Tusen rosor i Milinko Pantićs ära
En av arkitekterna till Doblete-vinsten 1995-1996 kommer alltid att kommas ihåg för sina insatser i den röd-vitrandiga tröjan. Han kom som en okänd 29-åring och lämnade som en hjälte, vilket han är än idag. Berättelsen om Sole.
I söndagens ligamatch mot Deportivo La Coruña zoomade bildproducenten in en bukett med blommor under ett par sekunder, inte så mycket pg.a. hur håglöst den galiciska klubben uppträdde, snarare för att den buketten tillägnas en av Atléticos största profiler under 1990-talet, varje hemmamatch under de senaste 14 säsongerna. En av anledningarna till att undertecknad håller av den röd-vitrandiga huvudstadsklubben kan stavas Radomir Antić, den numera 60-årige tränarprofilen var mannen bakom Atléticos senaste framgång då han tog hem dubbeln säsongen 1995-1996.
Antić, som idag är förbundskapten i Serbien och har lyckats få folket att återvända till landslagets matcher var mirakelmakaren den där säsongen när hela hans hemland höll på Atlético de Madrid för 14 år sedan, men varken den här berättelsen eller buketten med blommor handlar om Raddy, nej, istället skall vi ta oss tillbaka i tiden och följa upp Soles historia, för det är så han kallades, en av Primera Divisións mest vinstgivande övergångar någonsin.
Den 5 September, 1966 föds en liten grabb i Mačva-distriktet Loznica, dåvarande Jugoslavien, nurvarande Serbien. Han får namnet Milinko av sina föräldrar; pappan lastbilschaufför och mamman hemmafru. Fotboll var hans passion. Karriären tog fart i Mali Zvornik där han representerade Jedinstvo, klubben tog sig upp till den dåvarande andra divisionen i Jugoslavien, men nyckelmomentet var mittfältselegantens nästföljande övergång till Partizan, han minns tillbaka på tiden: "Nyckelmomentet var övergången till Partizan, jag tog beslutet med hjärtat eftersom klubben var min största kärlek vid den tidpunkten. Det är svårt att fatta rationella beslut som 17-åring, för den sommaren hade jag 20 olika erbjudanden från klubbar och alla besökte mitt hem för att försöka övertala mig. Jag minns att folk kom från bl.a. Crvena Zvezda, Hajduk Split, Dinamo Zagreb, Željezničar, Sarajevo. Under den här perioden var Momčilo Vukotić sportchef och Nenad Bjeković tränare i Partizan, det var även då som jag lärde känna Radomir Antić som genast ansåg att jag var en speciell fotbollsspelare." berättar Milinko Pantić i en intervju med serbiska tidningen Politika.
Milinko under hans tid i Partizan, där han aldrig fick chansen att visa upp sig på allvar.
Härifrån kan man tro att det mesta flöt på, men det var långt ifrån Pantićs verklighet; klubben i hans hjärta visade aldrig något förtroende för spelaren. Istället blev han först utlånad till Olimpija från Ljubljana för att ta sig an nästa anhalt; Grekland och inte alltför glamorösa Panionios: "Folk i Partizan letade hela tiden efter saker som jag inte var bra på, handikapp. Det var därför jag lämnade klubben som reserv för Grekland 1991. Samma år tappade jag kontakten med Antić" berättar den numera 44-årige serben.
Det blev fyra säsonger i Panionios; 91-92 gjorde Pantić elva mål på 32 ligamatcher, innan det var toppnoteringen 22. Han blev genast vald till grekiska ligans bästa utlänning och var väldigt nära att skriva på för storklubben Olympiakos, då med förre ukrainske skyttekungen Oleg Blokhin som lagets tränare; men de valde att gå efter mer etablerade namn. Trots detta lyckades han inte förhindra laget från att åka ur högstaligan. Säsongen därpå gör han således sin näst bästa, 30 spelade matcher och 15 mål. Milinko hjälper således laget att återvända till finrummet samtidigt som 93-94 blir något av en mellansäsong lyckats lagets hålla sig kvar den här gången, man styr mot en stabil nionde plats. 94-95 blir Pantićs fjärde, sista och bästa för med sina 17 fullträffar på 32 ligamatcher lämnar han till slut. Under den här perioden kunde det ofta se ut på det här viset.
