Krönika: Detta är inte mitt Atlético
Atlético för mig är mer än en klubb, det är mitt liv. Går det bra för Atlético går det bra för mig, går det dåligt för Atlético går det dåligt för mig. Det Atlético jag fick se igår är inte mitt Atlético.
Igår satt jag i soffan och åt mina nötter medans jag satt och kollade på mötet med Real Betis i Copa del Rey. Med ungefär fem minuter kvar av matchen slog tanken mig, detta är inte mitt Atlético, detta är inte det lag som jag en gång för många många år sedan började heja på och började att följa. Detta var något helt annat.
Mitt Atlético var det laget som gav spänning i vardagen, om inte på ett bra sätt så på ett dåligt sätt. Ena helgen kunde jag se Simão göra underbara frisparksmål mot Recreativo och Barcelona medans helgen därpå kunde laget spela uselt och förlora hemma mot Xerez med 0-2 (med all respekt för Xerez).
Det fanns även en period under början av 2009 som var helt otrolig. Den tredje januari spelade vi mot Valencia på Mestalla, vi förlorade med 3-1 efter mål av David Villa och David Silva (2). Därefter gick det ytterliggare fyra matcher innan man skulle få med sig tre poäng. Man tappade poäng mot lag som Athletic Club (2-3,h), Almeria (1-1,b), Málaga (1-1, b) och Valladolid (1-2, h). Därefter slog man visserligen Huelva med 0-3 på bortaplan men följde upp med ytterliggare två matcher utan vinst, mot Getafe (1-1, h) och Sevilla (1-0,b).
Atlético var ett haltande lag, utan något vidare självförtroende eller någon vind i ryggen stegade man in på Estadio Vicente Calderón den första mars 2009. Motståndarna var FC Barcelona som endast hade förlorat två matcher i ligan innan mötet med Atlético och nästan ingenting lutade åt en vinst för Los Colchoneros.
Matchen började som de flesta tänkt sig, Barca gjorde både ett och två noll genom Henry och Messi inom loppet av en halvtimme. Men som en blixt från ingenstans gjorde Diego Forlán 1-2 med ett sjukt långskott. Agüero kvitterade till 2-2. De rödvita vann tillslut med 4-3 efter att Agüero snurrat upp Puyol på Calderóns läktare och skjutit bollen i mål. Detta är ett av de bästa minnena jag har med klubben. Dock är det synd att vissa spelare beter sig som råttor och tror att de kan göra som de vill, men det är en helt annat historia.
Egentligen var det inte denna insats som jag skulle ta upp, men jag kunde inte motstå. Detta var en av få ljusglimtar under hela säsongen, förutom 1-1 resultatet på Bernabeú förstås.
Vad har då detta med gårdagens match att göra?
Som Atléticosupporter är jag uppväxt i motgång. Mitt lag vann långt ifrån varje match och det var ofta mediokra insatser som man fick se, speciellt på bortaplan.
När jag satt och kollade på matchen igår så fick jag ett stort leende på läpparna och blev varm i hela kroppen samtidigt som jag fick mig en tankeställare, vad är det jag ser? Detta är inte mitt Atlético. Detta Atlético är ett lag som är stabilt, speciellt i försvaret där Godín och Miranda städade undan nästan allt som kom i vägen. Man var ett lag som kämpade för varandra. Inga “långa bollen på Bengt” (eller mer känd som Agüero/Forlán). Det var ett strukturerat spel. Om man inte hade bollen gjorde man motståndarna stressade och lyckades med hög press vinna tillbaka många bollar. Detta Atlético är inte mitt Atlético, detta är något mycket bättre.
Jag kom att tänka på en sak som en nära vän i Madrid sa till mig en gång. "Atléticofansen brukar kallas Los que sufren" (De som får lida) och det stämde. Nu är Lucas som han heter, ingen höjdare på fotboll eller en person som gillar fotboll överhuvudtaget, men ändå visste han om det, något som tyder på att de flesta vet det.
Jag säger inte att dagens Atlético bör ändras och gå tillbaka till den typen av lag som man var under 2008/2009, snarare tvärt om. Det lag vi ser idag kommer inte att vara förevigt, ingenting varar förevigt. Det jag vill berätta är att om dagens Atlético inte är det bästa som funnits under alla tider så är det iallafall ett av de absolut främsta.
Först och främst är det tack vare fotbollsguden, vinnarskallen, El Mister, El Cholo, Diego Simeone som Atlético är där det är idag. (Kärt barn har många namn). Tänk att en person kan göra så mycket och ändra ett helt lag, en hel klubb och en halv stad, det är helt otroligt.
Ni som kommer ihåg Atlético från tidigt 2000-tal vet exakt vad jag menar med denna text. Vi får hoppas att Cholo stannar sålänge som möjligt så vi madrassvävare kan gå med huvudet högt och med stolthet i hjärtat, inte för att vi inte gör det nu, men det känns alltid lite bättre när man vinner, ellerhur?
2008-2013 Om man får dra en paralell. Före och efter
Källa: Soccerstats.com
