Reseberättelse från Madrid
För en vecka sedan förverkligade undertecknad en önskan sedan många år tillbaka. En dröm som funnits där en längre tid men som först nu blev sann. För en vecka sedan styrdes den berömda kosan mot Madrid och Vicente Calderón för att bevittna världens vackraste klubb på plats. Nedan följer berättelsen om när en dröm går i uppfyllelse.
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! JAAAAAAAAAAAAAA! JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Ungefär så lät det. På plats. I Madrid. På Vicente Calderón. Tårarna infann sig och gåshuden likaså. Raúl García hade kvitterat och jag hade nyss fått uppleva mitt första mål på Vicente Calderón, mitt tredje hem. Resultatet blev inte som önskat men i ärlighetens namn var förlusten, med tanke på omständigheterna, överkomlig. Ska vi ta det från början?
Efter att ha varit hemma från Málaga i mindre än vecka bar det av mot Madrid föregående fredag för att äntligen få avnjuta Atlético på plats. Flyg och hotell bokades smidigt hemifrån tack vare Travelpartner samtidigt som biljetterna skulle hämtas på plats - allt var således i sin ordning när planet från Kastrup lyfte vid fyratiden. Med i bagaget fann vi naturligtvis tröjan med "Kun Agüero" och nummer tio på ryggen. Dagen började med en väckarklocka som ringde vid nio på morgonen och efter de sista förberedelserna satt jag och min lillebror till resesällskap, dessvärre supporter av laget från fel del av Madrid, på tåget från Hässleholm som skulle ta oss till Kastrup där flyget som redan nämnt lämnade marken vid fyratiden. Under de tre timmarna som resetiden bestod av valde jag att fördriva tiden med hjälp av iPoden där de senaste mötena mot FC Barcelona givetvis fanns tillhanda sedan tidigare - finns det någon bättre uppladdning så säg?
På plats
"Señors y señoritas, bienvenidos a Madrid!" Som ljuv musik i öronen. Äntligen! Det tog sin lilla tid att få ut väskorna men en resa som denna skulle inte ens det största av missöden kunna förstöra. När vi väl hade fått våra respektive bagage gick vi igenom Barajas och tog våra första stapplande steg på mark i Madrid där ett antal taxi-bilar stod till hands. Vi hade tidigare funderat på att ta tunnelbanan till centrum och i sin tur även hotellet men istället föll valet på en taxi som tog oss ända fram till Hotel Coloso som varmt rekommenderas som hotell inte minst med tanke på sitt läge där Plaza España och centrum var en promenad på fem, tio minuter iväg. Vi betalade 3800 kronor för ett ypperligt rum med två enkelsängar samt frukostbuffé samtliga tre dagar vi bodde där, utöver detta fick vi också service av hög klass när vi behövde det med alltifrån vägbeskrivningar till närmaste restaurang. Ett tips är att ringa direkt ner till deras bokningsservice då man vid problem med att betala med kort kan sköta det hela när man infinner sig, något som vi var tacksamma för.
Lördag - besök på träningsanläggningen
Fredagskvällen blev enkel med en hamburgare som kvällsmat och sedermera komma tillrätta på hotellet. Lyckligtvis hade hotellet internet och efter att ha gått igenom den spanska pressen och slutligen hemsidan såg vi att morgondagens, alltså lördagens, träning av någon anledning inte skulle vara stängd som det passet dagen innan match brukar vara. Efter en stor hjälp av herr Boberg som guidade oss ut till Majadahonda och Cerro del Espino tog vi till sist beslutet att vi skulle åka ut till träningsanläggningen för att se spelarna förbereda sig inför Barcelona-matchen. Detta var något som vi inte hade räknat med då vi hade tagit för givet att passet dagen innan match skulle vara stängd så visst var det en positiv överraskning.
Väckarklockan ringde vid sjutiden och efter en frukostbuffé beståendes av frallor, rostat bröd, sylt, melon och mjölk bar det av mot Plaza Españas Metro-station som låg ungefär femhundra meter från hotellet. Därifrån tog vi således tunnelbanan till Principe Pío och sedermera pendeltåg till Majadahonda där vi tog oss ända fram till träningsanläggningen med hjälp av buss. Det var onekligen en härlig känsla att för första gången befinna sig i Atlético-land. Så småningom gick vi in på området och såg cafeteria och en stor flagga till att börja med och efter att ha gått litet längre in uppenbarade sig planerna där Atlético B:s hemmaarena låg närmast ingången. Efter några fotografier och dylikt vände vi oss om och såg De Gea, Mérida och Mario komma ut från omklädningsrummet nedanför oss, dessvärre skulle vi inte den gången få komma närmare då vakter bad oss att gå runt området för att titta på träningen.
Efter den enkla proceduren kom vi runt och på fem meters avstånd kunde vi till slut avnjuta träningen. Spelarna värmde upp på en annan plan innan hela gruppen kom ner för att påbörja träningspasset. Innan dess hade Sergio Agüero redan joggat igång tillsammans med Jordi García och att för första gången se sin idol framkallade ett antal rysningar, inte minst med tanke på att den lille magikern valde att lägga sitt rehabiliteringspass precis där vi stod och tittade och på fem meters avstånd kunde vi se både hans grimaser och skämt med nämnde García.
