Dokument Niva: Det hände att Falcao gick till sängs med blodiga fötter
Det är skillnad på målsättningar och målsättningar. Redan innan han föddes var det bestämt att Radamel Falcao skulle bli världsspelare i fotboll. För honom har livet handlat om att leverera.
Atléticoredaktionen har fått klartecken från Aftonbladets Erik Niva att publicera den prisbelönta sportjournalistens välskrivna artikel om El Tigre, håll till godo!
I tisdags var Radamel Falcao gäst i den spanska fotbollstalkshowen Punto Pelota.
Han var där som världens kanske allra hetaste spelare.
I de senaste elva matcherna han spelat har han gjort mål i samtliga. Det har vare sig Leo Messi eller Cristiano Ronaldo någonsin lyckats med.
Radamel Falcao har kommit långt sedan han var ett brådmoget underbarn som kickade boll i utkanterna av Bogotá, och det var just den punkten som programledaren tryckte på.
Arkivbilderna började rulla. En tolvårig Falcao dök upp i monitorerna. Han pratade om Gud, om att respektera sina närstående och om att inte förändras av framgång.
– Jag drömmer om att bli berömd, men berömmelse måste kontrolleras.
Nu satt han där som 26-årig världsstjärna – både rik och berömd – och kunde inte längre kontrollera sig när han tänkte tillbaka. Mitt under direktsändningen började Radamel Falcao att gråta.
En dag i slutet av 1990-talet plågade sig de colombianska sjundeklassarna igenom en matematiklektion när det knackade på dörren. Rektorn hade fått telefonsamtal från brittiska BBC, som ville prata med en av eleverna.
Klasskamraterna ryckte mest på axlarna. Ny dag, ny journalist. Radamel Falcao var knappt 13 år fyllda, men redan kändis. Anledningen till att BBC ville prata med honom var att han nu hade debuterat i den colombianska andraligan, och därmed blivit en av de yngsta som någonsin spelat i en proffsserie.
Om någon någonsin varit förutbestämd att bli fotbollsspelare så var det han. Identiteten hade varit fastställd redan innan han föddes.
Pappan i familjen var själv proffsspelare, och bestämde sig tidigt för att döpa sin förstfödde son efter sin egen förebild, brassemittfältaren Falcão.
Det drog ut på tiden. Familjens tre första barn blev alla döttrar, och när sonen väl kom var han nästan överdrivet efterlängtad.
Hans tidiga år präglades av en sorts privatträning som var både målmedveten och förväntansfull. Det hände att Radamel Falcao gick till sängs med blodiga fötter efter att ha spelat för mycket fotboll. Risken för någon sorts överdosering var uppenbar, men balanserades av att han placerades i en miljö som var till hälften fotbollsklubb, till hälften religiös hjälporganisation.
Lanceros Fair Play var grundat av två pastorer som fostrade människor lika mycket som de tränade spelare. Där förfinade Radamel Falcao sin unika målgörartalang, samtidigt som han utvecklade en djup och allomfattande gudstro.
Han blev aldrig den där arrogante talangslyngeln som trodde sig vara förmer än andra i omklädningsrummet eller på skolgården. Istället blev han den hyperambitiöse barnstjärnan som gjorde tv-intervjuer om religion och respekt som tolvåring.
När han fyllt 14 bjöd argentinska bjässen River Plate in honom för provspel. Efter att ha flugit hela natten landade den unge colombianen i Buenos Aires klockan sex på morgonen. Klubbledarna som hämtade honom på flygplatsen hade planerat in ett vilo- och anpassningsdygn, men Falcao insisterade på att spela testmatch redan samma förmiddag.
Han gjorde fem mål.
Vägen var utstakad, och resten av tonåren bestod av stenhårt fotbollsarbete sex av veckans dagar. På den sjunde ville de flesta andra River Plate-talanger vila. Inte Falcao.
– När han dök upp på söndagarna brukade vi gömma oss, men han sökte igenom våra rum för att ta med oss till kyrkan. Vi var tonåringar som ville göra andra saker, berättar dåvarande lagkamraten Gonzalo Ludueña.
Egentligen dröjde det tills han fyllt 21 år innan Radamel Falcao träffade någon med samma asketiska fotbollssyn som han själv hade.
När Diego Simeone blev tränare för River Plate var det som att allt föll på plats, som att två själsfränder möttes.
För Simeone var livet utanför sidlinjerna mest bara en distraktion. Han förväntade sig maximal uppoffring, fullständig hängivenhet – och det var precis vad Radamel Falcao kunde erbjuda.
– Han hjälpte mig i min strävan att leva som en fotbollsspelare, att verkligen förstå sporten. För att bli framgångsrik måste du vara strukturerad och tänka professionellt 24 timmar om dygnet, säger Falcao.
Under Simeone gick Falcao från att vara en lovande anfallare till att bli en djupledslöpande målgaranti, han blev ett fullblodsproffs enligt argentinsk modell.
