Men, någon vis man sa en gång att man är som mest utsatt och svagast direkt efter att man har gjort mål, något som ännu en gång visar sig vara visdomsord. Bara minuten efter 0-2-målet så dunkar Forlán ett stenhårt skott i stolpen, som via ryggen på Diego López rullar rakt ut i famnen på en framstörtande Agüero som bara har att stöta in bollen i öppet mål.
Strax efter kvitteringen så dör dock matchen av, och att Villareal vill lugna ner spelet känns bara logisk. I 65’e minuten så sliter sig dock Simão förbi Javi Venta och med en enkel, och oerhört onödig, knuff så tilldelas hemmalaget en frispark samtidigt som ytterbacken i Villareal får syna sitt andra gula kort.
En man mer och ca 25 minuter kvar att spela, och spela gjorde dem. Direkt efter utvisningen så skapar Atlético ett bra tryck mot en successivt sjunkande bortalagsbacklinje och samtidigt som matchuret klickar förbi 70 minuter så börjar man att lasta in både bollar och spelare i boxen.
Ett drag som till en början tes som en aningens dumdristigt. Har man tryck och spelövertag så ska man försöka förvalta bollen, och att lyfta inlägg på våra semi-pygméer som härjar runt på topp känns väl inte som något logiskt val. Samtidigt som Sinama-Pongolle byts in så börjar dock det hela bli allt mer farligt. Och i 80’e minuten så hittar slutligen en boll rätt. Ett inlägg från kanten hamnar hos Maxi, som med god teknik lägger upp för en fristående Forlán som bara har att placera in bollen bakom en chanslös Diego Lopez. Oerhört viktig kvittering med tio minuter kvar att spela, och ungefär här började även jag hoppas på tre poäng.
Och ja, som rubriken så smidigt anspelar på, så tog det inte länge. En hörna från Simão och upp dyker huvudet på en individ som man inte hade räknat med, Antonio López. En välplacerad nick som får Vicente Calderón att explodera och en högoddsare till matchavgörare. Att sedan Forlán borde ha gjort två mål till i slutet av matchen, samt att Simão snodde ett gyllene läge från Kun, ja, det spelar mindre roll.
Konklusion
Sammanfattningsvis så kan man konstatera att Atlético bjudit på ännu en underhållande, om än jobbig match. Villareal borde aldrig få ha tagit ledningen, eller ens gjort mål, och även fast de gjorde det så borde siffrorna ha sett väldigt annorlunda ut. Det går inte att hymla om fakta, Atléti borde ha gjort mer mål ikväll. Dessutom så är det irriterande att se så klantiga misstag från backlinjen. Visserligen så är snabba omställningar en risk man tar när man spelar så offensivt som Resino förespråkar, men samtidigt så måste man kunna kompromissa och balansera spelet på ett lite bättre sätt.
Allt som allt är jag dock nöjd, allt annat vore idioti. Både Pongolle och Banega gjorde bra inhopp och alla fyra offensiva startspelare skötte sig oerhört bra. Men främst av allt så har gubbarna återigen visat hjärta och motivation, något som klart och tydligt räcker oerhört långt. Kan man bara få in lite mer hjärna och balans i det hela så kan slutresultatet bli oerhört bra. Atlético de Madrid är giftiga för tillfället, livsfarliga skulle man kunna säga, och jag älskar det.
Aupa Atléti!
Matchfakta:
Målen
0-1 19' Matías Fernández
0-2 52' Cani
1-2 53' Agüero
2-2 80' Forlán
3-2 82' López
Klicka på målskytten för att se målen!
Forláns straffmiss
Avslut (på mål): 27(13) - 5(4)
Frisparkar: 29- 15
Hörnor: 12 - 2
Offside: 3 - 6
Bollinnehav: 58% - 42%
Domare: Iturralde González
Gula kort: 5- 4 (Assuncao, Perea, R García, Simão och Camacho, Venta (2), Senna och López)
Röda kort: 0 - 1 (Javi Venta)
Målvaktsräddningar: 2 - 9
Atlético de Madrid: Leo Franco; Heitinga (Sinama Pongolle, 72’), Perea, Pablo Ibáñez, Antonio López; Paulo Assunção (Éver Banega, 65’), Raúl García, Maxi (Ignacio Camacho, 90’), Simão; Kun Agüero och Forlán.
Villarreal: Diego López; Javi Venta, Fuentes, Eguren, Capdevila; Marcos Senna; Cani, Cazorla, Pires (Guille Franco, 63’); Mati Fernández (Bruno, 46’) och Rossi (Mario, 66’).