Det är sommar, året är 1995, Radomir Antić har lämnat Real Oviedo efter tre säsonger i klubben och Jesús Gil y Gil anställer serben. Spansk media talar om ett antal playmakers, däribland Roberto Prosinečki (Real Madrid), Slaviša Jokanović (Real Oviedo) och Enzo Schifo (Monaco), men Antić har andra tankar. Under den här perioden framkommer det att han har försökt köpa loss Pantić ett fleratal gånger utan att lyckas, nu går det dock vägen, fem år senare har det återförenats och ingen vet vilken succé det kommer bli, tvärtom, man är väldigt tveksamma till spelarköpet: "Vi återupptog kontakten 1995. Jag skickade några VHS-kasetter till Antić som genast tog sig en närmare titt. Det var precis en sådan spelare som han sökte; en rörlig mittfältare som var bra på fasta situationer. Jag har hört historier om hur han ville betala ur egen ficka om Gil vägrade finansiera övergången, men aldrig frågat honom personligen om detta. Jag kommer vara honom tacksam så länge jag lever. Antić visade förtroende för mig trots att klubben ville värva större namn såsom Prosinečki, Schifo eller Jokanović. Grekerna lät mig gå för ungefär $700,000 (75 miljoner pesetas) och spanjorerna talar än idag om att det är en av de bästa övergångarna i historien." avslöjade Pantić som fick spela med nummer 10 på ryggen och blev således lagets playmaker, hans riktiga chans i karriären.
Radomir Antićs största styrka som tränare var att aldrig överlåta någonting till tillfälligheter, så varje gång Atlético-spelarna stegade upp vid fasta situationer var allting inövat. Att man dessutom hade en av världens bästa högerfötter till sitt förfogande gjorde saker och ting lättare. Pantić visade tidigt upp sin kvalité på fasta situationer, redan på försäsongen fick de röd-vitrandiga supportrarna känna på hans vackra frisparkar. Cádiz var bland de första offren på försäsongen, redan då visade spelaren upp sitt skott och det fortsatte även när säsongen satte igång. Spelaren fick en flygande start och kvitterade Real Sociedads ledningsmål, dock med lite tur. Det andra målet i ligaspelet kom mot Espanyol, då avgjorde Milinko en tät match, nu kunde målvakten Toni inte göra särskilt mycket. De röd-vitrandiga var obesegrade under de 13 inledande omgångarna innan man åkte på en förlust mot Real Madrid i derbyt.
Pantić i Atléti-tröjan.
Atlético var anförda av nfallsfyran med Caminero, Kiko, Penev och Pantić där serbens högerfot alltid var ett vapen. Om sina lagkamrater säger han såhär: "Kiko var en artist, ett fenomen. Caminero var annorlunda, men hade väldigt mycket talang och klass samtidigt som Simeones betydelse för gruppen var ovärderlig. En riktig krigare. Molina var vår tredje mittback, en sista utpost vars spel med fötterna var lika bra som den bästa mittförsvararen. Solozabál var lagets kapten och jobbade alltid i det tysta. Geli var som en bror till mig och Antić höll i trådarna när han skapade en fantastisk sammanhållning." sade den nurvarande ungdomstränaren i Atlético.
Det blev sammanlagt 41 matcher och 10 mål för Pantić i ligaspelet när Atlético tog hem Primera División 1995-1996. Målen gjordes mot Athletic, Sporting, Deportivo, Zaragoza, Rayo, både en och två gånger, samtidigt somspelaren även lyckades näta i El derbi Madrileño mot ärkerivalen Real Madrid som också fick ge sig vid ett tillfälle. Soles sista mål i ligaspelet under den här säsongen kom mot Valencia, som var ett annat han tyckte om att möta. En av klubbens mest uppskattade och imponerande vinster kom nämligen mot Valencia under den här säsongen, laget förlorade hemmamatchen på Vicente Calderón med 1-2, men åkte till Mestalla och vann med 3-5 sedan bl.a. Pantić varit med och hämtat upp ett 0-2-underläge till seger, då, med en lobb till 1-2 och ett frisparksmål till 2-2 i en fullständigt galen match.