Även om han är omåttligt populär hemma i Colombia så erkänner alla att han inte alls verkar i samma lättsamma tradition som till exempel Higuita, Asprilla och Valderrama.
För Radamel Falcao är fotbollen ett yrke snarare än en lek. Han är noggrann, självkritisk, resultatinriktad och smått patologiskt fokuserad.
Den colombianska fotbollens gudfader Francisco Maturana utvecklar:
– Hans mentalitet är som hämtad ur den argentinska fotbollskulturen, och den enskilt största förklaringen till hans framgång. Även om han också gör dåliga matcher ibland kan du aldrig ifrågasätta hans professionalism, hans inställning eller hans ansträngning i varje enskilt matchmoment. Han älskar och respekterar själva sporten, och fotbollen brukar vara som allra mest generös mot den sortens människor.
Falcao etablerade sig snabbt som en av de europeiska ligornas mest effektiva anfallare, men sedan han återförenades med Diego Simeone i Atlético Madrid har han nu nått en ny nivå.
”El Tigre” är ännu rappare nu, ännu dödligare.
Inga koncentrationssvackor, inte ens för en sekund. Inte tre eller fyra tillslag. Max två. Inget överambitiöst hemjobb bakom mittlinjen. Konservera energin till straffområdesspelet.
Samma spelstil som förut, men på ännu högre varv.
– Tillsammans med Simeone har jag jobbat mycket på att få fram aggressiviteten och intensiteten i mitt spel. Det går bättre och bättre, säger Falcao.
Varje vecka följer numera ett förutbestämt mönster. Efter tre av lagpassen stannar Falcao kvar för individualiserad träning; bollmottagningar, avslut, explosivitetsövningar. En kväll ägnar han sedan åt att läsa in sig på de kommande motståndarna. Hur agerar deras fyrbackslinje? Vilket är målvaktens naturliga hörn?
Häromsistens berättade en Atlético-ledare om hur deras skyttekung beter sig under en matchdag, om hur de uppfattar en man som lärt sig att prestera på beställning.
– På morgonen är han glad och vänlig, men redan vid lunch är han klart mer fokuserad och när vi åker från hotellet är han på ett helt annat humör. Det är stor skillnad. När han sedan går ut ur omklädningsrummet – alltid allra sist – så kan du titta in i hans ansikte och inte längre se Falcao. Där finns bara ”El Tigre”, och för honom existerar enbart bollen.
När människor når de mål de jobbat för under ett helt liv så händer saker med dem, och Radamel Falcao har blivit känslosam på fler platser än i tv-studion.
Inför Europa League-finalen i våras gick han ut på hotellbalkongen, tittade ut över Bukarest och släppte fram tankarna.
– Jag tänkte tillbaka på vad jag hade drömt om när jag var liten. Jag tänkte på hur mycket jag hade försakat för att nå mina mål, och insåg att det hade varit värt det. Det var ett starkt ögonblick.
Några timmar senare avgjorde han Europa League-finalen för andra året i rad. Framgång sägs vara beroendeframkallande, och även om Radamel Falcao är absolutist har fotbollen kommit att bli hans drog. För varje boll han sätter i nät tycks han bli mer besatt av nästa mål. För varje buckla han lyfter växer behovet av ännu större troféer.
Utåt visar han visserligen ingen vilja att lämna Atlético Madrid, men samtidigt inser han att klubbens ekonomiska problem gör så att de förmodligen gärna vill sälja. Blir det Chelsea härnäst? Eller Real Madrid? Riktigt vart han är på väg vet inte ens Falcao själv, men han vet i alla fall att han inte är framme ännu.
– Jag mår bra av att utmana mig själv, och skulle det bli så att jag hamnar i en annan klubb så kommer jag att behandla det som en möjlighet att utvecklas.
Än så länge har inte Falcao inte riktigt den status som hans spel förtjänar. Det blir väl så i en värld som i så stor utsträckning kretsar kring image och showbusiness. Colombianen tillhör världens absolut bästa spelare, men lagkamraterna i Atlético Madrid refererar inte till honom som en ”antidiva” utan anledning.
Falcao gick igenom hela tonåren utan att någonsin besöka ett diskotek, syns aldrig till på några kändispremiärer och har varit väldigt restriktiv med sina reklamåtaganden.
Den som vill höra honom berömma sig själv får dra det ur honom.
– Det går inte att jämföra mig med Messi och Ronaldo. De är från en annan planet. Skulle du komponera den ultimata fotbollsspelaren skulle du ta Messis vänsterfot och Cristianos höger.
Men huvudspelet då? Det går väl inte att pussla ihop en komplett fotbollsspelare som inte kan nicka?
– Nä, okej... Jag är väl inte så tokig på huvudet.
Källor: El Tiempo, El Espectador, Publimetro, El Periódico, El Nuevo Siglo, Cambio, Antena 2, Punto Pelota, El País, As, Marca, Olé.