Den resterande delen av truppen inledde med att springa litet lätt innan man fortsatte med fysövningar beståendes av lättare uppvärmningsövningar såsom situps och lättare stretching. Efter detta delades man upp i två grupper där den ena fortsatte att jogga igång samtidigt som de övriga lyfte vikter och genomförde spänstövningar.
Under tiden arbetade målvaktsduon i De Gea och Joel tillsammans med Emilio Álvarez och ägnade fokus bland annat åt returer och utkast. Detsamma gjorde de även när de övriga spelarna koncentrerade sig på smålagsspel där framför allt Filipe och Camacho visade framfötterna. Man skulle komma att fortsätta med spelövningar då nästa uppdrag på agendan innebar uppspelsövningar där man inledde med att mittbackarna stod för en sidledspass ut till ytterbacken som antingen spelade in i mitten alternativt samarbetade med kantspelaren framför sig som till slut oftast stod för ett inlägg. En riktigt, riktigt rolig övning att titta på, framträdande var Reyes, givetvis samt Simão och Mérida.
Som avslutning valde Quique Sánchez Flores låta spelarna stå för en mindre internmatch med två målvakter i. Anmärkningsvärt är att Diego Forlán under tiden övade skott med hjälp av tränaren och målvaktstränare Emilio Alvarez. Några skott i krysset blev det, naturligtvis… De andra spelade alltså och under de tjugo minuterna som matchen varade i stod Mario, Camacho, Raúl García, Mérida och Filipe för inspirerande insatser. Efter detta rundade man av med att jogga ner och stretcha, De Gea och Joel fortsatte dock en stund och prövades av både Sánchez Flores och Álvarez. De Gea stod, på sedvanlig manér, för ett par, tre spektakulära räddningar men Joel ville inte vara sämre och var faktiskt den bättre av de två på dagens träningspass även om inte gjorde några misstag.
När träningspasset avslutats rörde vi oss mot grinden där spelarna så småningom kom ut från omklädningsrummet. Samtliga medlemmar tog sig gott om tid för att skriva autografer och bli fotograferade med och bilarna var, ska vi säga värdiga nog, att köras av våra idoler. Antonio López, Perea, Camacho, Kun och Forlán körde BMW, Assunção och Raúl García körde Porsche, Simão och Reyes körde AUDI medan Joel av någon anledning valt Renault. Nyförvärven Godín och Mérida stod för gratisreklamen när duon färdades i en KIA, detsamma gäller Valera. Alla spelare undantaget Ujfaluši, Domínguez, Juanito, Filipe, Mario och Diego Costa valde grinden som utgång och således fick vi inte se ovan nämnda spelare. Detta till trots var det en magisk, magisk, känsla att få se sina idoler på så nära håll och det är antagligen en känsla som inte går att förmedla vare sig i skrift eller tal.
Efter att ha stått och väntat utanför grinden i ett par timmar bar det sedan av hemåt mot hotellet för att börja ladda inför match då man som bekant skulle möta Barcelona nästkommande dag.
Söndag – match
Vi åkte mot Vicente Calderón tidigt med tanke på att vi skulle hämta ut biljetterna. Den här gången tog vi tunnelbanan från operahuset till stationen Pirámides där vi sedan gick till arenan. Från och med det första ögonblicket från det att Du tar det sista steget på trappan och ut på vanlig mark så märker Du att Du är i Atlético-land. Ett otaligt antal stånd med flaggor, halsdukar, tröjor och annat uppenbarar sig och även om vi valde det säkra före det osäkra och frågade om vägen så skulle det inte vara några problem med att hitta om vi bara hade följt strömmen. Till slut såg jag arenan och dess lysen som blev min första glimt av mitt tredje hem. Också det en helt fantastisk känsla. När vi kom fram hämtade vi biljetterna tillsammans med en svensk kontakt som också skulle se matchen och efter det besökte vi, naturligtvis, den officiella shopen där en tröja med nummer fyra och ”M. Suárez” inhandlades för den nätta summan av ettusen riksdaler. Vid den tiden, ungefär klockan fyra, halv fem, började det fyllas på med folk och tiden gick fort fram till dess att det började släppas in – givetvis med undertecknad längst fram i kön, och platserna fann vi enkelt tack vare de hjälpsamma funktionärerna på plats som guidade oss ända fram. Vi tog plats och…sedan kunde det börja. Läktarna började fyllas och spelarna kom ut och värmde upp till tonerna av Black Eyed Peas ”I Gotta Feeling”. Mäktigt!
Matchen då? Vad finns där egentligen att säga? 54 851 skrikandes, galna, kärleksfulla och ärliga fans jublar, sjunger, ropar, hoppar under hela matchens gång och trots att det blev förlust finns där ingenting att säga. Atléti, te amo!
PS. Ovan text blev antagligen väldigt suddig, alldeles för kort med tanke på det jag har upplevt och den gjorde säkerligen inte min resa rättvis. Det jag har varit med om är omöjligt att beskriva i text och även i tal, att åka till Madrid, med träningsanläggningen och Vicente Calderón som största mål, är något jag alltid kommer att ha i minne och något jag alltid kommer att se som att jag uppfyllde en dröm. Det finns bara ett ord för min resa och det är ”Obeskrivligt.” Obeskrivligt. DS.