Atlético tog också hem Copa del Rey 95-96 där spelarens första mål kom mot Almería, då i de lägre divisionerna. Sedan följde han upp med två fullträffar mot Mérida i den andra omgången av det inhemska cupspelet, det ena efter ett misstag och nummer tre i turneringen kom via straff. Det fjärde skulle komma i finalen mot Barcelona, ett mål som de allra flesta Colchoneros minns vid dethär laget. La cabeza del Pantić. Han avgjorde nämligen finalen med matchens enda mål. Det var då som klubbens kontroversielle president Jesús Gil y Gil reste en storts marmorsstaty av spelaren; han gjorde fyra exemplar, så här säger spelaren själv om upplevelsen: "Jesús Gil älskade mig som om jag vore hans son och jag såg honom som min andra far. När jag gjorde det där målet i Zaragoza mot Barcelona så meddelade han genast att han skulle skapa en marmorsbyst av mig. Personligen var jag emot det, men han insisterade. En dag ringde en skulptör mig, till min stora förvåning och därifrån skapade han tre olika byster; en gick till Gil y Gil, den andra till mig, en tredje till Antić och en sista finns än idag i Atléticos museeum." berättar Pantić.
Det här var dock sista gången som Atlético vann något av betydelse för trots att Jesús Gil y Gil investerade mycket pengar i nyförvärv lyckades man inte vinna något. Säsongen därpå vann Real Madrid ligan med Barcelona hack i häl samtidigt som Los Rojiblancos slutade på en femteplats och därmed fick nöja sig med spel i UEFA Cupen. Under försäsongen, precis innan ligastarten, mötte man återigen Barcelona i Supercupen och där blev det både ett och två mål från hans fötter.Den här gången låg inte fokus helt på Primera, nej, man spelade UEFA Champions League vilket naturligtvis tog på krafterna. Den gången gjorde Milinko mål mot Ajax på straff, han blev även framspelad av Aguilera till ett av målen mot polska mästarna vid den tidpunkten, Widzew Lodz, men det man framförallt minns av honom under den här perioden var kanske den spektakulära fullträffen mot Dortmund, ett lag som sedan gick och vann hela turneringen sedan de slagit Juventus i finalen. Såväl Steaua som polackerna fick kapitulera ytterligare ett par gånger under gruppspelet. Tyvärr, så tog det stopp mot Ajax under den här säsongen, en klubb med mycket duktiga fotbollsspelare när mindre länder fortfarande kunde behålla sina egna talanger och bygga ett lag kring desamma.
Nej, inte ens Hitchcock hade kunnat regissera en mer osannolik utgång..
Det var alltså inte Atléticos säsong och inte heller lyckades man försvara guldet i Copa del Rey. Nu slog Barcelona ut de röd-vitrandiga efter vad Sir. Bobby Robson kallade den bästa matchen i hans 40 åriga karriär som såväl spelare, men även tränare. Barcelona slog nämligen ut Atlético med sammanlagt 7-6 på två matcher där den första slutade 2-2 och andra var en av klubbens största upphämtningar någonsin. Pantić var en av huvudfigurerna i matchen och stod för 0-1, 0-2 och 0-3 innan Barcelona lyckades återhämta sig någorlunda, 31 minuter var spelade vid den här tidpunkten. Ronaldo såg till att ge Barcelona en chans med två snabba mål till 2-3 innan Pantić tog tag i saker och ting på nytt, nu gjorde han 2-4, spelarens fjärde mål för kvällen. Vad gjorde det när Figo, Ronaldo och Pizzi avgjorde till Barcelonas fördel. En helt otrolig kväll som alltså slutade i tårar för Atlético och Blaugrana avancerade till semifinal.
