Krönika: På väg mot toppen?
Det har blåst förändringens vindar sedan Diego Simeones inträde i klubben med ytterligare en europeisk titel och en återvändande framtidstro för den på så många vis märkliga föreningen. Är vi på väg tillbaka dit vi hör hemma?
Atlético de Madrid är en organisation som för närvarande mår väldigt bra. Rapporter gör gällande att klubben är en av de föreningar som för närvarande hanterar sina ekonomiska skulder på bästa sätt, med struktur och seriositet gällande avbetalningar och dylikt, man har ett projekt som man tror mycket på och som redan har burit frukt och framför allt har man en gemenskap mellan lag och supportrar som i många fall är otroligt underskattad. Gil Marín och Cerezo tidigare misskötsel av klubben är oförsvarbar, naturligtvis, men om rapporterna stämmer överens med hur det ser ut i verkligheten så finns det trots allt hopp för mänskligheten, även för ”Humle och Dumle”.
Vad som också står klart är att den spanska huvudstadsklubben har haft flertalet så kallade ”projekt” de senaste åren, där Javier Aguirre inför säsongen 2006/2007 tog hand om klubbens första ordentliga satsning mot toppen. Sedan dess har man, på sedvanlig manér, blandat höga toppar med djupa dalar även om de nämnda topparna har resulterat i UEFA Champions League och tre europeiska titlar på tre år.
Stabilitet under Simeone?
Något som dock har saknats, genomgående samtliga sportchefer, tränare och trupp är stabilitet. Det anser jag att vi har nu. Säga vad man vill om José Luis Caminero men faktum är att han, om än med god hjälp av en viss Jorge Mendes, har satt ihop två bra lag under sina två säsonger i rollen som sportchef och inför den pågående säsongen har man också lyckats behålla ”tio av elva startspelare från finalen i Bukarest” vilket tyder på någon form av långsiktighet och plan. Oväntat, men lika så glädjande att se. Samtidigt har Diego Simeone – legend, kung, prins och världsklass – verkligen lyckats med att sätta sin prägel på både klubben och laget som spelar en effektiv och vägvinnande fotboll som åtminstone undertecknad anser vara fantastiskt trevlig att bevittna. Man har identifierat problemet angående sin konstanta förmåga, alternativt oförmåga, att vara så ojämna och fokuserar nu till hundra procent enbart på nästkommande match vilket är precis vad spelarna i truppen behöver för att kunna utvecklas och ge resultat.
Noterbart är också den nya satsningen på Canteran, som sedan Carlos Aguileras inträde i klubben har skördat stora framgångar i de lägre nivåerna med seriesegrar och flertalet spelare aspirerande på en plats i seniortruppen, däribland den så graciösa Óliver Torres som MARCA , AS och Mundo Atleti redan bevakar in i minsta detalj. Utöver den unge mittfältaren finner vi Joel, Kader, Manquillo, Saúl, Borja och Pedro som inom sinom tid definitivt kommer att representera A-laget i den vackraste av tröjor. Dani Hidalgo berättade i ”This is Atleti” att klubben inte anser att Atlético B behöver sikta på spel i Liga Adelante på grund av ekonomiska skäl och medan det mycket väl kan vara sant så anser jag fortfarande att man hittills gör helt rätt i de lägre kategorierna då det uppenbarligen bär frukt, dessutom verkar det onekligen som att Simeone är positivt ställd till ungdomarna och de kommer att få speltid under argentinarens regim.
På en institutionell nivå har det också skett märkbara förändringar. Utöver styret så har man också börjat utmärka sig inom sociala medier, event, bättre struktur vad gäller press och media och inte heller att förglömma arena- och träningsanläggningsbygget även om det återstår att se när man inviger nymodigheterna.
På väg...men långt kvar?
Atléticos supporterskara kan mycket väl vara en av de främsta i hela fotbollseuropa och, må så vara att det inte alltid är hälsosamt, man har inför varenda säsong skyhög tro på laget och spelar man bra i de två, tre inledande matcherna så kan man genast sikta mot förstaplatsen, guld och gröna skogar. Så var det efter de båda europeiska titlarna 2009/2010, så var det under Gregorio Manzano för ungefär ett år sedan och så är det också i dag. Det ska sägas att Simeone är en så mycket bättre tränare än både Quique Sánchez Flores och nämnda Manzano men för närvarande känns det definitivt som att klubben för första gången på länge andas frisk luft genom de allra flesta leden. Samtidigt ska vi inte förringa risken att man återigen befinner sig i en formsvacka i december, Cholo avskedas och Jorge Mendes ”lånar ut” ytterligare spelare till Vicente Calderón och man placerar sig på en elfteplats när säsongen summeras i maj nästa år.
Skämt åsido. Det ser bra ut, för tillfället, men det är fortfarande en otroligt lång väg att gå. Klubbens ekonomi är i en horribel ställning och det kommer att ta lång tid att sanera densamma, utöver det så behöver hela ligaspelet en rejäl omstrukturering för att laget överhuvudtaget ska kunna konkurrera om ligaguldet och framgångar på en jämnare basis. Det pågår fortfarande en del märkliga affärer, minns Júlio Alves från fjolårssäsongen, men det finns också mycket att glädjas över för närvarande. Klubben håller på att utvecklas åt rätt håll, Simeone har ledningen, spelare och supportrarna med sig, man har lyckats finna sin stil och lyckats bra inledningsvis och har, slutligen, en Supercup-final mot Chelsea att se fram emot på fredag. Ljusa tider i det röd-vita lägret alltså. Vi nöjer oss där för tillfället.