I ligaspelet blev det dock bara fem fullträffar; Athletic, Tenerife, Hércules, Rayo och Zaragoza blev alla överlistade. En misslyckad säsong sett till 95-96 års succé, något som i sin tur gjorde att Jesús Gil y Gil förstärkte laget med brasilianaren Juninho, det var även här som Milinko började tappa sin ordinarie plats, trots att hans lagkamrat hade stora skadeproblem så började ändå Pantić komma till åren. Det blev en tredje säsong i Atlético där man missade Champions League för andra året i rad, nu med tre poäng, ärkerivalen tog den sista platsen. 29 matcher och tre mål; Compostela, Valencia samt Tenerife gjorde att han till slut lämnade. Trots detta blev spelaren alltid väl behandlad av Atlético-supportrarna, ett band som han knöt redan i början av sin karriär hos de röd-vitrandiga: "Supportrarna behandlade mig alltid väl under min tid som spelare i Atlético och det har de gjort ända sedan jag slutade. Det var en av de viktigaste faktorerna till att jag återvände till Madrid." berättar han samtidigt som vi återvänder till den där buketten som placeras ut vid vänstra hörnflaggan vid Frente Atlético under varje ligamatch.
Här lägger han själv ut buketten på Margaritas begäran.
Margarita, en kvinna, som enligt sig själv blev frälst när Atlético vann dubbeln är hjärnan bakom hyllningen som håller i sig än idag: "Det är Margarita som lägger ut buketten vid en av hörnflaggorna, nära supportrarna, innan varje match, det har hon gjort sedan 14 år tillbaka. En gång sparkade Roberto Carlos till den i en derbymatch, då började det regna föremål från läktarna, det var så som Atlético-supportrarna svarade. Därför var det också väldigt oroligt på läktarna mot Sevilla vid ett tillfälle, vissa stördes av buketten, men supportrarna har alltid skyddat den. Margarita lägger den en meter från hörnflaggan 14 år senare, ingen får röra den enligt henne och så har det förblivit även om jag själv sagt åt henne att hon inte behöver göra det ett tiotal gånger. Hon svarar alltid likadant: Jag ska ta med mig en bukett rosor till matcherna så länge jag lever." berättar den gamle Atlético-spelaren som även anser att den här buketten med rosor är det största priset han någonsin mottagit: "Det som hon gör är en av de största erkännandena som jag har fått. Pengar kommer och går, detsamma gäller troféer och andra priser, men det här består." sade Pantić som åkte till franska Ligue 1 där han representerade Le Havre under en säsong, 1998-1999 innan karriären avslutades i grekiska Panionios 1999-2000. Då var han 35 år gammal.
Tränarkarriären
Pantić har varit väldigt nära att ta över tränarpositionen i Atlético de Madrid, inte en gång utan vid ett par tillfällen. Senast i höstas när president Enrique Cerezo gärna ville att han skulle ta över efter Abel Resino, men Miguel Ángel Gil Marín bestämde sig till slut för Quique Sanchéz Flores där även sportchefen Jesús García Pitarch hade ett finger med i spelet. Sole är 43 år gammal numera och har varit öppen när det gällt tränarkarriären; han vill gärna ta hand om Atlético, men om det inte är möjligt inom ett par år, så kommer han med största sannolikhet flytta från Madrid.
För tillfället leder han Escuela de la Fundación del Atlético de Madrid, dvs. fotbollsskolans stiftelse där han lär ut fotboll. Så här säger han om framtiden: "Jag ser mig själv som tränare, jag har varit nära Atléticos bänk vid ett par tillfällen och det i sig betyder någonting. Mitt mål är att börja tränarkarriären i Atlético, men om det inte är möjligt att göra det här, så kommer jag göra det någon annanstans." avslöjar han i slutet av intervjun med Politika.
I övrigt är Pantić gift med Rade Bogdanovićs syster, den gamle anfallaren huserade i den röd-vitrandiga klubben under en säsong, 1997-1998.
Namn: Milinko Pantić
Född: 5 September, 1966 i Loznica, nurvarande Serbien
Position: Playmaker
Klubbar: FK Jedinstvo, Mali Zvornik, FK Partizan, Panionios GSS, Atlético de Madrid och Le Havre AC
Landskamper: 2 för Jugoslavien; Färöarna (24.04.1996) och Spanien (14.12.1996)
Kuriosa: När Jugoslavien skulle möta Tjeckien i VM-kvalet 1997 förundrades den tjeckiska presskåren av att Pantić inte fanns med i truppen till matchen, så mycket att man inte vågade tro på rapporterna som kom om att han var skadad. Tyvärr fick han aldrig någon riktig chans i landslaget då såväl Dragan Stojković som Dejan Savićević låg högre upp i valet av playmaker.
¡Buena suerte, Milinko y gracias crack!
